Läkande ord är ett livets träd

Trettiotvå timmar varje vecka går numera åt till att resa fram och tillbaka till, samt arbeta som husmor i Lackalänga-Stävie församling i Furulund. Tack fina Lisbeth för att du öppnade den dörren för mig! Tack Gud för att jag får tjäna!

Det diakonala arbetet i en församling är verkligen kristen tro i praktiken. Ge mat till de hungriga. Ge kläder till de som saknar det. Var en medmänniska till den som behöver hjälp och tröst. Var ett hem med en gemenskap för den som är ensam. Få hjälp med läxor. Sjung tillsammans i en kör. Lär känna ditt nya hemland genom att samlas här en stund.

Min del i det diakonala arbetet är att se till att alla får något i magen. Från de allra yngsta i barnverksamheten till de äldsta på sopplunchen. Frukt, mackor, soppa, kakor ... ja det som önskas åt var och en är det min uppgift att se till att det finns. Det direkta arbetet med människor utför församlingspedagogerna, diakonerna, prästerna och alla de som arbetar ideella.

Det blir inte så mycket tid över till arbetet i mitt eget lilla företag Själaglad. Just nu är jag dessutom i en omställningsfas där både kropp, själ och ande behöver tid att smälta och anpassa sig till allt det nya som ett arbete och resandet medför. Människor, platser, ljud, intryck och förflyttningar. Jag har därför begränsad tid och ork till Själaglad just nu.

Men i veckan satt jag satt med en ny härlig illustration av Madame Ooh la la till det kommande numret av On Purpose Woman Magazine och sökte efter en bibeltext som i ord förklarade vad illustrationen ville förmedla.

"The soothing tongue is a tree of life, but a perverse tongue crushes the spirit", så lyder bibeltexten på engelska som jag fann.

"Läkande ord är ett livets träd men svekfulla knäcker lusten att leva", är en översättning till svenska.

Orden landade mjukt i mig. De föll i god jord. Precis så är det. Läkande ord är ett livets träd.

Jag insåg att det är min längtan, att tala med läkande ord (och bilder) så att de som bär på en knäckt eller skadad livsande ska få hjälp att läka. Min lärare och mästare är Jesus Kristus. Språket han lär mig består av både liknelser och Guds ord. För att kunna tala som honom måste jag först lyssna. Därför söker jag mig till stillheten och tystnaden jag funnit intill livets träd.

Jag vill att bloggen, mina böcker, illustrationer och min konst ska vara "soothing", lugnande. Min önskan är att mitt arbete i Själaglad ska komma med frid, med tröst, med hopp och vara läkande.

Idag under mässan stannade jag kvar hos den fattiga änkan som det berättades om i Evangeliet. Hon som ger av sin fattigdom allt hon äger och har. En del av mig är som henne. En del av mig stod där vid tempelkistan. Tills idag. Så när prästen började predika om Noa som fanns med i den gammaltestamentliga läsningen, valde jag ändå att lyssna till Anden som förde mig fram till den fattiga änkan som tycktes ensam, ja nästan fastfrusen i tid och rum.

Det var barnet i mig som först stack sin lilla hand i änkans. Sedan klev också kvinnan i mig fram och tog änkan i hand. "Kom", sade de två med en röst. "Kom, följ med oss hem." Den fattiga änkan följde barnet och kvinnan hem till livets träd. Där klädde de av änkan hennes smutsiga kläder. Barnet tvättade kläderna rena medan kvinnan tvättade änkas hår och hennes kropp. Ögonblicket innan prästen annonserade att vi skulle resa oss upp för att läsa trosbekännelsen, reste sig änkan inom mig för att få sina ben och fötter tvättade av kvinnan. Samtidigt hängde barnet upp de nytvättade skinande rena och vita kläderna på tork i vinden, de som förut hade varit mörka av all smuts.

Som ni ser böljar mitt inre liv i takt med det som sker i det yttre. De vävs samman. De är inte separerade.

Barnet och kvinnan ledde fram änkan till nattvarden. Inte för att hon skulle ge ännu mer för hon hade redan gett allt. Den senaste gåvan änkan hade lagt i tempelkistan var sitt eget hjärta för tio år sedan.

När jag satte mig ned efter att ha tagit emot brödet och vinet stod han framför mig, Jesus. Han talade direkt till änkan i mig alltmedan tårarna rann. "Mamma", sade han. "Mamma, du är förlåten." Jag sade att jag inte kunde förlåta mig själv för vissa saker jag hade gjort i mitt liv. Jesus svarade att förlåtelsen inte var min ensak, utan en gåva från honom.

Jesus vet vad jag gjort. Han blundar inte för mina handlingar. Men han sade också: "Mamma, du har gett liv åt mig. I ord och bilder, ja med nästan hela ditt liv." Han ville att jag skulle se det nu och iklä mig de rena kläderna, för de smutsiga finns inte längre kvar. Den fattiga änkan i mig som gav allt hon hade, också sig själv, får lov att leva i förlåtelsen. Det är hon som nu bär en vit kockklänning och lagar mat i Guds hus. Det är hon som fött tre barn och fött fram 12 böcker. Det är hon som gett liv åt Sötnosen och Madame Ooh la la. Det är hon som gav först av sitt stora överflöd och sedan av sin fattigdom.

Jag tecknar Sötnosen varje vecka till Svenska kyrkan i Florida utifrån den kommande söndagens texter. Noa dök upp hos Sötnosen denna vecka. Honom kan du se på www.sotnosen.se.

Samtidigt verkar Sötnosen i mitt eget liv. Hon banar väg inom mig med sina bilder. Hon förbereder. Hon gör vad Anden ber henne om. Hon verkar i det fördolda.

Den gångna veckan har sett ut så här. Pojken Jesus dök upp. Han stod där och betraktade Sötnosen medan hon lite vemodigt försökte förstå vad Gud vill med henne nu. Sötnosen har växt upp hos Gud. Hennes barndomshistoria skiljer sig kraftigt från min egen barndom. Hon har aldrig levt någon annanstans än i Eden och kan inte tänka sig att bo någon annanstans. Oavsett var jag arbetar, bor och lever så förblir hon Eden trogen och livet i Guds kärlek. Men ibland känner hon sig lite ensam där, trots att både änglar och Guds folk tittar förbi just där hon rör sig.

Också Jesus bär på ett stråk av vemod i sitt barnaansikte. Han skulle vilja att det fanns fler som ville vara bofasta i Eden. De allra flesta hittar hit i sin egen nöd, när de behöver Guds nåd och hjälpande hand. Både Jesus och Sötnosen önskar att människorna kunde komma hit utan att först behöva dö ifrån en bit av sig själv. Men de vet båda att vägen hem är sådan. Man måste förlora sig själv för att kunna leva i Eden, för där lever man för varandra.

En inblick rakt in i min själ är detta. Ni får se mitt djup där Guds ande verkar och bor. Det är ett liv som inte kan ses utifrån, bara anas i mötet med mina djupa bruna ögon. I mitt inre är jag mer levande än jag någonsin kan vara utåt, för Gud lever inom mig och hans liv är större än mitt mänskliga liv med alla sina begränsningar.

Bit för bit, del för del, låter jag mig ledas fram till Jesus och formas av Anden jag tagit emot. Barnet, kvinnan, modern, alla behöver de älskas av Gud och bli till inför hans blick.

Det är inget konstigt alls att Jesus kallar mig för mamma. Han har själv sagt att »Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor«. (Matt 12:50)

Jag har verkligen haft en innerlig önskan om att göra Guds vilja, även om jag misslyckats ofta eftersom det inte alltid är helt enkelt att veta vad Guds vilja är i varje given situation. Och jag har längtat efter att vara en hel människa i vår väldigt sargade värld. Hel som i älskad, förlåten, försonad, upprättad och fri från allt det slaveri som samhället försöker binda mig i.

Att vilja vara hel i en brusten värld är att sätta sig upp mot de krafter som styr. Att vilja vara fri inom en struktur som vill binda oss i skuld och skam är att vara ett hot mot ordningen. Att värna frid och fred inom mig i en tid då splittring är på modet är en motståndshandling som inte alltid är välkommen. Men jag har varit så väldigt trasig som människa, så ofri att vara mig själv och så kluven inom mig. Ingenting av det önskar jag för någon annan människa.

Min längtan efter att vara älskad för den jag är, med det mörker och ljus varje människa bär på inom sig ledde mig hem till Eden och livet i Guds kärlek. Men jag bar också en längtan för min familj och vår värld, att vi alla skulle finna kärleken, friden, läkningen och friheten.

Samma längtan som ledde mig hem tvingar mig att stanna kvar hos Gud. Jag kan nämligen inte leva utan den kärlek som han visar mig och jag kan inte av mig själv älska andra människor såsom bara Gud kan. Barnet, kvinnan, modern, ja hela mitt sanna jag kan endast existera om jag lever av, med, för och i Guds kärlek. Utan Gud förlorar jag den jag innerst inne är.

Kram,