Mitt jag, är relation till Gud

"När eleven är redo uppenbarar sig läraren." Jag vet inte vem som myntat uttrycket men jag känner så denna morgon kring boken jag läser. Ett stycke i min bok får mig att gråta. Det ger mig en förklaring på något jag undrat över sedan jag var en liten flicka. Barnet men också mitt vuxna jag får äntligen ett svar på livets gåta. Varför gör människan sådär?

Först tänker jag att jag ska dela stycket med er andra här på bloggen, men jag inser att boken behöver läsas i sin helhet och inte bara det, man måste vara redo för den, för en bok är ett möte. Ett möte med sig själv och i detta fall också med Gud. Ett möte man kan längta efter, söka, be om och sedan bara hoppas på att det ska ske.

Ett helt liv har jag längtat efter, sökt, bett om och hoppats på att få veta varför.

Boken är skriven av en munk som dog samma år som jag föddes. Den leder mig tillbaka till det bestående i mig själv. "Jag i dig, du i mig", suckar själen längtansfullt.

Vad jag har behövt möta i mig själv för att nå hit har ofta varit smärtsamt. Jag har förvånats över hur den falska självbilden framträtt i mig, hur hon kommit förklädd.

Det förvånar mig inte längre att det tagit årtionden av längtan att nå hit, att Gud behövt 25 år på sig att med varsam hand plocka bort allt av den yttre persona som bristen på tillit och avsaknaden av villkorslös kärlek hade murat upp i och omkring mig.

Jag har funnit att jag är någon helt annan än den jag i större delen av mitt liv framstod som och trodde att jag var.

Den jag är, mitt sanna jag som vi lite slarvigt kallar den verkliga inre människan, är inte ensam. Men ensamheten leder fram till henne. Det går inte att tala om sitt sanna jag utan att tala om Gud. Det jag som utesluter Gud är det falska jaget. Mitt jag, är relation till Gud. "Jag i dig, du i mig." Jaget är djupast sätt ett vi, med ett mycket tydligt du och ett lika tydligt jag.

Här finns vilan. Här finns glädjen. Den som bubblar upp med vissheten om att min tomhet är Guds fullhet, mitt mörker är platsen för hans ljus. Här upphör förgängligheten och jag träder in i oändligheten. Här vill jag vara kvar. Detta är mitt hem. Här är jag hemma i mig själv och i Gud.

I världen, ja också i familjen, är jag en främling på besök. Sänd för att älska och vårda de människor Gud gett mig att älska. Och till alla er andra är jag sänd med budskapet: "Var inte rädd. Nöj dig inte med ditt falska jag. Sök tills du finner ditt jag i Gud."

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

(Psaltaren 23)

Kram,