"Kärleken söker någon att älska." Det är orden jag tar med mig från dagens predikan i högmässan. Ord jag inte förstod för tio år sedan, men som jag under det gångna årtiondet fått erfara på så många sätt då jag burit på denna kärlek som söker någon att älska.
Jag ska försöka sätta ord på denna kärlek som inte liknar någon jag tidigare känt till och erfarit, men var ska jag börja denna berättelse? Kanske måste jag återvända till begynnelsen, till mina första år i livet.
Jag har aldrig någonsin tvivlat på min mammas kärlek för mig, men den har alltid varit otillräcklig och jag har behövt mer än hon haft möjlighet att ge. Jag har aldrig någonsin upplevt en faders kärlek, men alltid vetat att jag behövt en pappas kärlek.
Jag saknade under min uppväxt inte enbart min pappas kärlek för mig, utan också min pappas kärlek för min mamma och min mammas kärlek för min pappa. Jag har saknat att leva i kärleken och med kärleken. Därför har mitt inre ropat alltid ropat: "Älska mig! Snälla, älska mig!"
Kärleken är en av de känslor jag tidigast hyste som barn. Redan som väldigt liten upplevde jag djupa känslor av kärlek, förälskelse och beundran för människor som fanns omkring mig. Det yttrade sig i en önskan om att vilja vara nära dem, nära kärleken, fysiskt nära dem jag tyckte så väldigt mycket om. Sådan är jag än idag. Jag vill vara nära kärleken. Jag vill vara nära kroppsligen, själsligen och mentalt. Det är där jag vill leva, i och nära kärleken. Med hela min kropp, min själ, min kraft och mitt förstånd.
Jag har förstått om mig själv under dessa senaste tio år att jag tidigare bar på en oförlöst kärlek som sökte någon att älska. Att på andra sidan av "Snälla, älska mig!" fanns "Snälla, låt mig få älska dig!" Att jag inte är mig själv om jag inte både låter mig älskas och får lov att älska utan rädsla.
"Älska mig" var som texten ovanpå ett brunnslock. Under det fanns en strömmade kärlek från Gud som sökte någon att älska.
Det brunnslocket lyfte Gud undan en majdag för tio år sedan och sekunden senare hade kärleken i brunnen sökt upp någon att älska. Någon oväntad. Någon jag själv aldrig hade valt. Och jag var helt chanslös redan från första stund.
Återvänder jag till vem jag var innan denna djupare kärlek förlöstes i mig skulle jag säga att jag var en längtansfull, passionerad, spontan, impulsiv, driven, handlingskraftig, envis, luststyrd, hängiven och älskande människa. Det var alltså inte så att jag förut var en småsint, elak, självisk liten djävul till människa som plötsligt blev änglalik på ett ögonblick. Nej, jag hade liksom alla andra både godhet och självupptagenhet inom mig, tillit och trots, mognad och barnslighet. Jag var inte en ytlig människa, men jag var heller inte förankrad i den där djupare kärleken som finns därunder brunnslocket. Jag befann mig i ett helande. Kärleken i mig sökte sin källa. Jag sökte mitt ursprung. Jag var på väg hem, men hade ännu inte kommit hem till mig själv i Gud.
När denna nya kärlek strömmade fram ur mig och sökte någon att älska sträckte den samtidigt ut sin hand mot sanningen som redan fanns inom mig och slog följe med den.
Jag var redan förälskad i sanningen och ville inget annat än att leva i det ljus och den frihet som endast finns där lögnerna aldrig någonsin är en utväg eller den plats där vi bosätter oss på. Det var inte svårt för mig att se att Kärleken hörde samman med Sanningen, att de är en förutsättning för varandras existens och utveckling.
Jag minns den stund då jag valde sanningen som min väg framåt. Det var när jag mötte en ny man efter min skilsmässa. Från allra första stund blottade jag min sårbarhet och min längtan, mina rädslor och min sexuella skam, min otillräcklighet som förälder och min gudstro. Jag ville inte leva i en relation där vi inte släppte in varandra. Där jag var tvungen att hålla mitt innersta liv med alla tankar och känslor dolda, av rädsla för att den andre inte skulle ta emot och acceptera sanningen om mig. Jag ville mötas i sanningen och inget annat, för sanningen leder någonvart också när den gör ont, medan lögnen är en återvändsgränd som dödar allt gott på sikt.
Jag steg in i sakristian med brunnslocket under armen kort efter att det hade dragits undan och uppenbarat den djupa brunnen i mig. Jag bad om att få projicera all den uppdämda kärleken till en pappa på prästen jag knappt kände. Jag var som ett litet barn som stod inför en äldre man och nästan höll på att spricka. Jag bar på en kärlek till en fader och sökte en fysisk person att få älska med denna kärlek, en kärlek jag under mitt liv inte hade fått möjlighet att uttrycka och utforska.
Kanske hade detta varit en omöjlighet om jag inte hade haft ordets gåva, tilliten till sanningen, frimodigheten och förmågan att urskilja de olika delarna i mitt inre. Kanske hade det varit omöjligt om det var en mindre livserfaren präst som stod där förvånad över mitt märkliga önskemål som löd "Snälla, låt mig få älska dig".
Det var här jag lärde mig något jag inte hade kunnat lära mig på ett annat sätt, hur läskigt det är att vara Gud och stå inför sin människa och säga: "Snälla, låt mig få älska dig". Den erfarenheten öppnade upp den kanske djupaste längtan som finns i mig, den att aldrig säga nej till Guds kärlek för mig, att aldrig avvisa hans kärlek bara för att den ter sig obegriplig för mig.
Under åren som gick kom jag att söka ännu fler att älska med denna Guds kärlek. Jag vågade älska en vän och låta mig älskas av en vän på ett sätt jag alltid hade önskat, men inte trott var möjlig. Jag vågade älska en själasyster och låta mig älskas av henne lika intensivt och naket. Ropet som löd "Snälla, älska mig" besvarades av dessa två ovärderliga människor och jag tilläts att älska dem utan fruktan för att min kärlek skulle utnyttjas i någon form. Vad jag fått uppleva tillsammans med Carina och Lisbeth är större och djupare än några ord någonsin kan uttrycka. Och med dem har jag fått möta den stora rädsla som kommer med en sådan kärlek, rädslan för att mista den andre till någon annan, till livet och till döden.
Jag har ibland ställt mig frågan om det är värt att älska på detta sätt. Kärleken har sökt någon att älska, i mitt fall endast några enstaka av Gud utvalda människor och det har emellanåt pressat mig till mina yttersta gränser för såväl kropp, som själ, sinne och hjärta.
Då har jag tänkt på Gud som är denna kärlek jag älskar med. Denna villkorslösa kärlek som oavbrutet söker någon att älska, för kärleken kan inte låta bli att gå ut och knacka dörr.
Gud älskar inte en handfull människor på detta sätt, utan alla, varenda en av oss. Min smärta är därför endast en droppe i det hav av smärta Gud erfar varje dag. Hur ska jag då inte tänka att kärleken är värd denna smärta? Hur ska jag inte vilja dela också Guds sorg över att han inte får ösa sin kärlek över oss människor?
Jag vet alltför väl, av egen erfarenhet, hur det känns att stå där framför en människas stängda dörr och knacka på med hjärtat full av kärlek. Jag vet hur det är att stå på knä och ropa in genom brevinkastet att jag kommit för att älska, älska med den kärlek som bryter ny mark och befriar människan både ur sin egen inkrökthet och de relationer som har osunda bindningar.
Om kärleken som söker någon att älska ska nå fram till en människa måste hon bejaka ropet inom sig som säger "Snälla, älska mig precis som jag är!"
Det värnlösa, oskyddade och av andra människor totalt beroende barnet i mig har ropat "Älska mig och låt mig älska dig!" Den kärlek som söker någon att älska är en kärlek som behöver få ta kropp. Det är inte en förandligad kärlek. Den är fysisk. Jag fick uppleva den kärleken med prästen, min vän och själasyster.
Den trotsiga livskraftiga spirande och vilsna tonårsflickan har ropat precis samma sak. Hon har bett om att bli älskad och att få älska fastän hon inte är perfekt - med sin vilja att vara både barn men också vuxen, svag men också stark, otillräcklig men också fullt duglig. Att förenas med henne och försonas med henne har varit den allra svåraste och utmanande delen på denna kärlekens resa med Gud. För tonåringen symboliserar människans motstridiga sidor bättre än någon annan. Jag gör det jag vet att jag inte borde göra, och avstår att göra det jag vet att jag borde göra.
När kärleken omfamnar denna del i oss människor förstår vi varför Jesus behövde dö och varför nåden är nödvändig för vår frälsning. Tonåringen bär ingen gloria och just därför blir Guds kärlek som allra tydligast och synligast i relation till denna bångstyriga del i människan som så ofta vill påstå att hon inte behöver någon annan, att hon "kan själv".
Men när jag lät också denna del i mig älska på sitt vis, då fann jag att Gud hade nedlagt i henne uthållighet, trofasthet, högt satta ideal och en tro på kärleken i alla dess former som ingen annan del i mig förmår bära.
Det finns en fysisk person som fått utstå och njuta av denna i grunden oskuldsfulla men samtidigt krävande kärlek. Den som säger: "Se mig! Se mig bortom min kropp, bortom min yta! Se mig på djupet, sådan Gud ser mig! Se mig och älska mig! Jag nöjer mig inte med något mindre än att bli älskad sådan jag är. Älska mig, såsom Jesus älskar mig!"
Tonåringen kräver det omöjliga, men hon är samtidigt den som sätter ut riktningen. Hon är den inre kompass som pekar på Guds villkorslösa kärlek och den tillvaro vi i grunden är ämnade för.
Ur barnets och tonåringens förlösta kärlek växte en ny kvinna fram. Hon doftar rosor. Hon är olik den kvinna jag alltid trott mig vara. Hon ser sitt liv i ljuset av Guds kärlek. Hur avsaknaden av en pappa att älska och älskas av födde en längtan som drev mig hela vägen hem till Guds rike.
Som kvinna sätter jag numera hela min livshistoria under evangeliets lupp och inom evangeliets historia och får på så sätt en djupare förståelse om allt det jag varit med om. Jag ser att Gud alltid har funnits med mig. Jag ser livsgnistorna i dödsögonblicken. Ordningen mitt i kaoset. Kärleken mitt i smärtan.
Kärleken söker någon att älska, så ock kvinnan jag är. Jag har knackat på en mans dörr, sänt Anden in i hans hjärta, visat tålamod, uthållighet och en djup innerlig kärlek för allt vad en man är. En liten kille, en störig tonårsgrabb och en fysisk man. Men skillnaden mellan en tonårsflicka och en kvinna är att kvinnan inte måste vinna den andre. Vinsten är att inte ha förlorat kärleken till mannen trots att jag mött en stängd dörr, en bristande tillit och en rädsla för att älska kvinnan med hela sitt hjärta.
Kvinnan går vidare. Kärleken driver på. Kärleken söker någon att älska. Någon som ropar "Älska mig och låt mig älska dig!" En man med en inre liten gosse vars bästa vän är den helige ande. En man med en inre trånande tonårspojke som går till Jesus för att fylla upp sig med kärleken till henne han längtar efter. En mogen man som har Gud i centrum av sitt liv, kärleken som mål, som bäddar sängen med sanningens lakan, som älskar mig ömsint och varsamt, och kommer med frid och ordning in i vårt gemensamma liv.
När jag har låtit alla sidor i mig älska på sitt eget ofullkomliga sätt med den förlösta kärleken som fanns där under brunnslocket, har jag samtidigt lärt mig att älska mig själv för den jag är på djupet. Att få älska med Guds kärlek har förvandlat mig själv och låtit mig lära känna nya sidor av Gud.
Gud kan dra undan brunnslocket också för dig. Gud kan förlösa sin kärlek som han nedlagt i dig. Den kärleken söker någon att älska. Men du själv väljer om du ska använda den kärleken, om du ska älska, om du ska ge ditt liv till den kärleken. Eller om du ska fortsätta att vara den gamla människa du var innan du fick se något nytt, något mer, något större du inte förstår dig på, men som du lär känna efterhand om du har modet att älska med den kärleken.
Jag kallar en del av mina blogginlägg för Maries evangelium för att jag nedtecknar och summerar viktiga och avgörande delar i min berättelse om Gud. Jag vill dela alla de glada nyheter som finns att lyssna till när vi väljer att vandra tillsammans med Gud. De glada nyheterna är inte alltid smärtfria. Liksom ett barns födsel kommer med smärta för både moder och barn, kommer relation till Gud med det.
Men ett liv ihop med Jesus är goda nyheter för den som hoppas på att bli älskad och kunna älska utan rädsla. För den som vill vara trygg i och med kärleken. Som vill vandra vägen i sanningens ljus.
Nästa vecka fylls min vardag och mitt liv med helt nytt innehåll. Jag kommer då inte att kunna blogga lika mycket som tidigare. Kanske endast ett par gånger i veckan. Jag berättar inom kort den glada nyheten som för mig bort från datorn mot en ny destination. Det var en lika oväntad som uppskattad välsignelse jag har fått ta emot.
Kram,
Comments