Bakom mig har jag en vecka som varit utmanande på många sätt. För kropp, själ, hjärta och sinne. Veckan har varit full av aktivitet och människor. Det har funnits alltför lite tystnad och stillhet, eftertanke och reflektion. Jag har tagit varje dag som den kommit och gjort det bästa jag kunnat för både mig själv och andra. Ändå finns det så mycket mer jag önskar att jag hade haft tid för. Mest av allt mig själv, min mamma och min bästa vän Carina.
Min grund och den utgångspunkt varifrån jag lever mitt liv idag är en kropp som bestämmer takten, en själ som är i ordning, ett hjärta som är öppet och ett sinne som betraktar livet. Men den här veckan har kroppen fått utföra mer än den egentligen orkar med, själen har stundtals varit i kaos, hjärtat har varit avstängt och sinnet totalt fokuserat på att utföra och slutföra varje moment som krävts av mig. En gång i tiden var allt detta mitt normala tillstånd, det sätt jag levde mitt liv på, trots att det är så väldigt nedbrytande.
Jag är glad att Jesus har ändrat på det och visat mig en annan livsstil. I min nya omvända livsstil är ett nödvändigt. Att först söka Gud, och inte sist när inget annat fungerar.
Det har funnits glädjeämnen denna vecka samtidigt som jag också varit djupt förtvivlad. Veckan har bjudit på en härlig födelsedagsfest men samtidigt gett mig en tuff start på mitt nya arbete. Jag har skrattat och dansat, gråtit och varit helt slutkörd. Glada nyheter har blandats med sorgebud och tråkiga nyheter.
Det verkar som att ju äldre jag blir desto mer komplicerat blir livet. Tur då att det med ålder också kommer en viss mognad som lär en att acceptera tillvaron sådan den är.
Idag har jag varit skör. Brusten på grund av alltför mycket aktivitet och för lite vila. Men i den spricka som uppstår i mig ser jag också på Gud, människor, samhälle, kyrka, livet och mig själv med mycket klarare ögon. Ur den sprickan strilar tårarna fram och jag låter dem göra det, vare sig jag sitter på ett tåg, i en kyrkbänk eller inför min dotter.
"Det här är jag", sade jag till äldsta dottern häromdagen när jag var förtvivlad och bad henne hålla om mig en stund. "När jag stänger ner både kropp, själ och hjärta och gör mer än vad som är rimligt, då är det inte jag. Det beteendet är inte bra för mig eller någon annan. Jag ber till Gud om att bli räddad. Räddad från mig själv när jag gör på detta sätt."
Nya tankar kom till mig idag under högmässan. Funderingar som behöver sjunka in. Smältas. Sås i god jord. Tankar som är med och formar min framtid, min syn på kyrkan, min roll i henne, mitt liv.
Och känslor väcktes under högmässan. Gammal sorg och saknad.
Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jag ska prova en ny planering jag gjort utifrån en utvärdering av den gångna veckan. Vad som var smidigt och vad som inte fungerar i längden.
Med mig in i nya veckan har jag också ett namn, Själaglad. Jag ansökte nyligen om att få tillbaka mitt gamla företagsnamn som jag övergav av ogrundade skäl förra gången jag drev eget företag. Igår kom det glada beskedet från Bolagsverket.
Själaglad är mer än företagsnamn, liksom Sötnosen är mer än en tecknad flicka. Själaglad är en närvaro och ett närvarande.
Det ska bli fint att lära känna Själaglad på nytt. Utforska henne nu när jag mognat till både ande och kropp. Jag vet ju var jag finner henne. Där hon alltid håller till. Sittande vid Jesu kors med slutna ögon. Närvarande med både Gud och Skapelsen. Omsluten av ord som kommer med en doft av Kristus.
Kram,
Comments