"Min plats" står det när jag öppnar väderappen och ser att dagen bjuder på en solig stigande temperatur med slutmålet 27 grader, följt av en blåsig eftermiddag och kväll.
"Min plats" finns egentligen inte på någon karta, inga longituder och latituder kan peka ut var den ligger och ingen människa utom jag kan ta sig dit. Det är inte en plats som existerar i det yttre utan endast i det inre. Min plats hos Gud.
Nyligen läste jag något i en roman som talade till mig, rörde vid något djupt och berättade för mig något om vem jag är. "Jag tillhör mig själv." Denna tillhörighet hänger ihop med min plats hos Gud.
Jag tillhör inte världen och dess ordning. Jag rättar mig inte efter de krav världen ställer på mig för att få vara en del i den värdsliga gemenskapen. Jag tillhör inte heller familjen eller barnen och lever inte efter deras sätt att se på tillvaron för att få lov att ingå i släktens gemenskap. Jag tillhör inte heller kyrkan och jag skulle bryta upp från henne, liksom jag gjort från världen och familjen, för att bevara min autonomi.
Jag bor i världen, jag älskar min familj och jag arbetar i kyrkan, men jag tillhör mig själv. Min plats är hos Gud, med livet.
Det fläktar skönt. Jag hör ekollonen från mitt favoritträd dunsa i marken. Jag sitter efter två långa arbetsdagar återigen i mitt lilla hörn på uteplatsen och njuter. Njuter av att sitta ner, vara utomhus i solen, i stillhet och djup närvaro med mig själv och livet. Jag njuter av att ge utrymme för själen att sträcka ut sig i hela min kropp och använda alla sinnen, inklusive min kristallklara blick och mitt öppna hjärta.
Jag känner värmen från strålarna som rör vid min hud. Jag hör det fridfulla rasslet i bakgrunden som blandas med bilarnas framfart på motorvägen och grannens lilla gosse som gråter. Ljuset leker tittut i mitt ansikte bakom lövkronan. Skapar vackra skuggbilder över hela mig. Jag drar min hand över de lila små blommorna vid min sida och andas in doften av lavendeln som stannar kavr på min hud. Det ligger ett sus i bakgrunden idag. Ett stilla sus som varken flygplanen på himlavalvet eller bilarna på gatan kan sudda ut. Guds sus.
Naturen är fortfarande grön. Det blommar ännu här på uteplatsen. Jag skördar tomater och örter. Ler åt fjärilen som fladdrar förbi. Får ett leende från tonårstjejen som springer förbi med kompassen runt halsen och kartan i handen. Känner parfymdoften från nästa unga tjej som lunkar förbi. Jag befinner mig så långt det går att komma från alla former av stress och press, från prestation och konkurrens, från förväntningar och krav, från allt det som kommit att bli människans vardag. Men jag är inte separerad från omvärlden. Jag bara sitter alldeles still i den och betraktar enskilda levande väsen medan de springer, kör eller flyger förbi. Och jag hälsar på mannen som alltid lika glatt säger hej när han passerar förbli med eller utan sina små barn.
När jag igår serverade soppa och kärleksmums åt alla hungriga människor i församlingshemmet gav jag dem något som alla kroppar behöver för att leva. Mat. God mat dessutom. När jag idag sitter och skriver serverar jag en helt annan kost åt alla hungriga människor. Andlig mat. God andlig mat dessutom. En som skänker glädje och mättnad åt själen. Ord som ger de vilsnegångna hopp. Ord som pekar ut en riktning hem till Gud för de som är på flykt. Ord för de som längtar efter att tillhöra sig själv. Livets ord.
Molnen på himlen dämpar den höga temperaturen. Valvet där ovan ser ut att vara målad av en mästares flinka fingrar. Ett förgängligt konstverk som måste fångas i nuet. Fluffiga moln som liknar himmelska bergskedjor. Solen som strålar sådär gudomligt vackert att det är lätt att föreställa sig att Gud bor där uppe på sitt berg av moln. Och så är det ju. Gud blickar ner på mig med sin ljusa upplysta blick som värmer både kropp, själ och hjärta. Han vakar över mig för att se så jag har allt jag behöver, för att veta om han ska sända något eller någon jag saknas. Men Gud finns också i mitt inre på "min plats". Den som rymmer Faderns närvaro i mig, Sonen som sitter still och blickar ut över tillvaron genom mina ögon, och Anden som ständigt ger nytt liv åt Sötnosen och Madame Ooh la la.
Och ... Gud finns i den gamle mannen som just nu går ensam över vägen med en påse nötter i den hand som förut höll ett koppel. Och ... Gud finns i suset och rasslat och ekollonen, ja allt som naturen ständigt dukar fram åt oss alla året om. Gud är överallt och i alla, men Gud döljer sig för det allra mesta i sin enkelhet, stillhet och tystnad.
När min lilla mage fått i sig lite mat och hundarna tagit ut mig på vår förmiddagsrunda ska jag ta fram mina ritblock så att Sötnosen och Anden får leka där en stund. Senare i eftermiddag ska de två bästa vännerna resa till Florida för att ett par dagar senare servera lite av Guds och sin kärlek till församlingen som bor och lever där.
Har ni missat den september månads bakgrundsbild till mobilen från Sötnosen finns den att ladda ner på hennes hemsida www.sotnosen.se. Där kan ni också se den senaste seriestrippen i Bunkeflo Kyrkoblad som talar om pånyttfödelse genom Anden.
Igår utkom det ett nytt nummer av On Purpose Woman Magazine. I den amerikanska nättidningen hittar ni numera Madame Ooh la la som berättar sin historia om hur hennes liv med Gud ser ut. Nedan kan du se hennes premiär i juli-augustinumret. Då hamnade hon dessutom på omslaget. Skoj!
Klicka på bilden så kommer du till sidan där du kan läsa eller ladda ner det senaste numret med den nya illustrationen av Madame Ooh la la och hennes berättelse. Ni hittar det på uppslaget sidan 102-103.
"Min plats" är inte en plats av inaktivetet. Livet har inte stannat upp här. Det har inte dött eller gott i dvala. Denna plats sjuder av liv som ni säkert har noterat. Mitt liv och livet omkring mig. Gud talar oavbrutet på denna plats. Lika taktfast som ett friskt hjärta. Lika stilla och viskande som suset bland träden. Han talar liv i varje nytt nu. Här blir därför mycket gjort utan att någon behöver stressa eller mäta sig med någon annan. Här finns inga klockor, men ändå har allt sin egen tid.
Var varsam om dig,
Comments