Hos Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni säga till mig:
»Fly som en fågel till bergen!«
Se, de gudlösa spänner bågen,
de har lagt sin pil mot strängen
för att skjuta de rättrådiga i dunklet.
När grundvalarna raseras,
vad kan den rättfärdige göra?
Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar människan.
Herren utväljer de rättfärdiga
men förkastar gudlösa och våldsmän.
Han låter eldkol och svavel
regna över de onda,
en glödhet vind är vad de bjuds.
Ty Herren är rättfärdig,
rättfärdiga gärningar älskar han.
De rättrådiga skall se hans ansikte.
(Psaltaren 11)
©Svenska Bibelsällskapet
Tänk att vi människor har den makten i våra händer, att kunna spänna bågen och skjuta iväg pilar mot andra. Amors pilar fulla av kärlek. Giftiga pilar ämnade att skada eller i värsta fall döda.
Ord har den kraften, att bygga upp eller att bryta ner, att ge liv eller att ta livet ifrån någon. Det är märkligt och märkvärdigt på samma gång, att något som är osynligt och luktfritt, som inte går att ta på, ändå besitter denna oändliga kraft.
"Be impeccable with your word", minns jag att jag en gång läste i boken "The four agreements" av Don Miguel Ruiz. Jag har svårt att tro att författaren inte inspirerats av Bibelns allra första rader när Gud skapar himmel och jord genom att tala. Det är ofta så med nyare spirituell litteratur, att den har sitt ursprung i religionen.
Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mosebok 1:3-5)
Det fanns en tid när jag var gudlös, innan Gud hade uppenbarat sig för mig. Jag trodde på något som var större än mig själv. En kraft. Jag hoppades att den var god, men jag kände den inte. Den var opersonlig för mig.
Idag är Gud som på Sötnosens bild. Vi är fysiskt nära varandra, tillsammans överallt. Jag hos honom. Han hos mig. I solsken och när det mullrar på himlavalvet.
Den intima närvaron av Gud har gett mig kännedom om vem jag är innerst inne, i mitt väsen, bortom alla mina yttre attribut. Jag är hans. Vi hör ihop. Jag är en skapelse där Gud vandrar omkring. Där Gud kan vara sig själv i mig. Ett öppet landskap där Gud får ströva fritt och finna sig själv. Där jag är närvarande för att lära känna Gud och vittna om vem Gud är. Det är jag. Ett jag som ingen människa någonsin riktigt kan se, förstå eller lära känna, men där Gud får se sig själv klädd i Marie. Det är fint och det är stort. Genom att lära känna Gud har jag lärt känna mig själv. Gud är den seende guden. Gud ser mig. Och i den blicken får jag syn på vem jag verkligen är.
Guds frid till er alla,
Opmerkingen