Jesus är Guds son, men också jag är ett av hans barn. Idag vilar jag i det. Det får du också lov att göra.
Jag vill berätta vad Herren bestämt.
Han sade till mig: »Du är min son,
jag har fött dig i dag.
Be mig, så ger jag dig folken som arv
och hela jorden som egendom.
Du skall krossa dem med en spira av järn,
slå sönder dem som lerkärl.«
(Psaltaren 2:7-9)
Under morgonens mässa på min arbetsplats grät jag. Jag kände mig sårbar, som ett brustet lerkärl. I ett samtal med min chef, kyrkoherden under eftermiddagen använde jag just de orden, att jag under fastetiden och påsktiden är som ett brustet lerkärl. Intressant är det därför att upptäcka att just ordet lerkärl finns med i dagens psaltarpsalm.
Under hela bilresan hem grät jag. Tårarna gick inte att hejda. Känslan av otillräcklighet svämmade över alla kanter. Så välbekant den är, upplevelsen av att inte räcka till för andra. Att göra så gott jag kan och så mycket jag förmår, och ändå inte räcka till. Jag tror jag burit den känslan sedan jag var en liten flicka. Att inte nå upp till ställda förväntningar.
Därför är det extra intressant att komma hem från en lång arbetsdag för att sätta mig med Sötnosens teckningar och inse hur synkade hon och jag är. För i bilen, bortom tårarna, tänkte jag på hur jag i närvaron av Gud inte känner så. Sötnosen växte fram i närvaron av en Gud som såg på varenda teckning och sade att den var fin. Allt jag gjorde dög. Allt jag gjorde var gott i Guds ögon. För det handlade aldrig om höjden av min konstnärlighet utan om kärleken jag försökte fånga i en teckning, hur barnslig eller enkel den än var. Jag ritade Guds kärlek för mig som hans barn. Och det var det kravlösa bemötande som gjorde att jag fortsatte att teckna varje dag i flera år. Gud hade inga åsikter. Gud var bara så väldigt glad över att jag spenderade mycket tid ihop med honom och fångade våra möten i ritblock efter ritblock.
När känslan av otillräcklighet blir för överväldigande för mig, då ger jag upp, då vill jag inte mer. Och jag undrar om det inte är så för många andra människor. Att vad andra tycker om det vi gör kan få oss att sluta med det, för vi tappar lusten till slut när glädjen tas ifrån oss.
Också jag bär på alltför många åsikter om hur andra människor gör saker. Senast igår blev jag uppmärksam på mitt eget bedömande och dömande i mötet med en människa. Men jag stannade upp och sade åt mig själv att lägga ner dessa tankar.
Det är fastetid och med det kommer en extra påminnelse om att avstå saker. Jag vill avstå mina åsikter, alla de som inte är uppmuntrande eller upplyftande av andra människor. För jag vet att jag annars kan kväva något i min medmänniska, något fint som kanske ännu bara är i sin linda. Det vill jag inte. Jag vill göra som Gud gör. Ta emot och vara glad för vad en människa gör för mig.
Jag är ett brustet lerkärl. Det fina med det är att Gud får lov att fylla i mina sprickor med sin kärlek. Så håller jag ihop också när jag går sönder. Tillsammans med Gud är jag alltid tillräcklig. Den vilan och tryggheten önskar jag också att du ska ha. En famn där du alltid är uppskattad och älskad både för den du är och det du gör.
Guds frid åt er alla,
Comments