Ibland orkar jag nästan inte leva. Livet som människa tycks mig alltför tungt och döden är då en vinning. Om jag slutar fly från den platsen. Om jag inte låter mig dras bort från den av andra människors ängslan. Om jag bara kapitulerar istället för att slåss för min överlevnad. Vad finner jag då på denna plats i mig själv?
Det är som om jag bläddrar i minnenas arkiv. Jag minns plötsligt en kyrka jag såg i himmelen för väldigt länge sedan. Den var formad som ett kors. När jag klev in i den stod bänkraderna i en halvcirkel med en gång i mitten. Den sjöd av liv. Människor och änglar var där. Några personer bad, andra samtalade med en ängel, en del satt tyst och stilla, några gick omkring. Just när jag var på besök firades det ingen gudstjänst, så jag vandrade nyfiket runt.
Om jag gick in i den vänstra "armen" fanns där ett himmelsk bibliotek. Där var det helt tyst. Där satt helgon och människor och läste. Allt tycktes mig helt vitt. Väggar, tak, golv och allas kläder. Jag var välkommen att slå mig ned, så länge jag inte sade något. Och det fanns ett skäl till det. Varje bokstav som uttalades i detta rum var skapande. Vad man sade, så blev det. Utan fördröjning. Jag minns att jag inte vågade säga ett enda ord, för jag kom till insikt om att jag inte kan veta vad som är bäst för allt och alla.
I den högra "armen" möttes jag av en färgsprakande trädgård där det sjöd av liv och rörelse. Det tog ett tag innan jag förstod att en del av de som uppehöll sig här var de avlidna. Här satt människor och samtalade med varandra, de vandrade i den undersköna naturen och alla verkade väldigt levande.
Mitt i kyrkan fanns det en evig eld som brann och ett vatten som tyckes strila ner från himmelen. Elden och vattnet omslöt ett gigantiskt krucifix. Om gick jag runt för att se vad som fanns på baksida av korset stod där en vacker Maria.
Där på "baksidan" av det stora korset fanns också en dörr som alltid stod öppen. Bakom den fanns ett evigt mörker, likt en gravplats för de förlorade själarna. Dörren stod öppen för att ljuset ifrån kyrkan skulle kunna strömma in i det mörkret, så att också de förlorade själarna en dag skulle kunna hitta hem.
När jag slår mig ned med döden, när orken att leva tryter och livsenergin är nere under reservstrecket, då finner jag något mycket märkligt. Ett annat liv. Ett större liv. Där mitt liv endast är som en droppe i ett oändligt hav. Jag lever alltså inte av egen kraft. Livet lever mig.
När jag idag blickar bort mot den öppna dörren i den himmelska kyrkan, den som leder in till ett evigt mörker ser jag något jag inte sett förut. Det står en ängel där som håller vakt. En änglavakt. Ängelns uppgift är att förhindra att någon går in dit i mörkret. Ängeln får göra allt som står i dens himmelska makt, utom att gå emot en människas fria vilja. Därför går en del själar förlorade. För att de själv valt det. Men dörren står öppen för att Gud aldrig ger upp hoppet om en enda. Hans vilja och val är att alla ska vara med, därför stängs inte dörren förrän alla är återförenade.
Småfåglarna har funnit det nya lilla fågelhuset jag hängt upp på uteplatsen. Ett par talgoxar äter av fröna som huset är uppfyllt av. Det är så mysigt att de är tillbaka. Jag tror att det är paret som sökte sig hit förra vintern. Också skatan som för ett år sedan letade sig in på uteplatsen och hackade sönder säcken med hundmat är här. Men lurad känner sig den säkert nu när all hundmat ligger i en låda den inte kan ta sig igenom.
När orken att leva nästan har tömts ut kanske jag ska göra som fåglarna, söka mig till de platser där jag vet att det finns god och näringsrik mat. Det gäller för både kroppen och själen. Snabbmat leder i slutänden alltid till döden.
Det tar tid att hacka sig igenom ekollonet ser jag när jag studerar kråkan som sitter på grenen i "min" lilla ek utanför köksfönstret. Det tar tid att nå fram till kärnan där den bra maten finns. Jag gissar att Gud hade en plan när han skapade de hårda nötterna som mat åt fåglarna, att också hackandet fyller en viktig fysisk och mental funktion.
Jag kan förstå att en del människor tycker det är obehagligt när jag säger att jag knappt har ork att leva. Jag vet att mina ord är triggande. Men likväl är de sanna. Jag vill inte bli räddad från mig själv av nära och kära, lika lite som jag vill vara rädd för den jag är.
Kanske en del av er skulle protestera och säga att jag inte är mina upplevelser, att jag är ljus och kärlek. Men hur ska vi kunna känna och förstå vem Jesus är om vi fråntar honom hans mänskliga upplevelser? Detsamma gäller mig. Att förandliga tillvaron leder till försummelse av allt skapat liv och att människor inte ser sina medmänniskor för dem de är.
Döden inträdde tidigt i mitt liv som barn och har sedan dess varit en ständig följeslagare på olika sätt. Jag bär dessutom döden inom mig sedan tjugoårsåldern. Min historia är vad den är. Den kan inte skrivas om. Men Gud vet hur den kan användas och vad jag behöver för att kunna leva med vad jag varit med om i mitt liv. Det finns inte en mänsklig tillvaro som är en "one size fits all". Vill jag ha en skräddarsydd livsupplevelse måste jag gå till skräddaren själv, för endast Gud känner de rätta måtten på både min kropp och min själ.
Jag har verkligen försökt att sy mina egna kläder utifrån sunt förnuft, logik, längtan, drömmar, kunskap om mig själv, erfarenhet av livet, lyssnade till min kropp, själ, Guds ande och andra människor, samt läsning av massor av god litteratur. Ändå är det som om varje plagg jag klär mig i mer eller mindre tömmer mig på liv och suger ur min livsglädjen. Det är märkligt. Jag är verkligen inte en bra sömmerska.
Vad innebär det i praktiken att jag lägger ner saxen och måttbandet? Är det att sluta teckna och texta min längtan? Att bara stå spritt språngande naken inför Gud och låta honom ta de nya måtten utan att jag försöker påverka resultatet genom att hålla in magen, ställa mig på tå för att bli längre eller stå krokryggig i hopp om att dölja de hängiga brösten. Kan jag låta Gud få skräddarsy en ny andedräkt som utgår ifrån nuet, inte den jag var som barn eller som ung kvinna, inte som mamma, meditationsledare eller som projektledare i Heal My Voice Sweden? Inte heller den jag är som husmor eller som inneboende hos min äldsta dotter. För ingenting av allt det gör mig rättvisa. En del klär mig i för små kläder och andra i säckiga kläder. Några känns som en korsett. Jag vet, för jag har burit dem alla.
Du ger inget för tomma gester; det räcker inte att följa regelboken felfritt. Jag lärde mig Gudsöverlåtelse när min självgodhet låg i spillror.
Gud missar aldrig någonsin ett liv där hjärtat har spruckit så att kärleken kan sippra in.
(Psaltaren 51:16-17 i bibelparafrasen The Message)
Kram,
Comments