Tre kvinnor och en man

Jag läser en bok med en vacker titel av en duktig författare. Han skriver om en resa i sin namnes spår. Författaren känner igen sig i lärjungen Tomas, han som kallas tvivlaren, och söker både efter sig själv och berättelsen om Tomas genom att besöka Indien dit Jesu lärjunge sändes för ett par tusen år sedan.

Jag söker min plats, men finner den inte. Varken i världen eller hos Gud.

Jag följer inte i någon manlig lärjunges fotspår och inte i en kvinnas fotspår, utan tre spår jag inte vet hur jag ska väva samman till en fläta. Tre Maria igenkänner jag mig i. Moder Maria, Maria från Betania och Maria från Magdala.

Jag leker därför med tanken att mina själsförmögenheter - viljan, minnet och förståndet, är eller behöver förvandlas till en av dessa kvinnor som levde runt Jesus. Jag tänker:

När min fria vilja är helt i enlighet med Guds vilja är viljan som Moder Maria.

När mitt minne är helt befriat från sina demoner då är minnet som Maria från Magdala.

När mitt förstånd väljer det som är bäst, då är förståndet som Maria från Betania.

Just nu ligger mina känslor utanpå mig. Jag står med fötterna i ett stort sår som gör väldigt ont. Jag har dragit bort locket som låg ovanpå ett minne och det plågar mig djupt. Vilka demoner var det Maria från Magdala kämpade med? Vad var det hon hade upplevt som inte lämnade henne ifred? Vad var det för minnen som sökte och förföljde henne? Jag vet inte. Men i ett par dagar har jag brottats med mina inre demoner.

Häromnatten grät jag som ett barn. Mitt i gråten fanns nedtryckt vrede. En ilska jag vände mot Gud. "Om du kröker ett enda hårstrå på min flickas huvud får du med mig att göra!" Någon måste stå upp för den värnlösa och skyddslösa, den bortkastade och övergivna, också om det innebär att ryta till mot Gud.

Jag är sårig. Detta minne är inte läkt i mig. Det såriga är svårt att vara närvarande med. Det gör ont både till kropp och själ. Det skakar om både min vilja och mitt förstånd. Moder Maria och Maria från Betania befinner sig mitt i ett inferno. Ur det öppna såret väller både det ena och det andra fram. Det är starka krafter i omlopp. Den goda viljan vacklar till ibland. Det mogna förståndet likaså. Men ingen av dem överger flickan som ömsom rasar av ilska och gråter ut sin förtvivlan. De väntar ut henne, för de litar på att under allt det såriga finns det friska.

Det var ingen slump att jag fick ingivelsen att göra en Sötnosen adventskalender på den första decemberdagen. Det är ingen slump att min dopdag följde på den svåra natten när jag röt åt Gud. Kalendern fungerar just nu som mitt ankare. Dopet dränker de gamla minnena och därför slåss minnet för sitt gamla liv. Inte konstigt alls, men en utmaning.

Moder Maria och Maria från Betania sade igår till Maria från Magdala: "Det är inte de som gjorde dig illa som lider, det är du. Vi vill inte att du ska ha det såhär svårt längre. Vi vill att du ska bli fri från all den smärta de orsakat dig så att du får leva ditt liv och slippa bära deras."

När tongångarna i världen blir allt hårdare och makthavarna använder sina ord till att avhumanisera andra människor, då ser jag inom mig en motrörelse till all den galenskapen. Mina själsförmögenheter blir alltmer humana. De antar mer och mer en djupt personlig och mänsklig karaktär, de får liv. Orden använder de till att berätta om sanningen, också när den gör ont och är svår att vara med.

Alla mina inre Marior har en sak gemensamt, relationen till Jesus.

Den del i mig som ännu inte helt överlåtit sig är minnet. Minnet jagas ännu av det som gör ont. Såret har orsakats av män. Jesus är en man. Så även om min Maria från Magdala innerst inne vill lita på Jesus, så förmår hon ännu inte att göra det till fullo. Hennes historia hindrar henne från det. Vad jag upplevde som ung tonåringstjej, upplevde jag ännu en gång som vuxen kvinna, därför är det såret inte läkt. Någon krossade mitt hjärta och Jesus vet det.

Maria från Magdala är inte enkel att förstå sig på. Varken den historiska Maria från staden Magdala eller den delen av mig själv som igenkänner sig i henne. Få kvinnor i Bibeln har fått så mycket projicerat på sig som henne. Det är så lätt att vilja forma henne sådan vi önskar att hon ska vara. Både män och kvinnor tenderar att vilja bruka henne för sina egna syften. Men nej tack till det. Maria från Magdala är komplex och obegriplig. Jag vill låta henne vara sig själv, oberoende av andras åsikter. Till min hjälp behöver jag då min inre Moder Maria och Maria från Betania. Gemensamt för dem båda är att de lyssnar till Jesus och går mot strömmen för vad som anses korrekt av en troende kvinna att göra. De gör Guds vilja också när det kan vara stötande för andra troende. Och de gör det inför öppen ridå utan att skämmas.

När jag låter Jesus läka mitt sår då kommer jag att kunna lära känna Maria från Magdala i mig. När demonerna inte längre har någon kraft kvar och minnena inte jagar mig, då kommer jag att minnas vem jag djupast sätt är som kvinna. Och den som kröker så mycket som ett hårstrå på mitt huvud just nu lär möta en eldsprutande drake. Det värsta man kan göra är nämligen att stoppa sina smutsiga fingrar i en annan människas öppna sår. Det är endast Jesus som tål sådan beröring.

Kram,