En av ekarna bär ännu sin varmröda kappa. De andra väninnorna längs med gatan står däremot snart helt nakna. Endast några få bruna och gula hårtussar hänger sig kvar. Den på himmelen lågt liggande oktobersolen letar sig in genom köksfönstret och lyser upp böcker, papper och tidningar jag har utspridda. Födelsedagstulpanerna är fullt utslagna och bockar sig djupt över kanten på glasvasen. Klockan visar 11:11 och jag har inte ens hunnit dricka upp mitt morgonkaffe. Jag lät mig själv sova tills jag vaknade av mig själv denna dag.
I många år var detta mitt främsta arbete, att vara stilla i en värld som snurrar allt fortare och allt längre bort från Gud och Skapelsen. Att vara närvarande med och se henne, själva livet, och i ord och bilder berätta om henne för er. Jag ansåg att det arbetet var min allra viktigaste uppgift i livet. Och jag inser denna förmiddag att jag fortfarande känner så.
Att blogga är som att spinna ett osynligt nät uppe på ett himlavalv fullt av skräp andra människor skapat. Ett fridfullt nät bland de digitala moln som vill skapa beroende, som drar fram det värsta i människan och som strävar efter att sätta oss i skuld.
Jag skriver för att fånga upp, inte för att fånga in. Jag skriver för dem som faller ur gamla mönster, som sliter sig loss från sådant som gör dem sjuka och som därför saknar en trygg plats innan de funnit sig i sin nya fria tillvaro där de återvunnit sitt självstyre.
Jag är på andra sidan nu. En ny tillvaro tar långsamt form. Jag noterar hur naturen är den spegel jag kan se mig själv i och älska mig som den jag är.
När jag i förrgår åkte till mitt arbete som husmor i Furulund låg hela landskapet under ett grått fuktigt täckte. Livet i naturen var dold för mig. Jag blev så berörd för jag kunde spegla mig i henne. Jag insåg att om jag kan älska Skapelsen också dessa dagar, då kan jag älska mig själv när livet ser grått ut. Om jag kan se skönheten i detta, kan jag se skönheten i mig själv även när den är dold för andra.
Igår körde jag dotterns bil till jobbet och allt var dimhöljt. Landskapet var som en saga. Jag önskade att jag kunde stanna bilen, gå ut ur den, rakt in i dimman, och bara vara där och föreviga hennes kropp när den var svept i morgonens fukta.
Hemresorna från jobb är annorlunda. Efter en hel dag i köket med fullt fokus på att servera god mat och behålla handens alla fingrar då är både kropp och sinne trött. Utan dem har själen inga verktyg att använda. Kropp och sinne är de som tillsammans bär och håller plats för själen. Själen ser ut genom kroppens ögon. Själen använder sinnet för att förstå och sätta ord på det hon ser. När kropp och själ är trötta söker de sig till själen för att få vila i hennes kärlek. Hon vet kroppens och sinnets begränsningar. Hon vet att de måste få återhämta sig. Vila. Samla kraft. Samla ihop sig. Själv är hon obegränsad. Därför är det hon som måste anpassa sig, de andra två är begränsade.
12:01 står det på klockan. Att blogga är att ge själen en röst och vara ett hem åt henne. Kroppen är stilla och sinnet likaså, detta för att själen ska kunna träda fram ur det fördolda och berätta om livet ur ett annat perspektiv än det som är rent fysiskt eller såsom vi tänker att livet borde vara. Det är samma ögon som ser hur ljuset lyser upp platsen där jag sitter och skriver. Det är samma sinne som används för att föra fingrarna över tangenterna. Men ... hon som ser och hon som berättar är någon som inte kan ses eller höras. Bara skönjas i mötet med mig, mina ord eller bilder.
Jag kan se och skriva utan henne. Hon kan inte se och inte skriva utan mig. Men mina texter kommer att vara döda och ytliga om själen inte är med. De kommer att vara väldigt mänskliga, sakna nytänkande och en djupare andlig dimension av tillvaron. Den sortens texter är redan vår värld översvämmad av. Jag vill inte bidra med fler sådana.
Jag är hungrig nu. 12:15 visar tiden. Jag skriver allra helst på tom mage när magen inte är upptagen med att smälta mat.
Marken är täckt av löv. Det prasslar när jag är ute och går med hundarna. Jag behöver ta det lugnt idag så jag har skjutit fram städningen hos min mamma. Att blogga är vilsamt. Det är att sjunka ned i mig själv, i min själ.
Jag ska arbeta lite hemifrån, i min egen takt. Söka upp goda recept att tillaga. Soppor, bröd och kakor att bjuda på som husmor i Lackalänga - Stävie församling.
Boka en massage står också på listan. Beställa ett par arbetsskor. Och så ska jag vara med Sötnosen. Hon ska få leka fram en serie till nästa nummer av Bunkeflo kyrkoblad.
Själen är Sötnosens mamma. Utan själens närvaro blir Sötnosen en produkt av mina tankar och mina fingrar. Obesjälad. Därför upphör nu samarbetet med Svenska kyrkan i Florida. Jag har insett mina begränsingar. Jag kan inte "producera" en teckning i veckan nu när jag arbetar som husmor. Själen är upptagen med att låta kropp och sinne vila och återhämta sig efter alla timmar i köket.
Kanske ska jag cykla ner till biblioteket innan det stänger kl 14.00. Jag har en bok att hämta av Suzanne Brögger. Med egen hand, heter den. Att läsa är vilsamt för både kropp och sinne. Att få en berättelse berättad för sig. Att sjunka ned i någon annans själ och där finna vila och inspiration. Det gör jag när jag läser böcker av vissa författare. Nu vill jag stifta bekantskap med Suzanne Brögger och se om hon är en sådan själens vän.
Jag lever nu på naturens villkor. De begränsade och de obegränsade tillgångarna i mig är numera förbundna i kärlek och har blivit goda vänner. Själen vill inte längre mer än vad kropp och sinne förmår. Kropp och själ litar på själens kärlek och hennes förståelse för deras begränsningar. Det sker inget övergrepp från någon del på en annan del av mig som människa. Det finns ett samförstånd mellan kropp, själ och sinne. Det har varit en lång resa att komma hit hän, där längtan varit en avgörande faktor. Längtan efter att bli älskad. Längtan efter att älska. Längtan efter att finna hela sanningen om mig själv och omfamna den i kärlek.
Klockan visar 12:42. Det är fint att ta sig tid att bara vara närvarande med mig själv, med livet sådant det är just idag.
12:43. ljuset kommer och går. Målar skuggor på det vita köksbordet.
12:44. Tid att avsluta detta blogginlägg. Tack för mig. Tack till dig som lyssnar och läser.
Kram,
Comments