Ett nytt nummer av On Purpose Woman Magazine är ute nu. I det finns Madame Ooh la la. Du kan läsa tidningen här: https://opwgc.com/magazine/ och du hittar min illustration på uppslaget sid 118-119. Madame Ooh la la är ovanligt påklädd på bilden i tidningen, men det är för att hon varit och hämtat en julgåva i Betlehem.
Jag gillar Madame Ooh la la. Det är fint att tycka om sig själv och de olika karaktärsdrag man har som människa. Hon är den mogna kvinnan som fann sig själv i relation till Jesus. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är väldigt stort.
Jag växte upp utan en pappas kärlek och sökte tidigt efter ett substitut för hans kärlek i relation till pojkar och män. Kanske är gåvan i den uppväxten att jag från unga år fäste min blick på kärleken och gjorde den till min främsta prioritet i livet. Kanske saknade jag orden för det som barn, men förstod intuitivt att utan kärlek är livet helt värdelöst. Totalt meningslöst. Då kan man lika gärna vara en fläck på lakanet.
Jag är inte avlad i kärlek, ändå blev jag till genom kärleken. Inte mina föräldrars. Den hade svalnat långt innan jag kom till världen. Men genom den kärlek som finns bortom våra föräldrars alla goda egenskaper och deras brister. Nedlagd i djupet av varje människa. Fördold för oss själva så länge vi inte kan ansvara för det heliga som har sitt ursprung i Gud.
Som barn hade jag nära till kärlek. Jag hade lätt för att älska. Det är inte så för alla, varför vet jag inte. Jag var kär i en två år äldre pojke från Grekland som bodde på vår gård, detta redan vid fyra eller fem års ålder. Och jag älskade min arton år äldre systers pojkvän, troligtvis så som ett barn älskar en far. Så det fanns en faderslik gestalt som gästade vårt hem, men han dog i cancer när jag var sex år gammal och det krossade mitt lilla hjärta.
Jag har kysst en hel del pojkar i mitt liv. Kärlek har alltid varit något kroppsligt för mig. En längtan som levt så länge jag kan minnas på alla platser i min kropp. I drömmande tankar, i en pirrig mage, ett dunkande hjärta, ett fuktig sköte och en hungrande själ.
Allt sedan puberteten har jag haft svårt att härbärgera och hantera denna varma fina kärlek som flödat inom mig och som jag alltid på något sätt känt och vetat i grunden är god. Den vill gott. Den vill förenas. Den är beredd att göra stora uppoffringar. Den vill liv. Liv i överflöd. Den är inte tomma ord och löften och försöker inte köpa sig fri. Den är vänligt sinnad. Den är en varm källa utan att brännas. Den kommer med lindring för både tankar och hjärta, för kropp och själ.
Det har funnit mycket skam och skuld kring denna kärlek och hur den har uttryckt sig. En del av detta har pålagts mig utifrån och en del har jag själv iklätt mig. I mötet med Jesus har jag kunnat sortera i dessa trassliga tankar och känslor. Utan honom hade jag aldrig fått klarhet och kunnat hämta hem kvinnan jag innerst inne är.
Alla mina relationer till män har på något sätt varit sjuka, i större eller mindre omfattning. Det har funnits en stor obalans mellan mig och mannen i kärlek och ansvar. Jag har varit den stora givaren som gett frikostigt av mig själv, mitt liv och min tid. Kanske har det varit så för att de män jag träffat oftast haft en skadad relation till sin mamma, liksom jag haft en skadad till min pappa. De har blivit kära i kärleken som strömmat ur mig, men egentligen inte i mig som person. Jag har fyllt dem med något de saknat, och det har varit så jag fyllt upp mitt hål i mig. De genom att bli älskade. Jag genom att älska. Det finns många etiketter jag skulle kunna sätta på det, men det är inte längre viktigt. Jag är inte den kvinnan längre som jag en gång. Nu är det friska i mig friskare än det sjuka som kanske ännu finns kvar.
Tre män har jag levt ihop. I samtliga fall har de flyttat in hos mig i mitt hem. Det säger något om mig som person. Något vackert. Att jag har rum för mer än mig själv i mitt liv.
Dessa relationer har kommit med både gott och ont, glädje och sorg, ljus och mörker, och med nåd och synd. Ingenting är bara svart eller vitt. Jag har bidragit med min beskärda del av salig röra i alla dessa partnerskap.
Jag är den som förlorat mest i dessa relationer. Hälsa, pengar och mig själv. Men jag är också den som vunnit mest. Livet, Gud och mitt sanna jag. Sådan är kärleken, den förspiller inget och förvandlar det onda till något välsignat.
Jag är inte till salu, det har jag kommit att inse. Det går inte att köpa mig, för pengar är av ringa betydelse och dyrbara smycken likaså. Men jag bor inte hellre i en koja med den jag älskar än ensam i ett slott. Det där antingen eller sättet att tänka bär jag inte längre på. Med gemensamma krafter och kärlek för varandra är det rimligt att tänka att vi ska ha ett gott hem för oss att leva i.
Inte heller är jag av det virket att jag stannar kvar för att jag en gång lovade att göra så. Kanske kan det ses som okristet, men att leva i en kärlekslös relation är ingenting för mig. Det har så många kvinnor före mig gjort. Det höga pris mina förmödrar betalat är mitt lösen ur alla sorters relationer som bryter ner något av allt det jag innerst inne är som person. Och saknar en kärleksrelation sann intimitet till både kropp och själ kan jag lika gärna leva ensam. Gud fyller redan upp den delen av mitt liv, behovet av den icke erotiska djupa vänskapens kärlek som hjälper mig att vara trogen den jag innerst inne är. Jag vill ha en kärleksrelation för att kunna dela mig själv med den andre på det sätt jag som vän, dotter och förälder inte ska göra.
Madame Ooh la la sitter ensam med sitt kaffe. Det finns kärlek i den där koppen. Men det rätta sällskapet saknas. Det som kommer med sin egen stol och slår sig ned vid bordet. Den man som kommer med sin egen fyllda kopp av värmande kärlek.
Jag behöver inte söka efter det sällskapet, inte ge mig ut på någon jakt. I mitt sinne, i mitt hjärta, i min mage, i mitt sköte och i min själ finns det en tom plats för den man som kommit till insikt om att han måste gå ut ur sig själv för att söka kvinnan och i henne finna sitt sanna jag som man. Det är Guds ordning, inte min egenpåhittade.
Jag har gjort den resan. Jag sökte och fann till slut mig själv i relation till en man. Inte i hans yttre gestalt och gärningar, men i hans hjärta där jag såg att Jesus fanns. Till Kristus i mannen gick jag för att söka kvinnan som är nedlagt i Kristus. Så har Gud ordnat det, att det ska vara omöjligt att på egen hand bli till som människa. Inte konstigt alls med tanke på att Gud är gemenskap, inte ensamhet.
När man kommer till den punkt där man är naken utan att blygas för varandra, då föds man på nytt. Det ögonblicket i mitt liv är för alltid fastetsat i mitt minne. Det var med en ny kropp, en ny människa, en ny kvinna som jag naken steg upp ur havet den dagen i maj 2017. Och mannen knäföll för henne. Det gör vi spontant när vi möter det heliga i varandra. Kroppen vet vad sinnet ännu inte förmår uppfatta och ta in. När jag speglade mig den dagen i hans ögon såg jag ett kristallklart blått hav som gnistrade av solens strålar. Så vackra är vi allra innerst inne när vi inte längre döljer något för Gud, oss själva och varandra.
Det är viktigt att tala gott om sig själv och den skapelse av Gud man är. Det är viktigt att tala vänligt till sig själv och ha tålamod när livet är svårt. Det är viktigt att lita till den innersta visdom om livet som finns i djupet av sig själv. Det är viktigt att förstå att det finns en person i mig som ligger bortom arvet jag fick av mina biologiska föräldrar och som har sitt alldeles egna liv. I den avbilden varje människa är finns också en ursprunglig kännedom om hur relationer är tänkta att de ska vara när det är kärleken som styr. Där kan man lära sig vad Gud hade i åtanke om hur en förälder ska vara, ett barn, en vuxen och två som väljer att leva med varandra. Får man tillgång till den delen av sig själv då vet man som barn hur en pappa egentligen "borde" vara även om han inte alls är sådan. Då vet man redan som ung tonårsflicka hur livet ihop med en man "borde" vara trots att man inte har några förebilder. Barnet och tonåringen kräver inte fullkomlighet, men den hävdar att kärlek ska råda.
Jag tror att jag haft detta inre rum i mig där jag kunnat hämta kärlek och livsvisdom sedan jag föddes. Jag tror att det är vad som hållit liv i hoppet och tron på kärleken när det inte längre fanns något skäl kvar att hoppas och tro. Jag tror det har räddat mitt liv de gånger jag varit nära att mista livet. Jag tror det är en navelsträng till Gud som han aldrig klippt av. En livlina han visste att jag skulle behöva redan innan jag ens blev till. Det säger allt om min Gud och hans kärlek.
Må Gud välsigna och överraska dig,
Comments