Det lilla cafébordet är täckt av damm trots att jag torkade av det imorse. Inom mig är jag på sydligare breddgrader. Som om jag levde i en liten bergsby i Italien där alla byborna kände mig som l'artista svedese, Googles översättning av den svenska konstnären.
Mina händer är snustorra. Jag skulle behöva doppa dem i olivolja och sedan ta på mig ett par handskar så att händerna fick suga upp fettet för att åter bli mjuka och fina.
Just idag växlar jag mellan inne och ute, mellan tavlan jag målar på köksbordet och växterna jag planterar om på uteplatsen. Jag tycker om de skiftningarna. Medan ett lager av tavlan torkar får jag gräva ner fingrarna i jorden.
Alldeles nyss bromsade en bil i tid när en fotboll blåste ut i gatan och en grabb sprang efter den. Man behöver inte köra fort för att en olycka ska vara framme. Tråkigheter kan ske även när vi lunkar fram i livet. Det gäller att vara vaken.
Jag är ganska säker på att det är en romantiserad bild jag har av livet som konstnär i en liten italiensk bergsby. Men den har ändå en poäng. Jag vill leva enkelt. Jag vill leva i en stilla lunk. Jag vill leva bland människor som känner till min existens och går och knackar på dörren om de inte sett mig i byn under en dag.
Jag vill kunna ta en paus från arbetet genom att gå och fika en stund för att prata skit med någon på ett fik. Jag vill handla och äta goda råvaror som produceras lokalt. Jag vill bo och arbeta på en och samma plats. Och jag vill att omgivningen ska vara underskön för det skänker mig både glädje och vila.
Så bilden av det lilla stenhuset i en bergsby är mer som en förpackning av ett innehåll jag önskar mig men inte har någon annan bild för.
Det var i Makedonien jag insåg att jag trivdes med det enkla, rymliga, lantliga och lite långsammare livet som inte är så förbaskat perfekt. Det liv som innehåller mindre prylar, ingen teve, mer tid för varandra och som inte kommer med ett fullspäckat inrutat schema. Ett liv där min själ hinner med att insupa vad som faktiskt sker i och utanför mig.
Just nu målar jag varje dag. Det är vad som vill hända i mitt liv just nu. Jag har snart en helt ny kollektion klar. Namnet på den ändrades idag igen, så nu väntar jag med att avslöja det tills jag har alla tavlorna klara och är säker på vad deras samlingsnamn är. Men en sak är säker, jag målar på ett sätt jag inte målat förut. De är verkligen superfina!
Jag vill inte vara någon annan än mig själv. Jag vill inte ha något annat liv än det som är mitt. Jag kan nu titta tillbaka på alla de år jag levt utan att känna smärta, sorg och besvikelse. Det är stort. Helt otroligt stort.
Kanske är Italien det land som en dag kommer att älska min konst. De är ju trots allt lite mer religiösa än oss svenskar. Dessutom är de vana att uttrycka starkare känslor. Både åtrå och sorg. De är med andra ord lite som jag. Eller jag är lite som dem. Hur man nu vill se det.
Kanske blir man inte konstnär i sin egen familj, sin egen stad eller ens i sitt eget land. Kanske måste man vara lite halvt besatt av Gud för att kunna älska mig och det jag gör. Jag tror att det kan vara så. Åtminstone måste man ha en aldrig sinande hunger efter kärlek för att jag och min konst ska bli någorlunda begriplig.
Kaffet är slut i glaset. Zumo chillar i solen. Lilly är missnöjd med gallret som gör att hon inte kan gå runt i rabatten. Grannen ovanför spelar blandad musik. Jag gissar att tavlan har torkat så jag kan fortsätta med nästa lager. Jag är lite sugen på något sött. Har jag tur går dadlarna att äta, annars kan jag alltid äta vinddruvorna jag köpte igår.
En hund promenerar förbi med sin matte. Zumo och Lilly rusar skällande mot staketet. Lugnet bryts. Dags att gå in och måla.
Ci vediamo presto!
(Vi ses snart! enligt vokabel.se.)
Kram,
Marie
Comments