Längtan har alltid varit den känsla som tagit störst utrymme i mitt liv. Jag har längtat i både stort och smått. Längtan har drivit mig framåt och bakåt, utåt och inåt, ibland långt bortom det synliga i den mänskliga tillvaron. Längtan har varit som ett brinnande, en eld fylld av kärlek, förväntan, hopp och tro. Och av otålighet och envishet, av passion och lust. Längtan har varit ett smörjmedel i min kropp, en olja som hållit mig smidig och vig.
Nu känns kroppen stum, tung, trött och stel. Magen är ett tydligt tecken på att allt inte är som vanligt. Vad jag äter gör ingen skillnad. Jag sitter här med min kropp i solen. Nyduschad, insmord och med det allt mer solblekta håret uppsatt i en hästsvans. En tallrik chiapudding med skivad banan och en kaffe med mjölk smälter långsamt i magen. Då och då stannar jag upp i skrivandet, låter axlarna sjunka ner, låter magen slappna av så att jag ser ut som om jag vore havande. Vi kvinnor går ofta och håller in magen, tråkigt nog.
Min blick lyfter från skärmen och vandrar bort över gatan där en man klipper häcken och en annan skjuter på en gräsklippare. Jag ser min vän Marie passera förbi med en papperskasse i handen. Hon är en snäll och fin person. Jag vänder hem med blicken, landar hos pelargonerna i balkonglådan och ser att de börjar breda ut sig allt mer. Och sedan ser jag att den lilla krukan med ljuslila penséer trivs på bordet där jag sitter.
Min vänstra arm känns mättad av solen så jag vrider lite på mig och hör hur vinden skakar om grenarna i ekarna längs gatan. Allt medan Lilly ligger på stenplattorna och kikar ut över gatan genom den lilla springan under staketet med träribbor. Jag rätar på ryggen, vrider huvudet åt höger och hör hur det knakar till i nacken. Där ligger han, Zumo, och chillar på sin plats i trädgårdssoffan.
Jag sjunker tillbaka ner i magen som är uppsvälld som en ballong. Det är en åkomma som uppstod i barndomen. Varken mamma eller jag är säker på när det började. Kanske i åtta till tioårsåldern. Vinden sliter tag i träden igen, men här i min lilla vrå av tillvaron är det lugnt och stilla. Lä.
Vi åkte in och ut på sjukhuset med min mage när jag var liten, men de fann aldrig vad problemet var. Jag lärde mig leva med smärtorna. De kom och de gick och har följt med mig hela livet.
Inte heller jag har kunnat sätta fingret på vad det var jag bar i min mage som barn. Oro kanske. Otrygghet. De röriga familjeförhållandena. Pappas alkoholism. Mammas fattigdom och ensamhet.
Vinden har skakat av alla "strassörhängena" från träden. De täcker kanten på gräsmattan och gör den alldeles brun. Istället är grenarna fulla av stora vackra gröna blad, och tittar jag noga tycker jag mig kunna ana de första tecknen på ekollon. Jag rätar åter på ryggen, svanken är en svag punkt också den. Jag känner hur mina bröst vilar på magen precis som när jag var gravid. Jag lyfter undan dem med armen och lägger handen på magen och förväntar mig nästan att känna en liten fot som sparkar till. Jag vill börja gråta, min mage är full av vatten. Jag lyfter blicken och tittar ut i tomma intet. Rättar till rumpan som sitter snett på den rödrandiga stolsdynan. Försöker ta ett djupt andetag, men det är som om solar plexus är tilltäppt och syret inte riktigt kan strömma ner i magen. Som om ett barns lilla rumpa täpper till kanalen inifrån. Det känns som om jag bär hela världen i min mage.
Jag minns i slutet av mitt äktenskap, hur det kändes som om jag bar en sådan där medicinboll man hade i skolan, inuti min mage. Och att jag en kväll insåg att jag kan inte vakna en enda dag till i mitt liv med denna stenhårda gigantiska klump. Min man hade gått och lagt sig och jag tänkte att jag skulle ge honom denna sista natt att sova tryggt och stilla. Att jag kunde vänta till morgondagen med att säga det som måste sägas. Nästa dag när han satt på motionscykeln och barnen var lämnade på skola och förskola klev jag fram till honom och sade: "Jag vill skiljas." Jag förstod att det skulle komma ett gensvar och hade förberett mig för det. När attacken kom avvärjde jag den med orden: "Jag vill inte ha någon pajkastning och förstöra de 17 fina år vi haft tillsammans."
Jag hade varit på väg bort från honom i över fem år och på alla sätt försökt säga och visa det. Men han ville inte ta in det och jag kunde inte längre betala det höga priset för att hålla familjen intakt.
Andetagen är tunga, så som de varit när jag burit alla mina tre barn. Jag lutar mig en stund med armbågarna på bordet och huvudet i händerna, vilar mot det stöd som finns till hands. Jag sluter ögonen och lyssnar en stund till vinden och skatorna. Och jag skriver med bara några ögonblicks fördröjning. Jag andas in och är med mig själv och jag andas ut när jag skriver till er.
Solen har värmt upp min rygg och nacke. Jag lyfter av fötterna från de svarta flip flopsen och känner den kalla stenen mot mina fotsulor. Och myggbettet i hålfoten som ropar att jag ska klia på det. Jag sitter med benen brett isär så att magen får lov att ta all den plats den vill, utan att jag sätter några gränser eller begränsningar. Tyngden trycker mot urinblåsan. Kaffet har visst nått sitt slutdestination. Jag slår ett öga på de två vovvarna som vilar i skuggan på var sin sida om mig. De njuter av att vara utomhus. Liksom jag. Jag känner hur det svider i den nedre delen av magen och hur en liten fluga landar på min nakna fot. En skugga drar över himlen när en fågel flyger förbi. Jag fäller ut mina armar, sätter händerna i midjehöjd och sträcker på mig som vore jag en fågel på väg att lyfta och flyga iväg. En ljudlig suck lämnar mina läppar följt av en djup suck. Jag böjer mig bakåt och blickar upp mot den vårblå himmelen. Jag behöver resa mig upp, sträcka på hela kroppen, gå och hämta min flaska med vatten ur kylen. I skärmen speglar sig fåglarna som flyger bakom mig.
Jag tömmer flaskan på vatten, fyller den igen med kranvatten och placerar den överst i kylen. Köket känns svalt och skönt. Jag besöker badrummet och släpper ut de sista dropparna av morgonkaffet. En mjuk och ledig klänning hänger på min kropp ser jag när jag passerar spegeln.
Saknad bär jag på. Kanske är det svaret på vad jag som barn också samlade i min mage. En saknad. Är inte saknad det som återstår när den stora sorgen börjat ge vika? Jag förlorade mycket i ett nafs som barn. Något år senare startade magsmärtorna. Och därefter vaknade längtan i min kropp. Kanske lade sig all min längtan som ett lock ovanpå den saknad som ännu inte hade läkt ut. Kanske råkade det bara bli så att jag kom in i puberteten och fylldes av dess längtan innan saknaden hade fått ebba ut. Kanske strömmade längtan in i saknadens många utrymmen och isåfall var det saknaden som fick styra längtans riktning, mening och mål. Kanske var det kroppens egen lösning på själens djupa sår. Isåfall var min kropp villig att "offra" sig för den djupare aspekten av min person som själen är. Isåfall var det villkorslös kärlek min kropp visade mig, genom att ta på sig lidandet för att själen skulle kunna vara fri att leva och söka sig ut ur sig själv.
Jag bär på något i min kropp. Bortom saknaden anar jag liv. En liten fot som gör en high five mot min handflata. Ett hjärta som ersätter mitt. Milda är slagen. Varma, men inte eldiga. Brinnande, men inte utbrännande. Ett liv efter puberteten. Ett liv efter klimateriet. Ett liv efter att längtan svalnat och saknaden äntligen ebbat ut. En glädje som har plats för sorg. En kärlek som kan bära både lidande och lust. Min kropp är havande och det är så jag ska förhålla mig till den och behandla den, inte som om allt var som vanligt för så är det inte. Jag ska följa det liv som danas inom mig och vara snäll mot oss båda. Vissa människor är Jesu systrar och bröder, jag är en mor i min tro och i Guds vilja för mitt liv. För det formade Gud mig redan i moderlivet. Vår tid nalkas nu.
Jesu familj
Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: »Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.« Han svarade honom: »Vem är min mor, och vilka är mina bröder?« Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.«
(Matteusevangeliet 12:46-50)
Kram,
Comentários