Jag har svårt att se bokstäverna på skärmen för tårarna som svämmar över i ögonen. Disken är diskad. Morgongröten uppäten. Det andra glaset kaffe är upphällt. Jag känner tyngden av mitt kors enda in i märgen och försöker lätta upp det med lite fransk musik som talar till kvinnan i mig.
Och Jesus sade till alla: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?«
(Lukasevangeliet 9:23-25)
Vägskäl, det är vad jag står vid. Om det råder ingen som helst tvekan. Jag känner det med varje fiber i min kropp. Mitt hjärta blöder. Min själ vet att hon måste ta det där vägskälet med alla sina fyra riktningar, lyfta upp det, lägga det på ryggen och bära det. Mitt sinne försöker för en gångs skull inte att analysera, utan tröstar efter bästa förmåga:
»Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.«
(Matteusevangeliet 11:28)
Jag andas några djupa andetag. Det är så många saker som framträder tydligt där jag befinner mig. Den livsstil som majoriteten av oss människor lever i är helt absurd. Människan vill ha mer än hon är beredd att ge. Och den matematiken kan endast leda till ett gigantiskt underskott. Inte att någonting av det goda vi fått att förvalta förökar sig.
Vi vill ha en Skapelse att ströva i, men vi vill inte ta hand om den. Det ska någon annan göra.
Vi vill ha vård när vi blir sjuka, men vi vill inte vårda de sjuka. Det ska någon annan göra.
Vi vill ha en kyrka, men vi vill inte vara kyrka. Det ska någon annan vara.
Vi vill ha kärlek, men vi vill inte älska. Det ska någon annan göra.
Det är alltid någon annan som ska ge sitt liv. Någon annan som ska försaka. Så att vi andra kan fortsätta att ha allt vi vill ha utan att egentligen behöva bidra med något, för det ska ju någon annan göra.
Jag står mitt i det vägskäl då jag inte längre kan blunda för den verklighet vi lever i. Hur sjuk den ordning är som vi människor följer och hur den utplånar allt liv, allt som egentligen är av värde. Och där vi mister oss själva. Det som gör oss till människor.
Korsets vägskäl har fyra riktningar
Jag blickar framåt. Idag ska vi fira mitt barnbarn som fyller fem år. En underbar liten gosse som redan nu inte riktigt "passar in" vid förskolans löpande band. Hur ska jag lägga in den styrka han behöver mellan sidorna i Bamsetidningen? Hur ska jag blåsa in Anden i såpbubbleflaskan? Hur ska jag genomsyra sedlarna i kuvertet med Guds eget arv - tro, hopp och villkorslös kärlek?
Jag blickar bakåt. Min 93-åriga mamma ska inom kort lämna korttidsboendet där hon rehabiliterats efter sin stroke. Ska all den goda vård hon fått fram till nu läggas i hemtjänstens stressiga händer? För vi har inte längre några ålderdomshem bara vårdboende där människor "förvaras" när de inte längre kan ge något till samhället. Vi vårdar kortsiktigt och akut, men inte på långsikt. Jag ropar på Gud om att ge mig styrkan att finnas för min mamma såsom jag önskar att mina barn skall finnas för mig mina sista år i livet när allt jag har att ge är närvaron av mig själv.
Jag blickar ut i världen, mot EU-valet imorgon där huvudfrågan tycks vara "säkerhet", dvs att bygga gränser som håller ute människor i nöd från att komma in i Europa. För det är ju någon annan som ska ta hand om dessa människor på flykt undan krig och någon annan som ska öppna dörren till sitt land för de som önskar ta del av vårt överflöd.
Jag blickar in i kyrkan och ser samma röra därinne som ute i resten av samhället och världen. Och jag ropar på Gud om att visa mig vägen framåt, i Jesu efterföljd, för det är mer än bara kyrktaket som håller på att rasa in.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
(Matteusevangeliet 7:12-14)
Jag tror att jag funnit den porten. Jag tror att jag står inför den. Porten är vägskälet. Och den porten är trång. Jag behöver göra för mitt barnbarn vad jag önskade att någon vuxen hade gjort för mig om jag vore ett värnlöst barn. Jag behöver göra för min mamma vad jag önskar att mina barn en dag gör för mig när jag är gammal. Jag behöver lägga min röst i morgondagens val på den/de som vill att vi har frisk luft, rent vatten och mat att äta i framtiden och som tar emot mig eller mina släktingar om vi en dag är de människor som tvingas på flykt. Jag behöver vara den kyrka i mig själv och mitt liv som gör Guds vilja och som inte släpper in Lögnarens ande, skapar ofrid, splittring och styrs av Mammons lagar. Jag behöver allt detta, för allt annat leder till fördärv. Av Skapelsen, av människan, av mig själv som en Guds avbild och av allt liv som kommer från Gud.
Det är tungt att göra det rätta. Men på sikt blir det rätta det lätta och det som bär hela vägen in i evigheten. Jag tycker den här illustrerar det bra. Tyvärr vet jag inte vem som är illustratören bakom den.
Kram,
Comments