Ett sinne slaget i tusen bitar.
En bröstkorg full av snö.
En kropp som ropar: Kom hem!
Få känner till priset jag betalar för att samverka med min yttre omgivning. Än färre kan känna igen sig i mina upplevelser.
Ett hem att landa i.
En kropp som tar emot mig.
Tid att återhämta mig.
Det är vad jag behöver efter mina vistelser i den värld vi alla delar på. Tid att sortera, sammanfoga, smälta och integrera.
Jag saknar ett eget hem.
Naturen blir min landningsbana.
Promenader i en omgivning som inte splittrar mitt sinne.
Långsamt tar jag emot alla skärvorna.
Kastar dem sedan i en papperskorg.
Sätter mitt hopp till ett nytt klart sinne.
Ett som visar sig bortom det trasiga.
Jag saknar en kropp, en människa.
En mottagare av alla tankar, känslor och erfarenheter.
Gud, kom till min räddning.
Ta emot mig. Bär mig igenom detta.
Skymningens röda och brandgula horisont.
Träd som svarta siluetter i förgrunden.
Vida vidder som sträcker ut sig.
Här ryms hela jag.
Snön i bröstkorgen smälter.
Den förlösande gråten.
Vatten strömmar ur den flätade korgen.
Sköljer bort alla osynliga glasflisor.
Långsamt återställer sig ordningen.
Den träden är rotade i.
Med sin organiska tillväxt.
Och årstider som avgränsar.
Här ryms hela jag.
Jag sjunker ned i mina fötter.
Andetagen sänker sig över mig.
Bröstkorgen vidgas.
Kinderna torkar upp.
Magen slappnar av.
Det nya sinnet träder fram.
Klara tankar som ger klar syn.
Visshet som gör ont i hjärtat.
Insikter att ta ställning till.
Hela kroppen igenkänner sanningen.
När man vet vad jag vet,
måste man finna ett sätt att leva i enlighet med det.
Kram,
Commentaires