Sorgens dimbankar

Jag vaknar torr som öken i munnen. Är det så här det är att vara fisk och bli uppsköljd på land? Ingen luft förmår ta sig in eller ut genom näsan. Den vägen är helt igentäppt. Att andas genom munnen när man sover torkar ut näbbet. Behagligt är det inte.

En stund ligger jag kvar och knackar på skelettet runt ögonen. Sedan masserar jag ögonhålorna. Till slut har jag frigjort andningen i höger näsborre, den vänstra vill inte riktigt ge med sig. Jag stiger upp och möter en ny dag lite tung i både kropp och sinne. När jag sköljer ansiktet med det kalla vattnet känner jag hur kylan lindrar mot värken i ögonhålorna, men jag går och tar en alvedon ändå, tiden som superhjälte är över för min del.

Samtidigt vet jag att min bästa vän är hos läkaren i Lund för att få hjälp med smärtlindring för något långt mycket värre än en förkylning. Jag tänker när jag står vid kaffekokaren och fyller filtret med malda bönor att när man inte mår bra står det alltid över på önskelistan - att vara frisk. Livet är tufft nog utan sjukdom.

Jag tänker inte på det jämt och ständigt, men det finns alltid närvarande i bakhuvudet, att min bästa vän lever med en dödlig sjukdom och att min mamma faktiskt är 92 år gammal. När som helst kan jag förlora dem och den här veckan har det blivit extra påtagligt.

Jag bär på en ständig oro för dem båda, även om jag inte alltid funderar över den oron. Oron är befogad och inte ett konstruerat bekymmer. Jag målar inte fan på väggen, jag är bara realist.

Det känns i min kropp att jag bär en tyngd. Att jag befinner mig i en sorgeprocess trots att de båda ännu lever, detta för att relationer förändras så mycket när någon är allvarligt sjuk eller väldigt gammal. Den del av mig som står i relation till den andre påverkas, i synnerhet om man har djupa band till den människan. Det har jag både till min mamma och Carina, min bästa vän.

Det är som om själen bär ett sorgeband och har gjort sedan jag var barn. Det är inte bara döden som kommer med sorg. Förluster av olika slag behöver sin sorgeprocess.

Jag var sex år när jag mötte döden första gången. Mannen jag upplevde som en extrapappa dog i cancer. Kort efter det förlorade jag den dagliga relationen till min egen pappa när mina föräldrar skilde sig och jag kom att bo med min mamma. Jag förlorade samtidigt mitt hem och min bästa vän när vi flyttade till ett annat område i samband med skilsmässan. Det är alldeles för mycket för ett barn att hantera. Så mycket förluster på en gång är traumatiserande. Om det hade hänt idag hade familjen säkert erbjudits stöd, men 1974 var det något familjen själv skulle ta hand om. Jag var yngst, kanske satte det djupast spår hos mig.

Det dröjde endast något år innan sorgen och oron i familjen satte sig i min mage. Jag har levt ett helt liv med en mage som aldrig helt lyckats läka. Idag sitter en del av alla livets svåra förluster också i hjärtat. Ibland är det där jag får ont.

Jag har förlorat människor som betytt mycket för mig, ett barn jag själv valde bort och ett äktenskap som inte höll. Jag har förlorat mer än ett hem när jag kastats ut i hemlöshet av andra människor på grund av deras ekonomiska situation. Jag har förlorat tilliten och närheten till människor som jag tyckt mycket om när de valt att prioritera andra relationer framför den de hade till mig. Jag har förlorat min hälsa, mitt företag, min ekonomiska grund och nästan mitt liv. Jag förlorade den man jag vågade visa mig sårbarhet för och knyta an på djupet till, när han valde bort sin kärlek för mig. Med alla dessa förluster förlorade jag till slut också tron på mig själv, tilliten till mina egna val, självkänslan och självförtroendet. Jag förlorade mig själv. Det har med andra ord funnits mycket att sörja och mindre att fira och glädjas åt.

Dimman ligger som ett grått täcke över hela Bunkeflostrand. Min sorg är inte längre kolsvart, den är som en dimma. Den skymmer sikten på långt håll och den är lite kall och fuktig. Men den är inte ett kompakt mörker. Våren är på väg. Med den följer både ljus och värme. Jag behöver det efter allt det svåra jag överlevt och genomlidit.

Livet kommer att fortsätta att servera mig förluster. Människor kommer att dö. Men jag önskar och hoppas att mitt liv ska återuppbyggas och växa sig så starkt att jag kan stå emot de förlusterna. Jag behöver det. Jag förtjänar det. För jag har inte gett upp och jag har inte gett efter hur svårt motstånd jag än har mött.

Jag kastar ut de sista talgbollarna på gräsmattan under den lilla eken. Nu vill jag inte ha mer fågelbajs överallt på uteplatsen. Jag ska ringa vaktmästaren och be honom byta ut spisen som inte tillagar maten jämt i ugnen. Om en stund ska jag sätta mig och skapa illustrationer till den där boken som inte jag skriver.

Jag tänker på en kroatisk film jag såg häromdagen tillsammans med min dotter. En riktigt härlig feelgood-film på Netflix som kom med ljus och skratt för oss båda. Jag kände så väl igen mig i den kvinnliga huvudrollsinnehavaren.

Filmen påminner mig om den självständiga livsbejakande kvinna jag är på andra sidan sorgen. Den enkla och innerliga människa jag innerst inne är. Den kvinnliga och sinnliga och kroppsliga varelse som också är jag. Och behovet jag har av att vara omgiven av naturens skönhet, vida vackra vyer att vila mina ögon på, värme så jag kan gå barfota och i en tunn klänning, ett själfullt hem jag älskar, en man som älskar mig och gäster jag får bjuda på middag men som inte stannar alltför länge. För i stillheten njuter och skapar jag.

Mina behov är mänskliga och grundläggande. Sorg, oro och förluster är inte en god jordmån. Men när livet serverar mycket död och förluster då förvandlas den mest bördiga jord till en näringsfattig sådan. Det är svårt för något att växa när ljuset inte tränger fram.

Tiden i sig läker inga sår. Men jag har använt mycket tid till att bearbeta alla de förluster och all den sorg som mitt liv innehållit. Jag har blivit min egen bästa vän under den resan. Jag har funnit att jag är en livskraftig människa som tror på kärleken och vill leva ett vackert sinnligt liv. Och jag vill tro att allt det väntar mig när dimman lättat, att våren i år dukar fram godsaker åt mig. Inte det bitterljuva, inte det beska, inte det salta, utan det goda och söta som livet också behöver innehålla.

Kram,