Det är askonsdag. Idag inleds den kristna fastan. Varje år ger Verbum ut Ärkebiskopens fastebok. Ärkebiskopen väljer ut en person som får uppdraget att skriva en bok för eftertanke och andlig fördjupning. 2025 heter boken "Gud är inte plåstret" och är skriven av Tomas Andersson Wij.
Jag älskar små böcker tänkta att finnas med mig som en påminnelse om Gud under dagen. Med glädje skulle jag ge ut sådana. Fasteböcker, böcker för bön och meditation. Behöver en sådan bok vara gjord av papper? Eller kan en fastebok vara digital, i bloggformat? Jag tänker att det är syftet och intentionen som räknas. Ärkebiskopen vill ha en bok för eftertanke och andlig fördjupning. Varsågod här kommer den första dagen i Sötnosens fastebok med underrubriken "Jesus är läkaren och Anden hans förbandslåda". Fasteboken utgår från Psaltarens texter, ibland i sin helhet och ibland ett utdrag.
Lycklig den som inte följer de gudlösa,
inte går syndares väg
eller sitter bland hädare
utan har sin lust i Herrens lag
och läser den dag och natt.
Han är som ett träd
planterat nära vatten –
det bär sin frukt i rätt tid,
aldrig vissnar bladen.
Allt vad han gör går väl.
Inte så med de gudlösa –
de liknar agnar som vinden för bort.
Därför döms de gudlösa där rätten råder
och syndarna i de rättfärdigas krets.
Herren är med på de rättfärdigas väg,
men de gudlösas väg leder till intet.
Tanken på att jag inte kommer att fira askonsdag i kyrkan senare ikväll känns märklig och bakvänd. Inget kors blir tecknat i min panna av prästen. Ingen gemenskap att luta mig mot. Det är som att inte bli hemsänd och att stå helt ensam i min tro.
För väldigt många år sedan, när jag gick i åttonde klass, stod jag inför ett omvänt val. Jag spelade fotboll i IFK Malmö och insåg att det inte gick att träna enbart en gång i veckan med min nya klubb och samtidigt gå i konfirmationsundervisning. Jag valde konfirmationen och slutade spela fotboll. Idag väljer jag att gå på min dansträning och missar därför askonsdagens mässa. Det är som att jag står inför ett vägskäl. Måste jag verkligen välja mellan träning och Gud, mellan kropp och Ande? Jag tror inte det.
Fastan handlar om att avstå något i mitt liv för att göra plats för Gud och komma närmre både Gud och mina medmänniskor. Mitt val att gå och dansa för mig närmare Gud. Jag tvingas lita på hans kärlek för mig, att den inte hänger på mina yttre handlingar och att jag inte är mer kristen om jag väljer mässa framför dans.
Min längtan efter Gud förstärks när jag inte kan möta honom där jag är van vid att göra det, i kyrkan och mässan. Jag tvingas att söka upp honom på egen hand. Det får mig att tänka på och känna med alla de människor som vill men inte kan gå i kyrkan. Hur de på egen hand får bära och bevara sin tro. De människor som arbetar ikväll. De som är sjuka. De som inte kan ta sig till en kyrka. De som inte får utöva sin tro. Jag känner mig närmre alla de kristna syskon som jag aldrig mött, men som jag vet finns runt om i hela världen. Och i år sammanfaller fastetiden och påsken hos alla kristna över hela världen. Det är stort.
Jag följer inte de gudlösa bara för att jag ikväll väljer buggkompisarna före mässvännerna. Jag avviker inte från Vägen när jag dansar istället för att ta emot korstecknet. Min kropp behöver kärlek och omsorg, den behöver träning och rörelse, för den är Guds andes egen kyrka och mottagaren av allt som Gud ger mig. Nåden, Ordet, Kärleken. Livet.
Sötnosen har slagit sig ned utanför Jesu grav. Det är dit vi är på väg med fastans hjälp för det är där det nya livet börjar. Hon är redan där och lever evangelium. Nu ska resten av mig också samla ihop sig och förankra sig där. Hon vet att den första psalmen i Psaltaren talar om Jesus. Hon vet också att den som håller sig nära honom bär frukt och är till läkedom för andra människor. Hon vet för hon lever med Anden varje dag.
Guds frid önskar jag dig,
Comments