Det är meditativt. Att sitta på uteplatsen varje morgon och blogga. Istället för att vandra i mitt eget inre landskap låter jag min närvaro vandra ut och in med mina andetag. Jag känner doften av alla små penséer jag är omgiven av. Jag hör en skata som flaxar på andra sidan staketet och barn som leker borta på skolgården. Ett stilla sus går genom raden av små ekar längs gatan. En fågels skri hörs på himmelen. Jag vänder blicken upp mot skyn för jag känner inte igen lätet, men jag förmår inte se vilken sorts fågel det är.
Om det var möjligt att sitta morgon, middag och kväll på detta sätt och skriva skulle jag göra det. Men då hade jag behövt en mycket starkare och mer vältränad kropp så att rygg, nacke och svank inte säckade ihop efter ett tag. Däremot är det vilsamt för min närvaro att "bara vara" med livet sådant det i varje ny stund presenterar sig.
Igår när jag var ute och gick med hundarna på kvällen tänkte jag på hur sällan det är tyst här i Annestad. Bilar, tåg och människor hörs överallt. När jag var barn växte jag upp på Kroksbäck och Holma och det slog mig att större delen av den miljö jag vistades i var bilfri. Vi barn gick eller cyklade till skolan. Det fanns ingen väg precis utanför skolorna. Inte heller stötte jag på några bilar när jag skulle ta mig till kompisarna eller fotbollsträningen. Min uppväxtmiljö innehöll ett stort bilfritt område med Kroksbäckskullarna i centrum och inga mobiltelefoner. Jag vistade ständigt i tystnad och stillhet utan att jag var medveten om det. Innesluten i naturens egna ljud. Det är jag djupt tacksam. Det ständiga bruset och bullret gör något med mig. Det skadar och söndrar sårbarheten.
Idag släpps det andra avsnittet i en serie om tre intervjuer som Andrea Hylen gör med mig för sin podcast "Carving a New Path". Jag berättar i detta program om min relation med Jesus. Om några dagar kommer samtalet också att finnas uppe på min Youtube som i år fyller tio år. Det kommer att vara den 597:e videon på min kanal. Många bäckar små blir som bekant en stor å.
Då och då läser jag in ett av mina blogginlägg, lägger till några bilder och gör till ett Youtubeklipp av alltihop. Själv tycker jag det är trevligt med högläsning. Det är mysigt att lyssna på när människor berättar om sina liv. Rösten bär en del av vår person. Den ger en klang åt orden, klär meningarna och fyller ibland ut innebörden av det skrivna ordet.
Välkommen in på min Youtubekanal: https://www.youtube.com/@MarieEkLipanovska
Jag hör duvor som kuttrar bortom bilbruset. Mina älskade ekar rasslar försiktigt med sina grenar. De liknar cheerleaders som försiktigt skakar sina pom poms. Jag gissar att de hejar på själva livet. På andra sidan gatan går två schäfrar lydigt i sin husses ledband. En ung kvinna passerar förbi med två chihuahuor. Lilly börjar skälla. Zumo gör som hon gör. Jag skickar in dem i lägenheten och återvänder till tystnaden och stillheten.
Ofta vet vi inte hur spända vi är förrän vi slappnar av på djupet. Ofta inser vi inte hur ont vi har förrän smärtan försvinner. Ofta märker vi inte hur bullrigt det är förrän allting omkring oss tystnar. Vi lever i en tid och ett samhälle som dukar fram stress och press. Som erbjuder smärtlindring för stunden på alla märkliga onaturliga sätt. En samtid som inte längre skapar rum för tystnaden i sin stadsplanering. Vi måste alltså på egen hand söka dessa tre; avslappning, verkligt helande och tystnad.
Igår i Ylva Eggehorns bok läste jag följande rader "...den speciella tystnad som uppstår efteråt när två personer älskat...". Jag stannade vid hennes ord och lade dem i mitt hjärta för att kunna plocka fram dem idag och dela med er. Jag känner den tystnaden hon beskriver. Även om jag fann den sent i livet så är jag tacksam att jag upplevt den. Jag känner mig hemma i den tystnaden som följer efter att jag älskat med en man. Där finns också den djupa avslappningen och det verkliga helandet. Älskogen är inte enbart till för att föröka kärleken utan också för att fördjupa den. Jag önskar att jag hade känt till det tidigare.
Jag trivs allra bäst i närvaron av naturens egna ljud och dofter. Jag trivs allra bäst i de nära sårbara samtalen med människor. Jag trivs allra bäst i stillheten här på bloggen, när jag får skriva om livet. Jag trivs allra bäst när jag delar mitt liv med den man jag älskar. Jag trivs allra bäst i den fördjupade tillvaron som är mättad av kärleken. Det finns så mycket där att förundras över, gömt i de allra mest vardagliga händelserna.
Kram,
Comments