LANDET INNANFÖR

Det märks att jag närmar mig det där datumet. Mina tankar, mina känslor, mitt hjärta, min själ och min kropp, hela jag dras mot en och samma punkt. I tid ligger det två dagar bort. På fredag, den 19 januari, är det 25 år sedan vi möttes första gången, Gud och jag.

Det känns viktigt för mig att återvända till den platsen där han uppenbarade sig för mig. Den finns inte utmärkt på någon yttre karta, men det är en geografisk plats i mitt inre, i Landet innanför.

Bortsett från det obegripliga att Gud kan leva inom en liten begränsad människas kropp, är nog Landet innanför något av det mest märkliga och mystiska jag känner till. Där finns berg och dalar, ängar och hagar, vattenfall, hav och floder, skogar, en grav, en grotta och mycket mer. Landet innanför är ett vidsträckt landskap överflödande av Guds liv. Ibland syns en del djur till, men de enda människorna här är jag och Jesus.

Vi har ett hem inte så lång från floden där han gav sig tillkänna och steg ner i mig i september 2008. Han snickrade det till mig så sent som förra året. Det är enkelt och har endast det mest nödvändiga. En liten plats för matlagning, en säng och ett skrivbord som står vid fönstret så att jag kan blicka ut över naturen när jag sitter och skriver.

Det dröjde ett år innan Jesus återkom efter vårt första möte och gav mig det uppdrag jag ännu är trogen, att berätta om honom på en blogg.

Igår bad jag honom komma mig tillmötes naken för jag hade ett djupt behov av att stå avklädd inför honom. Jag ville känna mig fri, slippa bära något eller dölja något, inte skämmas för min nakenhet. Jag ville komma nära min mänsklighet och nära hans mänsklighet. Nära mig själv, den inre verkliga människan i mig.

Längtan efter nakenhet var något som vaknade i mig efter min skilsmässa för 17 år sedan. (Så märkligt, i år har jag varit skild lika länge som vi levde ihop. Det är som om allt börjar om.) I äktenskapet hade jag aldrig riktigt haft modet att visa mig själv för min make. När vi skildes åt ville jag bara kasta av mig allt som inte var jag, som tyngde mig, som ströp min själ. Jag ville våga visa mig sårbar och ge liv åt all min längtan. Jag önskade mig en nakenhet som innebär intimitet med en man och sårbarhet inför andra människor. Det har verkligen varit en lång och tidvis mycket smärtsam och utmanande resa. Så många lager att skala av och så mycket inom mig att tömma ut.

I min nakenhet inför Jesus igår fick jag syn på något.

– Jesus, jag är mycket mer än barnet inom mig. Sötnosen är min kärna. Hon är barnaskapet du gett mig. Det som gör dig inte bara till Guds son, utan också till min bror. Hon är fröet som fallit från ditt släktträd. Kärnan i den helige andes frukt. Men jag är mer än så, Jesus. Jag är kött.

Som alltid möttes jag av hans sköna mjuka tystnad, den som rymmer mina ord och tar emot dem utan att protestera eller komma med oönskade lösningar. För han visste att det fanns något mer och han väntade in mig.

– Jesus, jag är mer än den klädnad jag ibland bär. Det moderskap du så tidigt klädde mig i. Ett jag är djupt tacksam och stolt över. Ett jag aldrig skulle vilja vara utan. Varken det för mina egna barn eller det för Guds barn. Men jag är mer än den fina andedräkten, därför behöver jag vara naken för att bli påmind om vem jag är utan några kläder. Jag är ett barn till Gud, det är min kärna. Men jag är också köttet på den frukten där skalet är mjukt och lent, som en vacker persikohud. Jag är kvinna och jag tål inte längre alltför hårda stötar.

Den gamla människan jag var gjorde det. Hon vars kärna kom från eken och frukten var en nöt med ett skal som behövde knäckas. Men den gamla kvinnan finns inte längre.

Jag bär den gamla människans livserfarenheter i mitt hjärta. Det allra mesta av min livshistoria kan jag omfamna med kärlek. Det jag inte kan, omsluter Gud med sin kärlek. Allt ryms i honom.

Inifrån och ut har denna långsamma förvandling kunnat ske. Det har tagit 25 år. Gud visste att det skulle ta tid. Jag är glad att han inte meddelade mig det från början. Fröet till Landet innanför sådde han i mig under min konfirmationstid. Jag förstår idag att det är en Andens gåva jag fick då 1983/84.

Teresa av Avila talar om den inre borgen i boken med samma namn.

"Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller mycket klar kristall. Den har många rum, liksom himlen har många boningar. Och om man noga betraktar den, mina systrar, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis... Låt oss alltså tänka på att denna borg, som jag har sagt, rymmer många boningar, några högst upp, andra i bottenvåningen, andra på sidorna, och mitt i centrum ligger den förnämsta, den där de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen äger rum."

(Ur Första boningen, första kapitlet)

Jag har ingen sådan inre borg av diamant och kristall. Jag har Landet innanför med resliga berg, grönskande träd och blommande ängar. Teresas borg känns för mig hård och kall, instängd. Kanske är det delvis en spegling av den stränga karmelitorden hon som nunna levde i. Och samtidens 1500-tal.

Men hennes inre borg har samma syfte som Landet innanför har för mig. Det är själens boning och platsen där de djupa mötena med Gud äger rum.

Hon var nunna i en mycket sträng samhälls- och religiös miljö. Jag är frimodig kvinna på 2000-talet. Hennes andedräkt var en nunnas. Min är en moders. Nakna tror jag vi båda mötte Jesus.

Kram,