Att sätta mig ned framför datorn för att blogga fyller mig med frid. Skriv-ande-t är en djup och innerlig relation med Anden som skapar ordning och medvetenhet i mitt liv. När kroppen blir stilla kan själen kliva fram och göra sig hörd. Saker faller på plats och faller bort.
Mitt huvud är fullt av tankar, likt papper i högar i väntan på att hålslagas och sättas in i pärmar eller kastas i papperskorgen. Igårkväll satt jag och klippte ut gigantiska vinyldjur åt min äldsta dotter som ska arrangera ett barnkalas åt en kund. Teven stod på i bakgrunden. Program utan reklam. Så kom det sig att jag lyssnade på nyheterna för en gångs skull. Jag skäms lite för att erkänna att jag inte orkar med att höra mer undergångsnyheter. Det är en sund skam, jag är inte helt likgiltig för vad som sker i omvärlden.
Högervindarna tycks öka i styrka. Igår blåste de över Österrike i nyhetssändningen. De vindarna kommer med splittring, inte enhet. Misstro, inte tillit. Rädsla, inte kärlek. Polaritet, inte frid och fred. De vindarna vill jag inte lyssna till och inte svepas med av. De drar mig bort från Gud och allt gott, i syfte att göra det ondas vilja.
Jag vet inte hur många liv soldaterna i nästa nyhetsinslag hade på sitt samvete, men det sista de gjorde var en god handling. När de insåg att de sändes rakt in i döden av sitt eget land och sin överordnande använde de sociala medier för att berätta sanningen. I mina ögon är det att göra det bästa möjliga av den värsta tänkbara situationen. Det är en mycket vriden värld vi lever i när nationer utsätter sina egna värnpliktiga för övergrepp under utbildningen till soldater och sedan sänder dem rakt in i döden när de ifrågasätter vad som egentligen sker.
Nyheterna presenterar en så grym och hänsynslös värld för mig att jag inte längre förmår ta in den. Den övergår mitt förstånd. Jag matas med sådant jag inte i min vildaste fantasi skulle kunna komma på. Konsumerar jag den totala galenskapen tappar jag min tro på mänskligheten och på den enskilda människan. Det vill inte jag. För då är det kört.
Jag förstår nu varför nyhetssändningarna avslutas med en väderleksrapport. Det är för att vi tittare ska kunna andas. Vädret styr vi inte över. Det är vad det är. Varken gott eller ont. Men det är inte alls lika förutsägbart som tidigare, vilket långsamt bygger upp ett visst mått av rädsla det med. Vädret är på väg att bli ett klimathot. Naturen är inte längre bara vila och rekreation, skönhet och oändlighet. Inte heller det kan jag ta in vidden av, utan att bli dum i huvudet. Så jag gör det lilla jag kan för att bidra med mitt strå till stacken. Jag sorterar sopor både hemma och på jobb. Plockar skräp med jämna mellanrum. Handlar gärna second hand. Slänger ogärna mat. Tar hand om det jag redan har. Åker tåg till jobbet och lånar ibland dotterns bil. Om alla gör det lilla de kan blir förändringen gigantisk.
Också sporten brukar komma efter nyheter och väder. Sport är blodigt allvar men ändå en lek. Inte död och förstörelse, utan kamratskap över kulturella, religiösa, nationella, ålders- och könsgränser. Sporten är inte ett fläckfritt område, men en plats som ofta är fylld av glädje och gemenskap. Ibland fungerar den också som en brobyggare och en god samhällskraft. Och sporten känns som ett andrum att vila i efter alla hemska världsnyheter trots att det finns vinnare och förlorare också där, men inte på liv och död.
Det tog tid att klippa ut de där stora djuren till barnkalaset. Jag hann lyssna till ett intressant teveprogram om Concorde. Och om jag inte minns fel så sade de att för varje flygtimme behövde det planet 15-20 timmars underhåll. Det får mig att tänka på mitt arbete i köket. Alla timmars arbete som ligger bakom och efter en enkel sopplunch. Leta recept, planera, inhandla allt, tillaga mat, diska, baka, diska lite mer, ställa tillbaka disk, rengöra maskiner, duka fram, koka kaffe, lägga upp, servera, plocka undan, diska igen, ställa tillbaka allt som använts på sin plats, sopsortera, gå ut med sopor, städa kök. Ibland älskar de soppan, ibland äter de den. Oavsett hur maten mottas ligger det lika mycket arbete bakom den. Ett par dagars arbete faktiskt.
Det öser ner, ser jag när jag blickar ut genom köksfönstret. Pelargonerna blommar mer nu än de gjort på hela sommaren. Jag gissar att det är hönsgödseln jag kastade i blomlådan tillsammans med sommarvärmen i september som lett till det resultatet. Vilken spetember det varit! Jag går fortfarande med bara ben.
Jag skulle också behöva lite hönsgödsel, sol och värme till kropp och själens inre jord. Inget av det finner jag bland nyheterna. Inte heller i väderleksrapporten eller i sportsändningen. Det jag mest behöver finns inte i världen. Inte ens när den visar sig från sin allra bästa sida. Jag finner det hos honom, Jesus, min egen trädgårdsmästare.
Mer än något annat är nog Jesus just en trädgårdsmästare för mig. Han vandrar runt i min inre människas jord helt som han vill. Jag har gett honom fritt tillträde till alla platser i mig. Och skulle han upptäcka nya områden jag inte ens visste fanns, då har jag redan skrivit under på ett papper att han får komma och gå som han vill. Det var ett kontrakt jag skrev när jag bodde på gården. Jag ville och behövde göra det. Skriva under på att det är han och jag för alltid, oavsett vad som händer i mitt liv och i omvärlden.
Jesus klampar aldrig runt i mitt inre. Han trampar inte ner något som gror och spirar. Han är försiktig, varsam, närvarande på ett sätt jag aldrig riktigt kan vara. Han överger inte en enda lite odling i mitt inre. När jag inte är där med min närvaro och uppmärksamhet, vilar jag i att han ser till allt som Fadern har sått i mig. Jesus brukar jorden. Han vattnar, gödslar, rensar och beskär, med eller utan min hjälp. För att jag gett honom tillåtelse att göra det. Jag hinner inte med. Jag klarar inte själv av att ta hand om allt vackert Gud gömt i min kropp och själ. Då skulle jag förmodlingen få skålhet soppa över mig, klippa av ett öra på vinylapan, glömma sätta på Zumo kopplet eller något annat knäppt. Jag kan inte både vara närvarande i mitt inre och arbeta med min kropp i det yttre. Jag kan inte vara vänd inåt och utåt på samma gång. Det är omöjligt. Och just nu är det väldigt mycket utåt, vilket får mig att längta ännu mer efter Jesus.
Jag har levt i mitt inre med Jesus i så många år att det är svårt att inte tillbringa lika mycket tid med honom. Jag saknar honom jämnt. Visst finns han ständigt i mina tankar, Herre förbarma dig över mig, är en bön jag ofta säger tyst för mig själv om dagarna. Men att tänka på och längta efter honom är inte detsamma som att vara tillsammans med honom och känna hans närvaro och närhet.
Hela detta blogginlägget är en vandring. En sträcka jag måste färdas för att komma hem till mig själv igen. Det är vad arbetet i församlingen, närvaron med andra människor och det som sker i världen gör med mig. Sammantaget kallar det mig ut för att arbeta och göra en samhällsinsats, vara en hjälp för andra i smått och stort.
För mig som haft glädjen att verkligen ha hittat hem till Gud och mig själv, är det svårt att vara hemifrån så mycket som jag är nu. Svårt att inte få vandra med Jesus vid min sida och se allt det goda han gör i mig. Jag bär på en ständig hemlängtan. För jag har insett att endast i kärleken kan jag helt slappna av och vara den jag är. Endast i kärleken vilar jag. Endast i kärleken spirar kreativiteten i mig. Endast i kärleken känner jag den djupa glädjen när jag får tjäna Gud direkt utan att göra det via andra människor. För när jag arbetar sida vid sida med Jesus fylls inte mitt huvud och min kropp med alla värdsliga bekymmer. Det blir inga högar av tankar jag måste sortera för att få ordning i mitt inre. Jesus är ordning. Där han vandrar blir det goda sått i mig. Inga ogräs växer där. Allt som ansas är redan gott, men beskärs för att bära ännu mer frukt. Allt som skördas har en smak eller doft av oändlighet och helighet. Det kortlivade och förgängliga blir till mull och gödsel. Inget går förlorat.
Med ordens hjälp vandrar jag hem till min inre människa som lever med Gud. Men när jag kommer fram är jag så trött att jag inte orkar arbeta vid hans sida. Jag vill bara lägga mig på hans arm och vila. Jag ser att det är så. Jag hoppas att det är tillfälligt. För resan är inte allt. Jag vill njuta av hemkomsten och livet som redan nu väntar mig där.
Nu ska jag äta lite gröt i hopp om att sedan kunna vara i mitt inre en stund. För det är där Sötnosen bor och lever. Just nu är det Jesus som tar hand om henne, jag är hemifrån så mycket att hon sover när jag väl kommer hem runt läggdags.
Sötnosen ska få rita sin bild som vi ska sända till Florida. Hon tänker att det är som att sätta upp en teckning på kylen i Guds sommarhus. En liten påminnelse till alla vuxna om att inte fastna i världens bekymmer, i samhällsansvaret och den materiella tillvaron, utan att vända om för att gå hem och där leva med Gud redan nu när vi vandrar på jorden.
Idag ska jag också ut med hundarna och sedan hem till mamsen för att städa och krama om henne. Det finns sådant jag vill ta mig tid för så länge den möjligheten finns. Jesus förstår det, även om min längtan efter honom är hans längtan efter mig.
Herre, förbarma dig över oss!
Kram,
Comments