Det är en märklig plats jag befinner mig på. Jag noterar att den får mig att känna mig obekväm och olustig. Det är ingen trivsam plats. Helst av allt vill jag härifrån. Jag vill fly den. Platsen är livlös. Men jag hör deras rop.
Det är som att vara i en sänka. På en plats utanför tid och rum där vi alla möts, vare sig vi vill det eller ej. Den platsen finns inte inuti i mig, utan i det kollektiva. Den finns inte i naturen eller i kosmos, utan i mellanrummet. Jag inser hur flummigt det låter. Men jag hör deras rop.
Jag kan vara på den platsen för att jag saknar de filter som de allra flesta vuxna människor har, både utåt och inåt, mot livet sådant det faktiskt är. Jag står uppe vid kanten och blickar ner i sänkan just nu för att jag i lördags blev puttad ner i den av de människor som själv inte vill gå dit.
DJUP ROPAR PÅ DJUP
Det är som en uttorkad flodfåra. Och om det inte hade flashat förbi bilder i mitt sinne som visat mig hur det egentligen ska se ut på denna plats hade jag inte orkat vara kvar för den ekar så tom. Men detta är en fåra där livets flod är tänkt brusa fram. Och jag vet exakt vad det vattnet bär med sig. Också det får jag se.
Jag befinner mig vid själva födslokanalen. Där Gud föder fram sin människa och blåser liv i henne. Här kommer avbilden flytande när vattnet går. Och bara en kort sträcka längre ned vid floden döps en del barn. Så får människans egen ande Guds heliga ande som en följeslagare i sitt liv. Om hon väljer att tacka ja till den gåvan.
Jag hör deras rop. Alla de människor som Gud bär i sitt sköte. Det är ropen från avbilderna som blev till avarter i de mänskliga omgivningar de föddes in i. De hålls inte fångna i Gud, de är bevarade där. I Guds barnkammare.
LIV ROPAR PÅ LIV
Det är min egen avbild som hör deras rop. En förmåga jag haft sedan barnsben men aldrig vetat hur jag ska leva med. Det är avbilden i mig som kan verka som en jordemor, en Guds barnmorska. Det är hon som fått i uppdrag att ta emot barnen för att ge dem ett ansikte och en röst. Sanningen är den som förlöser dem.
Guds mellanrum vill fyllas av prunkande växtlighet och fågelsång. Flodbädden vill skumma av Guds levande vatten. Platsen finns bevarad bortom tid och rum. Den är ett evigt och oförstört Eden där Guds avbilder lever och förökar allt Guds goda. Det är här allt börjar om.
Den är inte mindre verklig för att den är dold för de som inte vill vara som barn. Man måste mista sig själv för att komma dit in. Förlora alla filter och skydd både inåt och utåt. Man måste stå kvar på de platser som känns livlösa, olustiga och obekväma, de som vi alla försöker fly ifrån.
Avarten som arv och miljö formade oss till, den måste dö för att avbilden ska födas så att hon kan hjälpa till att ge liv åt Gud.
JORDEMOR
Jag ska sätta mig idag och börja teckna. Låta vattnet gå. Ta emot det första barnet. Jag hör hans röst. Den är välbekant. Jag känner honom. Hans rop var det första jag hörde. Trots att jag själv bara var ett litet barn.
"Min pappa har dött", säger pojken. "Jag vet inte om det är något bra eller dåligt." Det är sanningen som befriar honom.
Kram,
Comments