Julen har plockats ner. Endast en granristomte står kvar på uteplatsen. I fönstret saknas mig den lysande stjärnan. Ute är det riktig skånsk vinter med en blåst som är svinkall. Jag blev som en ispinne bara av att duka fram mat till hundarna när jag var ute.
Jag sitter och funderar över något Stinissen sade till mig denna sovmorgon. Först tyckte jag att han var lite högtravande. Jag har ju en önskan om att det han berättar ska vara till näring och nytta för min vardag. Vad annars ska jag med en tro till?
Men jag lyssnade ändå vidare på vad han sade och plötsligt kom jag att tänka på julgransbelysningen igår. Hur jag blev lite smått frustrerad när den kom att trassla ihop sig och jag satt en lång stund med att redan ut den igen.
Stinissen berättar om dopets verkan i en människas liv. Hur vi är en människa innan och en annan efter. Den gamla människan försvinner genom dopet och ersätts av den nya människan. Den gamla drunknar i dopets vatten, skriver han. Det är en intressant detalj för mig. Jag ska snart berätta varför, men först måste jag säga något viktigt om Gud och mig.
Sedan Gud sände mig in i kyrkan i december 2013 har jag undrat två saker. Vad tänker Gud att jag behöver i kyrkan eftersom han bad mig gå dit? Vad har jag att bidra med till kyrkan? Nu, 11 år senare, anar jag svaren på dessa frågor.
Vad jag funnit i kyrkan är en gemenskap som kretsar kring Jesus. Det är människor som tror på Jesus, som haft något sorts möte med Jesus och som upplever att de behöver Jesus. Det är Jesus vi går till kyrkan för att möta.
Mötet sker i mässan. I berättelsen om hans liv som vi lyssnar till. I de mångtusenåriga historierna som handlar om andra människors livsresor med Gud som leder fram till Jesus. I sångerna som besjunger människans relation till Gud. Och vi går till kyrkan för att få den där intima livgivande kyssen som inte kan fås på någon annan plats än i just där, för hon har fått uppdraget av Jesus själv att förvalta denna hans gåva till oss människor. Nattvarden, Jesu kropp och blod, brödet och vinet. Den ritual (sakrament) som han instiftat och som Jesus fyllt med sitt liv, sin ande.
Detta är inget som andra kristna hjärntvättat mig till att tro. Min kropp berättar för mig att det är så, att Jesus är närvarande i brödet och vinet. Därför sände Gud mig till kyrkan, för att ingen annanstans finns denna gåva framdukad. Liksom Gud nedlägger alla barn i mödrars magar för det är den säkraste platsen för ett barn att bli till, har Gud nedlagt sitt barn i Kyrkans livmoder.
Gud sände alltså mig till kyrkan för att jag skulle få äta och dricka Jesus, och för att ge mig en plats där vi som haft ett möte med Jesus kan samtala öppet om honom och lära av varandras erfarenheter.
Vad har jag att bidra med till en kyrka som funnits i över 2000 år och vars rötter är ännu äldre? Jag har något som nog alla kristna önskar sig, men många verkar sakna. En djupt personlig relation till Gud. En tro som genomsyrar min vardag och alla delar av mitt liv. Gud som en livskamrat. En person som flyttat hem till mig. Inte bara en Gud jag besöker som en gäst i hans hus.
Sedan Gud gav sig tillkänna i mitt liv på ett sådant sätt att jag visste att det var han och ingen annan, har vi samtalat med varandra. Det har alltid varit en dialog som handlat om det vanliga livet, det vi lever här på jorden. Gud har tydligt visat för mig att han är engagerad i mitt liv som människa. Han har sagt ifrån när jag talat illa om mig själv. När jag tänkt på mig själv som vore jag tokig har han protesterat och sagt att jag är hans barn.
Gud har undervisat mig. En gång för länge sedan talade han om skillnaden mellan känslor, kärlek och gudomlig kärlek. Det är i den undervisningen han liksom Stinissen nämner drunknandet.
"Kärlek är hela havet. Vare sig det är mörkt eller ljust, skrämmande eller lockande. Det är allt som ryms. Allt det som syns och allt det osynliga. Utan värderingar. Utan kontroll på flödet. Det är varandet. [...] Gudomlig kärlek är att du tillåter dig att drunkna i vetskapen om att jag vet vad jag gör. Att jag aldrig utsätter dig för en fara. Att jag är din livboj. Alltid. Oavsett vatten. Oavsett temperatur. Oavsett storleken på sjön eller oceanen. Du färdas alltid med mig. Kärlek är att vilja vara i vattnet alltid. Icke dömande. Orädd. Naken. Bara in på kroppen och själen." (Ur min första bok för Guds skull, 2009)
Att drunkna är något som också Jesus gör. Han låter sig döpas av Johannes Döparen i Jordan. Det är inledningen på Jesu uppdrag som världens frälsare. Johannes är den gamla människan som bereder väg för den nya människan. Jesus visar oss vägen till Guds kärlek på detta jordiska sätt, genom att själv gå den. Inte i vackra ord utan i mänskliga handlingar. Jesus vet att vi behöver det. Riter, ceremonier och sakrament där hela kroppen är med. Det är ett mänskligt behov som funnits sedan urminnes tider.
Jag befinner mig just där i den övergången. Mitt i Jordanfloden står jag. Jag liknar en trasslig julgransbelysning. Eller snarare två belysningar som jag just nu försöker reda ut. Den gamla och den nya.
Svårigheten ligger i att de är lika varandra. Min gamla människa har levt så pass länge nu med Gud att den börjat likna den nya människan, därför är det är svårt att skilja dem åt. Ändå är de två och jag tror jag vet vad som särskiljer dem.
Den gamla lyser för att jag är strömkällan. Den bygger på min kärlek för Jesus, att jag älskar honom. Den nya belysningen har Jesus som strömkällan, hans kärlek för mig. Den ena grundar sig i en utgivande kärlek. Den andra är rotad i en kärlek som är mottagen.
Under lång tid har jag använt dessa växelvis. Inte medvetet, men omedvetet.
"Du kan när som helst låta ditt dop bli verksamt genom att glömma det som ligger bakom dig och sträcka dig mot det som ligger framför dig (Fil 3:13): det nya liv som du redan fått och som till fullo vill slå ut i blom. Kanske har du länge låtit den gamla människa fortsätta sitt liv i dig. Men från den stund då du tar ditt nya liv på allvar är det gamla maktlöst."
(Wilfrid Stinissen, Idag är Guds dag)
Jag vet att det är brödet och vinet som under 11 år långsamt hjälpt mig att förvandla den gamla människan till den nya människan. Den gamla saknade i mitt fall inte en tro på Gud. Den gamla hade också mött Jesus och talade öppet om honom. Den gamla hade även fyllts av och blivit ledd av Anden att tjäna människor. Den gamla ville gott och gjorde mycket gott. Men den gamla människan blev till slut sjuk. Uttömd. På gränsen till död i brist på livsenergi. För den gamla människan var en utgivare av kärlek men visste inte hur hon skulle ta emot kärlek utifrån, av andra människor. Jag anar att väldigt många kristna lever så.
Den gamla gick allt djupare inåt för att hämta kärlek ur den källa som var Gud i henne. Alltså hängde kärleken i en form på henne själv. På att hon var älskad av Gud och älskade andra med den kärleken. Det låter fromt. Jag tror till och med att det är så många människor tänker att det ska vara. Men det är inte hur Gud ordnat det. Det är nämligen en form av självtillräcklighet där Gud visserligen är inkluderad, men andra människor exkluderade.
Den nya människan är en mottagare av kärlek och låter sig älskas, inte bara av Gud utan också av människor. Hon är orädd. Naken. Bara in på kroppen och själen.
Orädd, inte som i dumdristig, utan orädd som i levande i tillit till att Guds kärlek strömmar både inifrån och utifrån, genom människan.
Naken, inte som i exhibitionist, utan naken som i oförställd och trygg i sanningen om sig själv och Gud.
Bara in på kroppen och själen. Inför Gud, sig själv och de hon delar kärleken med.
Det är fint att älska, men lika vackert att älskas.
Det är gott att ge, men lika gott att ta emot vad andra har att ge.
Jag ser framemot att få mina julgransbelysningar utredda. Och även om den gamla var genomsyrad av Guds kärlek så vill jag inte ha den kvar efter som stickkontakten är av den gamla ojordade sorten. Jag vill ha tre piggar på min kontakt, inte två. Den gamla hamnar i återvinningen för farligt avfall. Trots allt ger den ett sken av kärleksljus, men suger livet ut människan.
Jag ser framemot att få bidra till kyrkan med det jag har att ge som andra behöver. Berättelsen om en djup och nära personlig relation till Gud som är självklar och naturlig, utan några kruseduller, väldigt användbar i vardagen för varje människa. En pappas knä att krypa upp i. En livskamrat att samtala med vid köksbordet. En bästa vän som tröstar och hjälper i alla lägen. En broder att se upp till och vandra genom livet med. Livgivande kyssar. Kärlek för kropp, själ och ande. Älskad, med en mening och ett mål för mitt liv. Mottagande andra människors kärlek i tanke, ord och gärningar.
Må Gud välsigna och överraska oss,
Comments