Jag trivs här uppe på höjden, Gud.
Utsikt över den stora blå oceanen.
Är det tidens hav?
Jag är ett träd i din trädgård.
Ett land i din oändliga värld.
Din dotter, Själaglad.
Barn har vilat i den bruna jorden.
Små fotavtryck har de lämnat kvar.
Mjölk har flödat ur dessa kullar.
Gäster har bestigit bergen.
Besökare har vandrat över ängarna.
En enda har bosatt sig, din son.
Honung från dina flitiga bin.
Vin från din stora vingård.
Jag har bjudit dem alla på dig.
Här finns inget konstlat ljus.
Endast dagens bländande sol.
Och nattens gnistrande stjärnor.
Allting här talar till och om dig, Gud.
Larven som krälar på marken.
Fågeln med sin sång.
Ditt tält har du slagit upp i mitt land.
Ett vårdträd är jag för dig.
Ditt liv talar du fram i mig.
Ibland tar det lång tid innan vi människor igenkänner Gud i oss själva och i andra. Kanske för att vi inte tror att Gud finns, allra minst inom oss och i den andra. Kanske för att vår bild av Gud är så begränsad att vi inte igenkänner Gud när mötet väl sker. Såsom ingen lärjunge igenkände Jesus efter hans död och uppståndelse, trots att Jesus var densamme. Kanske för att vi tror att Gud endast kan anta vissa former.
I mig är Gud ett helt land, en skapelse. Inte ett fantasiland som Underlandet hos Alice eller Peter Pans Neverland. Utan ett land likt Skapelsen, med samma sorts flora och fauna.
Människor är inte bannlysta från denna plats. Det är inte som det gamla Eden där vi inte längre har tillträde. Utan ett land som vill gästas. "Kom som du är", sjunger koltrasten. "Men lämna lögnerna hemma", ropar stenarna. "De hör inte hemma här."
Gud sådde fröet till detta land 1983-1984, under min konfirmationstid. Vidden av hur stor urbilden är i relation till denna min avbild som han nedlagt i mig förstår jag om jag tänker tillbaka. En enda liten prästkrage på Guds äng är så stor att jag kan klättra upp i blomman för att lägga mig där och vila i den. Helt omsluten av dess vita blomblad. I Landet Själaglad är prästkragarna av normal storlek. Gud är Gud och jag är människa. Jag kan likna min Skapare i mycket men aldrig i storlek.
Det finns en melodi som landets alla invånare kan. Himlens alla fåglar, markens alla djur, vartenda blad och den minsta sten, ja allt har kommit till liv genom den.
Jag har lyssnat till den melodin i mitt inre sedan den okända dagen någon planterade den i mig då jag var en liten flicka. Kanske var det Guds stora lungor jag lyssnade till i de där säckpipetonerna som etsade sig fast i mitt inre. Vad sången ville berätta förstod jag inte, men den fängslade mig. Orden till den kom flera årtionden senare.
Den lovsången ekar över Landet Själaglad. Varenda klippa känner till den. Varje droppe i det stora vattenfallet. Hela floran och faunan spelar och sjunger med i den. Och han som står uppe på klippan och spelar är ingen annan än Sonen själv.
Må Gud välsigna och överraska dig!
Comments