Jag kröp över golvet iklädd min rosa mjukisdräkt likt en fågelunge som fallit ur sitt bo och nu sökte skydd. Strax före hade jag frågat om jag fick sitta mellan hans knän bara för att känna närvaron av en annan människas kropp. Det är den scenen som kommer mig till minnes när jag tänker på den gångna söndagens evangelium.
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. (Johannesevangeliet 11:32-35)
Jag befann mig på knä. Livet hade slagit omkull mig och knäckt mig. När jag tänker på vem jag var då, hur min situation såg ut och vad jag gjorde, då känner jag kärlek och empati. Och jag tänker Wow! Vilket mod! Vilken enorm överlevnadinstinkt! Vilken tillit jag visar den andre människan! Jag vågade be om det jag behövde. Jag behövde känna en annan människas kropp för jag var utom mig, helt trasig, tillintetgjord, kroppslös.
Det är Maria från Betania vi möter i evangelietexten. Hon är en nära vän till Jesus. Hennes bror har dött några dagar tidigare. Om Jesus hade varit där hos dem hade brodern inte dött, så tänker Maria. Jag hör ingen anklagelse i hennes ord, bara ett sorgligt konstaterande.
Jag känner hennes ord som mina egna. Om Jesus hade funnits i min familj när jag var barn hade allt blivit annorlunda. Utgången hade varit en annan. Människor hade ändå dött. Min pappa kanske inte hade blivit fri från sin alkoholism. Men om vi hade haft Jesus hade vi haft någon som grät med oss. Någon som hade blivit upprörd och skakad i sitt innersta. Någon som hade velat trösta och hjälpa på ett sätt ingen människa var förmögen att göra. Någon med oändlig kärlek för oss alla och en aldrig sinande källa av livskraft och ljus. Denne någon var vad vi alla behövde.
Jag satt på golvet i sakristian och var alldeles förstörd, lutad mot garderoberna, för hela min kropp behövde stöd. Ett stöd en stol inte kunde ge mig. Framför mig satt prästen i sin stol och såg mig. Inte bara såg på mig, utan såg mig. Jag bad om att få kliva över en gräns. Det var inget jag tänkte på då, idag förstår jag det. Men jag såg en medmänniska och i den personen kände jag att Jesus fanns närvarande. Jag behövde ett hem för min inre människa för min kropp låg i ruiner.
Jag befann mig på min absoluta botten. Men jag drack ingen alkohol, tog inga droger, åt inga mediciner, spelade inte ens på lotto och hade inget köpberoende. Jag försökte bara leva mitt liv efter bästa förmåga, tjäna Gud, samt vara en så vänlig och hjälpsam människa jag kunde i mitt arbete, i familjen och mot andra. Det borde rent logiskt inte kunna leda till de konsekvenserna, till botten av tillvaron. Ändå gjorde det just det. För att jag inte visste hur jag skulle se till mina egna behov och tillgodose dem, utan att känna att jag svek andra.
Någonstans på vägen genom livet lärde jag mig att avstå från mig själv för att finnas till för andra. Sedan jag klev in i kyrkan har jag fått kämpa med att inte dras med i den självförsakelse som går som ett stråk genom hela den kristna historien och tron. Jag har kämpat för rätten att älska och vårda mig själv, lyssna till och uttrycka mina behov, be om att få mina behov tillgodosedda, inte enbart av mig själv utan också av andra. Till min hjälp har jag alltid haft Jesus. För Jesus föll i gråt när han såg hur illa ställt det var för mig. Jesus grät också över allt det som hade dött inom mig. Jesus blev upprörd och skakad i sitt innersta när han mötte mig i det tillstånd jag då befann mig. För kärleken är aldrig likgiltig. Aldrig någonsin.
Det är fint att minnas, att se tillbaka på den tid då jag var som allra mest värnlös och enbart känna en djup kärlek och medkänsla för mig själv och mitt agerande. Så mycket jag lärde mig under de mycket svåra åren i mitt liv, om vem jag är innerst inne. Så mycket jag lärde mig om vem Jesus är, när han mötte mig där i min utsatthet och sårbarhet.
Jag vet nu vem jag är på min absoluta botten. En försvarslös kvinna fylld av tillit till mina medmänniskor, med en längtan efter att leva och ta hand om mitt liv, och en tro på kärleken som gör mig frimodig.
Jag var smal under de värsta åren. Något vi ofta ser som tecken på en god hälsa. Men jag var sjuk. Väldigt sjuk. Den skönhet andra uttryckte att de såg i mig handlade inte om min svältande kropp utan om den kärlek Gud hade väckt i mig som förändrade min syn på andra människor och också på mig själv. Jesus var inte oberörd över mitt tillstånd. Jesus ville något annat för mig. Jesus ville liv, inte död. Så när jag tittar på dessa bilder av mig och hundvalpen Nini tänker jag på min mänsklighet och mitt djupa behov av kroppslig närhet till allt som är levande. Det är ett djupt grundläggande behov jag har, närhet och ömhet, en kärlek som tar kropp. Utan en sådan kärlek insjuknar jag. Idag vet jag det med all säkerhet. Men jag vet också att när det behovet ständigt mättas då kommer min kropp med stora mängder ömhet och närhet till dem jag älskar.
Kram,
Comments