Vi ska alla dö en dag

Närvaron av döden är den mest kraftfulla väckarklocka som finns. Om vi sover oss igenom livet eller om vi rusar fram så snabbt att våra skyddsänglar inte hänger med, då har dödens närvaro en tendens att nå fram till oss när ingenting annat gör det.

Vi ska alla dö en dag. Det är lätt att slänga sig med uttrycket när döden känns avlägsen. Men när döden en dag plötsligt knackar på dörren, då är det inte så kul att öppna och släppa in budbäraren.

Jag minns när döden viskade till mig genom brevinkastet på dörren. Hur jag stod där med handen på handtaget i flera år. Jag var så in i märgen trött att jag inte såg hur jag skulle orka leva en dag till. Döden kändes som den väg till vilan hela mitt väsen skrek efter med en hjärtskärande röst. Dörren jag stod framför var en nödutgång, inte livets målsnöre.

Jag förstår dem som väljer att avsluta sitt liv. Om Jesus inte samtidigt hade stått bredvid mig och viskat "Marie, kom! Jag ska ge dig den vila som världen inte kan ge dig", hade troligtvis mitt val varit nödutgången istället för vägen till liv.

Det är inte enkelt att tala om döden i vårt samhälle. Vi tycks så väldigt separerade från den. Vi slaktar inte djuren vi äter. Vi lever inte med våra gamla tills de dör. Vi är knappt i naturen och möter den ständigt pågående döden där. Vi talar sällan om vår egen död och dödlighet. Tankar om att avsluta sitt eget liv är fortfarande tabu. Sorgen efter de vi mist behåller vi alltför ofta för oss själva.

Det är inte konstigt att det blivit så med tanke på att vi lever i ett samhälle där vi uppmanas till och belönas när vi visar upp en polerad felfri yta, även om den är en gigantisk lögn. Framgång mäts i materiella tillgångar och okända följare på sociala medier, inte i hur vi hanterar livet och döden och vilken vän vi är.

Jag har för länge sedan gått bort ifrån den där nödutgången. Jag valde att lyssna till Jesus. Jag valde livet. Jag valde hans vila för mig. Men döden har fortsatt att knacka på min dörr. Inte med bud om min död, men andras död. Alla de tiotusentals barn som dött i Gaza och i andra delar av världen. Den lika onaturliga död som sker i naturen för att vi inte vårdar henne som den mor hon är åt oss alla. Jesu vidriga död under påsken. Det är mer död än jag förmår hantera och förhålla mig till.

Men så har vi den död jag tvingas acceptera, den som går mig till mötes med stadiga steg. Jag blir inte yngre. Jag är mer på väg hem till Gud än på väg ut i världen. Min mamma fyller 93 år. Nyligen drabbades hon av små proppar i hjärnan och därefter en stroke som försvagade hennes högra sida. Hon hade änglavakt. Det var inte hennes tur att ta emot beskedet om hemgång än. Jag har tillbringat nästan varje dag med henne sedan dess. Just nu är hon på ett korttidsboende där hon också får träna upp sin högra arm och högerbenet. Att mista min mamma är en enorm förlust.

Min bästa vän lever med obotlig cancer sedan snart fem år tillbaka. Varje dag är en bonus. Hon lever på övertid och jag tackar innerligt för det. Att ta orden "Min bästa vän ska dö" i munnen är fruktansvärt. Jag har lovat att inte hålla kvar henne bara för att jag inte står ut med att förlora henne. Vänskap har fått en helt ny innebörd i relation till henne. Hon är en riktig vän. Vi har investerat oerhört mycket tid på vår relation. Att mista min bästa vän är en enorm förlust.

Jag har bett Gud om att inte kalla hem de båda samtidigt, för det vet jag inte hur jag ska kunna hantera.

Döden är en väckarklocka. Den väcker mig till liv. Guds liv, mitt liv, andras liv, allt levande. Jag lär mig varje dag att hushålla med det liv jag fått och det liv jag ständigt tar emot från Gud. Jag måste hushålla för annars går jag mot nödutgången, så mycket har jag lärt mig.

Jag ser på sociala medier att min äldsta vän inte mår bra, men jag har inte kraft att sträcka ut min hand till henne. Liksom jag inte har kraft att bära alla oskyldiga barn som dör i de vettlösa krig som pågår runt om i världen. Liksom jag inte har kraft att engagera mig i större skala i den eskalerande klimatkrisen.

Den kraft jag har går till de som är nära och närvarande i mitt vardagsliv. Till min mamma, min bästa vän, mina barn och barnbarn, dotterns hundar. Min kraft går till Moder Jord. Till att plocka skräp när jag är ute med hundarna, sortera sopor, återvinna, återbruka, vårda det jag har och på dessa enkla sätt vara snäll mot henne i min vardag. Min kraft går till Jesus. Till att älska honom och utföra det kärleksarbete han ber mig om, som sedan kommer allt levande till gagn på det sätt bara han känner till.

Vi ska alla dö en dag. Det går inte att förbereda sig för den dagen har jag insett. När den kommer, vare sig det är jag som kallas hem eller någon av alla dem jag älskar, så vill jag ha levt och älskat så helhjärtat jag haft kraft och möjlighet till. Döden och livet kommer med samma lärdom, att sätta kärleken främst. Den jag älskar vill jag vara nära.

Jag älskar min mamma, min bästa vän, mina barn och barnbarn. Jag älskar Jesus, Moder Jord och dotterns hundar. Jag älskar dem alla utan någon inbördes ordning. Jag älskar dem för att de är dem de är. Jag visar min kärlek till dem på olika sätt. Jag ser dem alla som gåvor jag fått. Men jag har dem bara till låns. Liksom de och ni har mig till låns. En dag tystnar också min röst. Men Jesu viskning upphör aldrig.

Kram,