Idag fyller min förstfödda 32 år. Det innebär att jag varit mamma lika länge och nu går in på mitt 33:e år som förälder. Jag älskar alla mina tre barn. De är så olika och det uppskattar jag. Jag vill lära känna dem på djupet, vem de är inte bara som mina barn utan som Guds barn, sina egna personer oberoende av genetiskt arv och uppväxtmiljö. För det finns en sådan identitet i varje människa, en av andra människor orörd person som endast Gud känner och kan forma fram. Så vare sig jag varit och är en god mor eller inte så är den delen i människan oförstörbar. Jag önskar för alla mina barn att de upptäcker den och låter Gud forma fram den. Det vore spännande att se vem de egentligen innerst inne är, bortom deras mänskliga historia och vår relation.
Jag märker hur det skaver inom mig. Ett skav som uppstått mellan modern jag är och kvinnan jag är. Ett tronskifte är på väg. Jag känner det överallt i hela mig. Jag har varit mamma egentligen enda sedan jag var barn. Det är en roll jag tyckt mycket om. Det är fint att få lov att älska och ta hand om det och de som är levande, om livets frukter, oavsett på vilket träd de växt fram.
Minns ni att jag skrev igår här på bloggen att någon i mig var ledsen? Jag berättade sedan för er om Sötnosens tårar som strilat under gårdagens högmässa. På kvällen brast dammen. Jag grät sådär som jag inte gjort sedan jag bodde på gården. En djup förtvivlad gråt. Lika mycket barnets gråt som moderns gråt. De två är väldigt lika i mig. Kanske för att barnet så snabbt blev vuxen och ofta som en förälder till de vuxna.
Gråten som forsade fram ur djupen i mig igår var sorgen över att jag aldrig fick uppleva min pappas befrielse ur sin alkoholism. Barnet jag en gång var hoppades och hoppades. Som liten flicka, som tonåring, som ung kvinna, ja ända in till hans död när jag var 18 år bar jag ett hopp om att min pappa skulle bli nykter och börja läka sina djupa barndomssår, så att den oskyldige pojke han en gång var skulle få en chans att leva, växa upp och ta plats i min pappas kropp.
Men gråten övergick i nutid. I den bottenlösa sorg mitt lilla hjärta känner över att ännu en gång ha sett ett oskyldigt barn vara fånge i en människa utan att jag lyckas befria det barnet från de lögner som låser in honom. Människans egen ande kan verkligen vara grym. I synnerhet mot sig själv.
Jag kommer alltid att vara en mamma. Tre människobarn har jag gett liv åt. Ett fjärde fick stanna kvar i mitt hjärta. Hans födelsedag fick jag aldrig uppleva, men hans dödsdag står inristat i mitt hjärta. Dagen då han återvände till sin pappa Gud. Han reste hem för 34 år sådan men kärleken mellan oss är kvar hos mig.
Det är tid för mig att låta Jesus klä av mig den uråldiga modersdräkten jag burit så länge. Den skaver. Den är för trång. Jag är en fyllig kvinna. Min kropp behöver få lov att andas djupa andetag utan att hålla in magen. Livet önskar strömma fritt i hela min inre människa och den yttre människa som nu vill ta vid.
Det är inte enkelt att lämna den inre plats i mig som jag bott på i så gott som hela mitt liv. Här vet jag vem jag är. Här vet andra vem jag är. Men här upplever jag ständigt en känsla av maktlöshet och att jag aldrig förmår leva upp till de förväntningar jag har på mig själv. Vad jag är gör, hur jag än gör, så förmår jag inte befria det sanna jaget ur det falska jagets klor i människorna jag möter och dem jag älskar. Det kommer med en djup förtvivlan och en bottenlös sorg. Ingen av Guds avbilder förtjänar att vara slav under människans egenvilja och självtillräcklighet. Ändå är det precis så majoriteten av oss människor lever idag, som fångvaktare åt den avbild som Gud nedlagt i var och en av oss, och som slavdrivare av vår kropp och själ. Ofta helt omedvetet. För att vi alltmer sällan stannar upp och känner efter hur vi allra innerst inne faktiskt mår. För att vi kör över kroppens signaler och inte längre vet hur vi umgås med vår egen själ. För att vi vill veta, ha kontroll, styra tillvaron och bestämma riktningen av vårt eget liv. För att vi glömt bort att vårt liv bär ett annat liv. Vi är alla en jungfru Maria, oavsett vilket kön vi anser oss tillhöra. Vi är alla en moder. Vi är alla havande med Gud. Med avbilden som Gud befruktat oss med innan vi ens formades i moderlivet. Vi bär Guds anlag, men vi låter dem sällan framträda så att de kan bli kött och blod.
Vi har inte tid, säger vi människor, att vara sjuka. Inte tid att låta oss tillfriskna.
Vi har inte råd att förlora vår inkomst, säger vi människor. Inte råd att mista vårt arbete.
Vi kan inte svika alla som förlitar på oss, säger vi människor. Inte överge alla som lutar sig mot oss.
Så vi blir allt sjukare till både kropp och själ utan att vi vill kännas vid det. Vi åker på en retreat eller går och tränar ett par gånger i veckan för att hålla det lilla som är friskt vid liv.
Vi behåller vår inkomst och vårt arbete, medan Guds avbild och vårt sanna jag dukar under av vår försummelse och förnekelse.
Och vi hedras av alla vars liv vi tror hänger på oss, och vi tackas av alla för att vi fortsätter att vara medberoende i vår allt sjukare värld.
Allt detta gör vi istället för att lägga av oss alla dessa världsliga tankar och rikta vår uppmärksamhet mot den avbild som skvalpar i varje människas inre vatten. Vi bryr oss mer om de levande som klarar sig själv, än vi gör om det ofödda liv inom oss som behöver allt vad vi har att erbjuda det. Vi klär oss som Kristus men vi är inte som Kristus, för då måste vi först bli som Maria och det är inte ett liv i sus och dus. Det går inte ens att sälja in med mördande reklam. Det ger inget klirr i kassan. Det är ett enkelt och hederligt liv där kärleken är i centrum.
Jag har försökt vara surrogatmamma till den Guds avbild jag sett och mött i människor som jag älskat. Jag har gett de barnen så mycket kärlek jag förmått uppbåda och alltid tagit deras parti, utan undantag. Men förr eller senare måste varje människa ansvara för det heliga som Gud nedlagt i henne. Det heliga Gud nedlagt i människan måste ha förtur, också framför de egna barnen, en partner, föräldrar och vänner. Hur smärtsamt det än är. Endast så kan vi vara med och föda fram nya himlar och en ny jord.
Kram,
Comments