Det går att vara vän till Jesus på många sätt. Det är inte alltid att vara en lärjunge, att vara kristen. Berättelserna om syskonen Marta, Maria och Lasarus i evangelierna visar oss det. Man kan vara en vän till Jesus genom att öppna sitt hem för Jesus och hans lärjungar.
Min vän Andrea Hylen i USA är en sådan vän. En vän till Jesus genom sin öppna famn för mig som lärjunge till Jesus. Hon vet att jag kommer i sällskap med honom och välkomnar det med ett öppet hjärta.
Andrea och jag knöt band en septembermorgon 2011 i Boulder, Colorado, USA. Som en räddande ängel hade hon sträckt ut sin hand kvällen innan och bett om ett möte nästa morgon. Den dagen hade jag just varit med om något fruktansvärt. Den andlige ledare jag hade följt under ett intensivt och underbart år, som jag hade lärt mig så mycket bra saker från, förvandlades mitt framför mina ögon till ett monster utan barmhärtighet. Jag ropade rakt ut i rummet "David, detta är för stort för dig, kalla på Gud!", men han lyssnade inte och sedan bröt helvetet ut.
David är inte och var inte en ond människa, tvärtom han hade ett sårbart hjärta och en djup längtan efter att göra skillnad i vår värld. Det var det som drog mig till honom. Men jag lärde mig också under det året hur viktigt det är att som ledare för andra, och i synnerhet på en andlig och själslig nivå, att ha människor omkring sig som har modet att sätta stopp och vägleda när en ledare lockas att tro att den är mer än vad den är.
Det är våra sår och vår längtan som får oss på fall. I hans fall var det girighet och en önskan om en god ekonomisk grund. Jag måste alltid se upp med andligt högmod på grund av min önskan att dela med mig av Gud.
Jag lärde mig något den dagen i USA som för alltid kommer att vara med mig. Det var en obegripligt smärtsam upplevelse jag inte önskar någon. Jag blev en av måltavlorna för det mörker som tog över honom den dagen. Det skadade mig på djupet och sådde en rädsla som tog lång tid att hela och bearbeta. Men Gud såg mig och vad som skedde, min vän Jeanette är mitt vittne till alltihop. Hon var där i rummet. Hon såg och hon kände. Andrea däremot, var utanför. Hon ingick inte i just den utbildningen som handlade om ledarskap.
Både Jeanette och Andrea tror på Gud och vill inget hellre än att tjäna Kärleken. Deras hem har alltid haft plats för både mig och Jesus Kristus sådan vi finner honom i Evangeliet. Därför är de båda vänner till Jesus, men inte lärjungar.
Ingenting i mig har längre ett behov av att omvända dem till kristen tro. Det är nämligen Jesus som kallar en människa att följa i hans fotspår. Han har kallat mig. Han kallar inte alla, men han kan vara allas vän. Alla kan ta emot honom när han kommer i sällskap av en lärjunge. Jesus säger: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."
Den där dagen när Davids ledarskap rasade ihop på scen och jag drogs med i hans fall sträckte Andrea fram sin hand och bjöd mig att kliva ombord på den andra rutten med MS Heal My Voice. Jag tackade ja till att resa med henne under nio månader i bokprojektet Empowered Voices: True Stories by Awakened Women. Hon blev den trygga famn som David hade varit och hon har förblivit en sådan plats i mitt liv.
Ett år senare stod jag som kapten på MS Heal My Voice Sweden och bokprojektet Värdefulla Röster. Jeanette var en av de som klev ombord som medförfattare till den antologin.
När man bryter upp från det gamla blir det ringar på vattnet och de visar sig först i familjen. Mina gamla beteendemönster var på väg att förändras. Medberoendet jag hade burit med mig sedan barnsben hade luckrats upp. Jag höll på att förändras för jag var i en läkeprocess. De allra djupaste såren höll på att tvättas rena för att kunna helas på sikt. Den julen bröt sanningens ljus rakt in julstämningen genom mina döttrars röster. En spricka uppstod mellan mig och min barndomsfamilj. Såsom det sjuka i David hade visat sig på scenen i Boulder såg jag det sjuka i min egen familj i mitt eget hem på landet i Gessie.
Året därpå var det barnens pappas tur att ha dem på julafton och för första gången sedan födseln var jag inte inbjuden av min egen familj. Den julafton firade jag tillsammans med Jeanette och hennes familj. Med Gud och goda vänner är allt möjligt!
Såsom jag hade blivit en måltavla för David blev jag det i min familj när jag inte längre ville vara kvar i de sjuka beteenden som blivit normalitet i vår dysfunktionella familj. Mycket har hänt sedan dess och idag har vi återförenats och jag har försonats med mina syskon.
Andrea och jag har under årens gång blivit vänner som tror på och stöttar varandra. Vi har kommit att samarbeta i många olika former och hon har fortsatt att bjuda in mig till den trygga famn hon är vare sig hon leder bokprojekt, The Incubator eller sin podcast.
I onsdags spelade vi in det sjunde avsnittet av tolv i serien Unfolding the Gift from God till hennes podcast Carving a New Path. Avsnittet heter Min vän Jesus och jag tycker att det är ett fint samtal om hur vi båda lyssnar till Guds tilltal och erbjuder oss att tjäna honom. Jesus är min vän och hennes vän, men jag är också hans lärjunge.
Jag samlar alla våra samtal på min egen Youtube under spellistan Conversations with Andrea Hylen. Men jag vill uppmuntra er att gå in och prenumera på hennes kanal på Youtube eller följa podcasten på Spotify. Där finns en massa andra gäster att lyssna till. Hon är en vän av mångfald och i den ingår jag.
Igår skrev jag om Sötnosen som fått en plats i Svenska kyrkan i Florida och om mina kristna bröder Berth och Pierre. Vi delar en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Vi tror på Jesus Kristus och visar varandra kärlek och respekt, men våra åsikter går ibland isär.
Jag delar en kvinnogemenskap med Andrea och Jeanette, inte en åsiktsgemenskap. Vi delar erfarenheterna av att vara kvinna och att ha en tro. Vi ser inte alltid på livet på samma sätt, men vi visar varandra kärlek och respekt.
Missionsbefallningen som säger till oss kristna att gå ut och göra alla andra till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn är inte ämnat att vara ett övergrepp på den andre människan. Gud ser inte på mig med blida ögon om jag kommer inför honom med ett stort gäng anhängare som jag leder fram i strypkoppel.
Att bli kristen är en stående inbjudan som varje människa får lov att tacka nej till hur många gånger hon vill utan att inbjudan dras in. Det är ett erbjudande om att att vara en del i vår trosgemenskap, där våra åsikter ofta går isär, men vars främsta uppgift är att älska, älska såsom Jesus, trots att det i praktiken är en omöjlighet. Men vi försöker hur tafatt det än kan se ut ibland.
Igår berättade jag att jag hade haft en välsignad vecka. De goda nyheterna jag mottagit de senaste dagarna vill jag verkligen dela med er alla, men jag vill också lyfta fram det goda som redan finns i mitt liv sedan lång tid tillbaka. Det är lätt att glömma bort att vara tacksam för det jag redan har.
Relationen till Andrea och hennes stående inbjudan till mig att vara en del av hennes liv är också det en välsignelse. En gåva från Gud är hon och jag fortsätter att ta emot allt som den relationen rymmer, på det sättet fördjupas och utvecklas gåvan.
Igår berättade jag om Sötnosen och hennes glada nyheter. Läs mer om resan till Florida här: https://www.marieeklipanovska.se/post/maries-evangelium-eller-marie-f-kr-och-e-kr
Fler goda nyheter kommer jag att dela med mig av de kommande dagarna, så håll utkik. Och missa inte att samtalet om Jesus med Andrea och mig. Jag blir så rörd när jag pratar om honom att jag börjar gråta. Kärleken har den inverkan på mig, den berör mig, den får tårarna att rinna. Det är vackert.
Kram,
コメント