"Vem säger du att jag är?" Frågan kommer från Jesus och jag inser hur mycket min bild av honom förändrats under de 15 år vi umgåtts med varandra. Och med den också bilden av mig själv.
Redan vid första mötet med Jesus upplevde jag en djup respekt och vördnad för honom. Han kom med frid och trygghet. Ett nytt sätt att se på Gud, livet och andra människor. Det fanns ett avstånd mellan oss. Han var någon jag betraktade, lyssnade till och försökte förstå. Jag kände mig utvald när han sökte upp mig och tog plats i mitt liv. Och jag blev förälskad i honom, både hans person och mannen han gestaltade.
Idag är Jesus en förtrolig vän. Jag har inte längre något avstånd till honom. Han är den jag kastar mig i armarna på när jag känner djup förtvivlan och maktlöshet. Det är till Jesus jag sätter mitt hopp när jag ser ut över vår brustna och sargade värld. Det är Jesus jag tror kan utplåna den ondska som på olika sätt tar sig uttryck i oss människor.
Men jag kommer också till honom med det allra mest dyrbara jag har, mitt liv och människorna jag älskar. Det finns ingen människa jag känner som jag inte lagt i hans armar och bett honom att älska och välsigna.
Jesus är mitt livs kärlek och den jag vågar älska helt utan hämningar, för jag vet att varken min kärlek eller min sårbarhet missbrukas av honom. Istället nyttjar han de värnlösa sidorna av mig till att föröka det som är gott.
Den första förälskelsen har mognat till kärlek. Jag vet nu vem det är jag älskar, det är inte en blind kärlek. Jag känner honom av mig själv, inte genom hörsägen och ju mer jag får veta om honom desto djupare blir min kärlek. Det är något alldeles nytt för mig, att inte tröttna på den jag älskar. Då och då blir jag pånytt förälskad i honom och eftersom min kärlek alltid besvaras slocknar den inte utan förstärks.
I takt med att kärleken till Jesus mognat har jag som person också gjort det.
När han kom till mig var jag en kvinna på 40 år. Jag hade livserfarenhet och hyste mycket kärlek till familj och människor, men jag var mer skadad i själen än vad jag var medveten om. I mångt och mycket var jag ännu som ett barn. Jag bar dock på en längtan jag inte riktigt kunde ta på. Jag längtade efter Henne, men vad det innebar förstod jag inte då.
Idag vet jag. Jag längtade efter att vara en mogen kvinna med en mogen kärlek. Vis, inte bara erfaren. Älskad och trygg i mig själv. Närvarande med livet sådant det är. Sårbar men stark. Mild men inte vek. Tydlig och klar över vem jag är. Vänlig men bestämd. Generös men inte gränslös. Öppenhjärtlig men med integritet. Varsam med mig själv, Skapelsen och andra.
Jag är djupt tacksam för att Jesus sökte upp mig och bad mig följa honom. Den resa jag gjort hade varit omöjlig utan hans kärlek och närvaro. Jag hade varit kvar i den gamla person jag var, omedveten om vidden av mina själsliga sår och dess inverkan på mitt och andras liv. Jag är hel, men inte fullkomlig. Jag är hel men kan skadas igen. Jag är hel men inte osårbar. Jag är hel och varsam med det liv jag funnit hos Jesus och den person jag idag är.
– Vem säger du att jag är?
– Du är mitt livs kärlek. Må den kärleken växa och djupna i all oändlighet. Må alla mina relationer bottna i din kärlek och mogna till att likna den ömsesidiga kärlek som finns mellan oss.
Kram,
Marie
Kommentare