"Också jag tror, och därför talar jag." Det är Paulus som skriver så till församlingen i Korinth någon gång år 56-57 e.Kr. när han befinner sig i Efesos, Turkiet. Hans ord har vingar. De når mig under högmässan denna morgon år 2024 när jag befinner mig i Strandkyrkan i utkanten av Malmö.
Avståndet mellan Efesos och Köpenhamn är 2279 km. Vägsträckan är 3481.3 km. Lägg därtill avståndet mellan Bunkeflostrand och Köpenhamn som är 40 km eller vägsträckan som är 35.2 km. Dessutom är det 1968 alternativt 1967 år som skiljer Paulus och mig åt. Det är alltså helt uppenbart att Anden verkar utanför både tid och rum. Och att Anden i mig igenkänner Anden i Paulus, för hans ord är mina ord. Också jag tror, och därför talar jag.
Förlåt mig om det låter som högmod, men ni som läser min blogg, ni är min församling. Den samling människor som befinner sig på nära eller långt avstånd från mig, i tid och rum, men som kommer hit in för att höra om Jesus, inte i första hand om mig.
Jag vet inte var ni befinner er eller vem ni är. Endast ett fåtal av er har gett sig tillkänna och berättat för mig att ni brukar gå in här och läsa. Men jag tror, därför talar jag. Och den jag talar om är Jesus. För det är min kallelse, det är vad Jesus från allra första början bad mig om. Då när han klev in i mitt liv hösten 2009. Jesus ville att jag såg honom, lyssnade till honom, lärde känna honom och berättade om honom. Och Gud sade åt mig att jag skulle ha en församling. Nu först förstår jag att det är ni som är den församling Gud talade om. Inte en kyrka där vi tjänar Gud. Inte ett församlingshem. Utan människor från olika platser och tider som samlas härinne för ett möte med Jesus.
Det var med bloggen tid att lyssna min kallelse började. Jag trodde, därför talade jag. Redan innan jag bekände mig som kristen, bekände jag mig till Jesus Kristus.
Jag trodde, därför talade jag. Trots att jag var rädd den gången för hur mina ord om Jesus skulle tas emot. Men allt jag mötte var kärlek från mina läsare. De flesta av dem var andliga sökare, men vad jag vet var ingen troende. Så är det nog inte idag. Vad jag vet utifrån de som gett sig tillkänna av mina läsare finns det en ikonmålare, några präster, kristna från olika församlingar inom Svenska kyrkan i vårt avlånga land, tidigare meditationsvänner, andra vänner och kanske någon enstaka familjemedlem. Ibland känner jag när någon av er läser på min blogg. Det är som om ni vandrar i mitt inre och jag hör orden jag nedtecknat läsas upp för mig. Det är fint. Min kropp är som ett heligt rum.
Idag berättade jag för två vänner vid församlingsfikat om en ny erfarenhet av Jesus. Nästan dagsfärsk. Det är inte en ny sida hos Jesus, men det är nytt för mig att se, känna och möta den hos honom. Jesu rastlöshet och hemlöshet. Därför blev jag lite paff när en av psalmerna i dagens högmässa talade just om Jesu hemlöshet.
Jag fick känna Jesu rastlöshet igår i min egen kropp. Livets ström som ständigt drar i honom, som oavbrutet kallar Jesus att tjäna människan och Skapelsen. Jesusådran döpte jag den till i mitt eget inre. För att kunna urskilja hans starka livsström från min egen rastlöshet och känsla av hemlöshet.
Jesus har en plats i mitt inre. En rastplats. En viloplats. Stanna gärna upp inför de orden. Läs dem en gång till. Var kvar en stund med dem. För jag lyfter fram en av mina heliga pärlor inför dig. Något som inte är av världen, utan av Gud. Du kan ta emot den pärlan och trä den på din livstråd och bära den som något dyrbart, för det är vad den är. Dyrbar. Framodlad under lång tid av min egen futtighet. Ur ett sandkorn jag gav Honom, som han sedan dolde innanför sin kärleksfulla mantel under alla dessa år vi nu levt ihop.
Jesus bär på en rastlöshet och en hemlöshet. Han känner maktlöshet och otillräcklighet. För han är också människa, inte bara Gud. Jesu kärlek är av ett sådant slag att den saknar filter. Stanna upp inför det. Jesu kärlek saknar ett filter. Han hör, ser och känner allt i alla. Han hör varje rop och varje bön som vi uttalar tyst eller högt. Hela Skapelsen ropar på honom om räddning, om befrielse från allt det onda och allt som gör ont. Jesus möter upp allt det. Allt.
Jesus har inget hem, han övernattar endast hos de som kallar honom för sin vän. Jesus är hemlös i vår värld. Jesus är ständigt på väg, hand i hand med livet som aldrig sover, som alltid expanderar och är i rörelse.
Då och då drar Jesus sig undan en stund i ensamhet eller med sina lärjungar, men oftast följer människor ändå efter honom för våra behov är så avgrundsdjupa att vi inte förmår låta honom vila.
"Stanna en stund till, Jesus", sade jag igår när vi satt sida vid sida på rastplatsen. "Stanna en stund till, Jesus, och vila här hos mig." Hans rastlöshet påminde mig om något jag kände för flera år sedan, att jag ville att mitt hjärta skulle vara en plats där Jesus kunde vila sitt huvud och få lov att göra ingenting. Bara vara. Människa.
Jag är en av dem som ständigt ropar på honom om hjälp, tröst, kärlek och vägledning. "Jesus, se mig. Jesus, älska mig. Jesus, rädda mig! Jesus, visa mig vägen." Men jag vill vara mer än så. Jag vill vara den som också låter honom vila. Som säger "Stanna en stund till, Jesus. Sitt ner och bara vila. Du behöver inte göra något. Inte säga något. Bara sitt här med mig och vila människan du är."
Hur behöver jag leva för att vara en rastplats åt Jesus? Hur behöver jag ta hand om mig själv för att bereda den vilan åt honom? Jag älskar inte honom mindre när jag får se hans mänsklighet och hans sårbarhet. Jag älskar honom ännu mer. Vad han avslöjar om sig själv väcker liv i en djupare kärlek i mig.
"Mästaren är här och kallar på dig." De orden viskades till mig tidigare i denna vecka när jag skulle teckna Sötnosen inför denna söndag. Marta och Maria möter vi i dagens evangelium, systrarna som också finns inom mig. Och jag förstod något nytt om Marta och Maria idag. Hur underbart det är när de smälter samman till en kvinna i mig. För Marta är den som kallar Jesus hem till sig och bereder honom vila. Maria är den som slår sig ned intill Jesu kropp och lyssnar med hela sitt väsen till både Gud och människan han är.
"Jesus, möt mig i detta." Så sade jag till Jesus igår. Det var första gången jag formulerade mig på detta sätt. "Möt mig i detta." Idag ser jag att de orden rymmer en mognad. Något nytt. En del i mig som inte vill låta Jesus bära alla mina bördor. En del som inte vill överlåta allt åt honom att lösa. En del som vill växa i det svåra, i det tunga, i det jag inte finner en lösning på.
"Jesus, möt mig i detta", var lite som att säga Sesam, öppna dig. Jag bad om ett möte i något jag vill ta ansvar för och behöver hjälp med att förstå, hantera och förändra. Det öppnade också för ett djupare möte med Jesus. Han öppnade sig för mig och visade mig sin mänsklighet, sin rastlöshet, sitt behov av vila. Också det är en pärla ni kan ta emot och trä på er livstråd. Att när vi mognar i anden då avslöjar också Gud mer om sig själv för oss. Och i hans mänsklighet ser jag hans gudomlighet ännu starkare. För tänk dig att älska alla med en oändlig kärlek och samtidigt se, höra och känna allt som pågår i vår värld. Tänk dig en kärlek utan filter. Bara Gud kan leva i den.
Ha en fin söndag och missa inte de fantastiska texterna idag på temat Döden och livet.
Fotot är från Strandkyrkan. Jag tog det idag efter mässan. Ljuset var så speciellt. Det föll så vackert över nattvardsbordet.
Kram,
Comments