“Storytelling, you know, has a real function. The process of the storytelling is itself a healing process, partly because you have someone there who is taking the time to tell you a story that has great meaning to them. They’re taking the time to do this because your life could use some help, but they don’t want to come over and just give advice. They want to give it to you in a form that becomes inseparable from your whole self. That’s what stories do. Stories differ from advice in that, once you get them, they become a fabric of your whole soul. That is why they heal you.”
~Alice Walker
Jag finner citatet av den amerikanska författaren Alice Walker, mest känd för Purpurfärgen, i Andrea Hylen's Facebookgrupp The Incubator. Det är precis vad jag behöver läsa denna morgon för att få luft under vingarna och inspiration till att skriva. Jag vaknade nämligen trött på mitt eget sällskap och djupt oinspirerad. Samtidigt fanns där en röst i mig som talade om för mig att det är mitt arbete, att blogga och berätta om livet.
I inlägget på FB berättar Andrea om hur hon efter sin sons död sökte tröst och fann läkning i en bok författarinnan skriver om förlusten av sitt barn. Jag känner igen det från mitt eget liv och jag har sett det i andras liv. Vi människor blir hjälpta av att lyssna till andras berättelser som påminner om våra egna. Vi läker när vi får skriva och berätta om vårt eget liv. När vi använder ord till att dela med oss av sanningen händer något både med den som skriver och den som läser. Orden förvandlar. Orden befriar. Orden är som läkeblad för själen.
Igår när jag satt i kyrkan inför högmässan slog jag för en gångs skull upp psalmbokens sista del för att ha dagens texter redo. Jag brukar aldrig läsa med. Jag sluter ögonen istället och lyssnar till de som högläser. Men inte igår. Därför var det intressant att det just igår visade sig att förstärkaren inte fungerade och därmed inga av mikrofonerna. Var det en slump? Nej. Snarare ett tecken eller en bekräftelse på mitt djupa lyssnande. Att jag lyssnar till hela rummet och det som finns i den aktuella stunden.
När jag satt och skummade igenom texterna från de tre olika årgångar som kyrkoårets texter består av stannade jag vid Marta och Maria. En evangelieläsning som inte tillhör årets årgång. Alla de andra texterna tycktes mig ointressanta. I ljuset av vad jag idag skriver förstår jag att det handlar om igenkänning.
Ibland kan bibelläsningen blir så urbota trist. Stendöd. Helt ointressant. I synnerhet gamla testamentet. Detta för att den främst är en berättelse om mäns liv, berättade av enbart män. Hämdlystna män. Galna män. Våldtäktsmän. Män med slavar och slavinnor. Giriga män. Elaka män. Män som offrar kvinnor, barn och människor för sitt eget höga nöjes skull eller på grund av maktbegär.
Jag behöver bara slå på teven eller öppna min Instagramapp för att översköljas av liknande berättelser i nutid. Jag känner faktiskt inte igen mig i dem. De är inte berättelser om mitt liv. Orden är inte förvandlande. De befriar mig inte. De läker inte min själ. De har en motsatt inverkan på mig.
Men i Andrea's berättelse om att förlora ett barn kan jag känna igen mig trots att min förlust ser annorlunda. Jag har burit ett barn i min mage. Ett oplanerat barn. Jag missade en p-pilla trots att jag inte var en slarvig ung kvinna när det gällde det. Omständigheterna var svåra. Mannen jag levde med var väldigt destruktiv. Det var min födelsedag. Misstaget jag gjorde var inte att jag glömde ta min p-pilla. Misstaget var att ge den mannen åtkomst till min kropp.
I berättelsen om Maria och Marta som förlorat sin bror kan jag känna igen mig på många olika plan. "När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.« Marta svarade: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.« Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?« Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.«
(Johannesevangeliet 11:20-27)
Jag förlorade min ena bror till alkoholism när jag bara var ett barn. Han nästan dog när han drabbades av ett aneurysm. Jag tror det var kort efter att jag mötte Gud 1999. De fick öppna hela bröstkorgen på honom. Ett långt ärr vittar om det. Sedan många år är han nu nykter. Så jag fick tillbaka honom till slut, min storebror och gudfar.
Jag förlorade min andra storebror vid en konflikt i vuxen ålder. I samband med hans dotters konfirmation. Han kände sig kränkt och stötte bort mig när jag sträckte fram min hand och sökte försoning. Han ville inte ha någon kontakt med mig. Jag behöll kontakten med båda hans barn och fortsatte bjuda in honom till familjekalas. När jag firade min 50-årsdag i Strandkyrkan fick jag tillbaka honom. Nu är vår relation bättre än den var förut.
Jag har förlorat min bror i tro till lögnen. Den man som känner mig bättre än någon annan och som Jesus har satt mig att älska såsom Jesus själv gör. Gud har fått öppna upp hela min bröstkorg och byta ut mitt hjärta för att jag ska ha en chans att älska med den kärlek som inte är min. Jag behåller kontakten med min bror i tro för att hålla dörren öppen när den dagen kommer då han återuppstår till sanning och liv. Jag har känt hur mycket Jesus älskar honom och jag tror på försoning. Men jag vet också att den ibland tar god tid på sig.
Är det fel av mig att lägga av mig Gamla testamentet och leva endast i Evangeliet? Kanske. Men jag kommer att ge mig den andliga friheten. Det är samma djupa intuitiva förnimmelse inom mig som slog upp psalmboken i kyrkan igår som idag ber mig att lämna det förgångna och gå mot en ny tid. Jag kommer också att släppa taget om alla breven som de manliga lärjungarna skrev.
Det känns som att stänga en dörr till det gamla förbundet och en dörr till den Jesu efterföljd som inleddes med lärjungarna där kvinnorna ännu en gång försvann ut i periferin. Det känns som att såga av två gamla grenar som inte längre bär god frukt för att istället låta saven stiga uppåt i den stam som Evangeliet, berättelsen om Jesu liv, död och återuppståndelse, är för mig.
Tanken är inte ny. Jag tror den uppstod i en skog i Genarp för 10+ år sedan när jag var hos en vän vid namn Helen. Samma kvinna som senare gav mig alla sina gamla kristna böcker från sin uppväxt i en pingstförsamling. Bland annat Gamla och Nya testamentet i magasinformat som du kan se på bilden nedan.
När jag vandrade den dagen i "hennes" skog hörde jag en röst som sade: "God is one uf us". Jag förstod inte vad rösten menade och jag kände att jag inte var mogen att förstå. Det kom med den sortens rädsla som vi människor känner när Gud kallar oss till något nytt som kräver att vi släpper taget om vår gamla förståelse och öppnar oss för en större och vidare medvetenhet.
När jag tänker tillbaka så tror jag att det var Jesus som försökte säga att Gud i form av Fadern är en av dem, men de är flera. En son och en Ande också. Och jag står nu inför att låta vägen med Gud smalna av på ett mycket drastiskt sätt. Att släppa GT och släppa breven som männen skrev. Jag kommer att fortsätta lyssna till dem i mässan, men jag ska inte söka vägen framåt i dem. Jag ska låta Evangeliet visa mig Vägen. En väg som innehåller män, annars är den inte en avbild av människan, men den leds inte av dem och de skriver inte berättelsen. Det gör vi tillsammans. Andens testament. Sanningens testament. Livets testament. Tröstens testament. Hjälparens testament.
Sedan gick Marta hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.«
(Johannesevangeliet 11:28-44)
Mästaren är här och han kallar på mig.
Kram,
댓글