Jag grunnar över nattens meditation. Över trapporna. Över de stora nivåskillnaderna som plötsligt hade uppkommit i min inre värld. Över den forna graven som nu har blivit ett hem i berget. Över kvinnorna som kom för att spendera natten med mig där i bergsgrottan.
Varför är det så svårt att släppa taget om de människor vi tänker att vi älskat och blivit älskade av? Den frågan bar jag med mig in i den gångna natten. Jag skriver tänker för ibland är kärleken mer en tanke vi bär på än en upplevd sanning och erfarenhet.
Jag blev glad när kvinnorna kom för att sova över hos mig. Det är svårt att släppa taget när man är ensam. Det gör mer ont då. Känslorna av ensamhet blir starkare. Att dela avskedet med några som förstår underlättar.
Kanske har min fråga flera svar, åtminstone i mitt fall. Första gången jag vaknade under natten tänkte jag att det är svårt att släppa taget för att jag verkligen älskade människan denna gång. Jag hade modet att älska med ande, själ och kropp. Inifrån och ut. Och när jag släpper taget har jag ingen längre att älska på detta genomgripande sätt. Jag har inget ansikte att fästa kärleken i. Vem är jag utan denna kärlek?
Andra gången jag vaknade under natten kom ett annat svar på min fråga. För att ingen annan vill ha mig. Det är ett djupare och svårare svar att ta in och omfamna. Det väcker en ny fråga. Att älska, är det min livlina?
Så länge jag är den som älskar, kan jag inte stå utan kärlek. Så länge jag är den som älskar, kan kärleken inte överge mig. Endast föremålet för min kärlek.
Om jag bär kärleken kan den inte endast gå förlorad om jag själv väljer att lägga ned den. Är det ett sätt att ge mig själv en garanti på att kärleken finns i mitt liv?
Om relationen hänger på min kärlek har jag en sorts kontroll. Och det behovet av kontroll bottnar i tvivel på att någon vill ha mig, på att någon kan älska mig för alltid och som den jag är. De tvivlen har sin grund i de erfarenheter av övergivenhet som jag upplevt både som barn och som kvinna. De har uppenbart satt så djupa spår att någonstans längs med livets väg valde jag att vara den som älskar, för endast då har jag en garanti. Det var den strategi jag valde för att ta mig igenom övergivenheten.
Hur ska jag inte ta både det barnet och den kvinnan och omsluta dem i min famn? Smärtan är ju inte inbillning, inte en tanke, utan kroppens och själens erfarenhet. De minns. Och det minnet är så stark att det lamslår mig ibland. Gör mig kraftlös och viljelös. Så de två inom mig håller hellre fast i det halmstrå de tänker är kärlek, där de älskar och så behåller makten och kontrollen över sina liv.
Mon Dieu, vad det är komplicerat att vara människa. Så många skikt och dimensioner vi bär på inom oss.
"Håll inte fast vid mig" (Folkbibeln) eller "Rör inte vid mig" (Bibel 2000), säger Jesus. De orden sticker ut denna morgon när jag tar upp min bibel för att söka upp kvinnorna vid graven. Vad skulle ha hänt om Maria från Magdala hade rört vid Jesus? Om hon hade hållit fast honom. Hade han tvingats återvända då, till livet här?
Jesus säger att skälet till att hon inte ska röra vid honom är att han inte stigit upp till Fadern ännu. Vandrar Jesus där i gränslandet som en del människor som varit kliniskt döda ibland kommer tillbaka ifrån? På platsen de säger är upplyst av ett märkligt ljus, där de möter avlidna släktingar som antingen kommit för att hämta dem eller för att säga att den dödes tid ännu inte är inne. Nyligen fick jag höra talas om en sådan berättelse där en kvinna var död, men återvände till livet. Och jag minns att min svärmor inför sig död sade att hennes avlidne make kallade på henne.
Något inom mig har förvandlats sedan julnatten. Det är synligt i min inre miljö. Allt som förut fanns där är kvar, men nivåskillnader har uppkommit. Avstånden är annorlunda. En lång trappa stentrappa vandrade jag uppför vid sänggåendet. Det är som om ängen i mig sjunkit ned och utsiktsplatsen rest sig högre upp. Förut låg de på nästan samma höjd. Inte längre. Och i denna förvandling har Jesu grav tillkommit och blivit som ett litet sovrum i berget. Där tillbringade vi kvinnor natten tillsammans. Kanske behöver vi människor hjälp med att släppa taget, med att överlåta oss själva och våra smärtor till Gud. Kanske kan bara de med en liknande erfarenhet bistå oss då, de som själva besökt den platsen inom sig, de som vågade fästa kärleken i ett ansikte och ge sig hän. De som upptäckte i den stora självutgivande kärleken att det också fanns en sorts säkerhetsmekanism i botten. En livstidsgaranti som kanske är det allra svåraste att släppa taget om, nämligen positionen som den älskande. Vem är jag när jag lämnar den plats jag har ett kontrakt med i min egen själ? Det papper jag skrev under på för att kunna skydda mig själv från övergivenhet och oönskad ensamhet.
Vem är jag när jag intar den plats där jag älskas först, för att sedan kunna älska?
Kanske är krubban och graven egentligen samma plats, både en ingång och en utgång. Och livet, det alldeles nyfödda och späda tycks finnas alldeles intill döden, som vore de grannar till varandra. Men inte grannar i fejd, som bråkar och slåss och kastar in saker hos varandra. Utan grannar som förstärker varandra.
Konsten att leva kanske handlar om att lära sig leva i den spänningen, att släppa taget om kontrollen vi människor önskar oss över både liv och död. Att låta kärleken ta de svåra besluten när ett liv ska ges oss och ett annat liv tas ifrån oss.
I graven mötte Maria från Magdala änglar. Vårt himmelska hem är alltså närvarande där. Lärjungarna som sedan kom dit klev in i graven utan att dö. Det är alltså inte en plats där vi infångas för att sprattlande släpas hem till Gud. Det är inte en plats där vi dör, utan där han dog. Det kan förklara det märkliga ljuset och närvaron av himmelens alla invånare, änglar, helgon, nära och kära.
Det verkar vara en plats där livet på jorden och det eviga livet möts. En plats att övernatta på eller bosätta sig på en tid. Där jag kan vara tillsammans med kvinnorna som för länge sedan lämnade jordelivet.
Kanske var det en liknande grotta som Johannes fann, där han satte sig ned för att skriva Uppenbarelseboken. Och det slår mig nu att idag firar vi just honom. Det är hans helgondag. Så jag gissar att allt är precis som det ska, att jag har Gud vid min sida och att min längtan efter att vara älskad - för alltid, inte bara en tid, är en längtan som kommer från honom. Övergivenhet är främmande för Gud. Att välja bort och överge någon är ett fenomen som endast existerar i Skapelsen bland människor och djur.
God fortsättning på julen,
Comments