Grenarna på de unga ekarna som står på rad längs med gatan är fulla av skott. Forsythian lyser som solen, häggen doftar och prydnadskörsbärsträdens rosa blommor är ljuvliga att titta på.
Penséerna breder ut sig i krukorna på uteplatsen och gräslöken växer i en rasande fart. Hundarna njuter av att ligga i trädgårdssoffan för att insupa vårens ljus och värme. Zumo älskar att tugga i sig det friska gräset borta på kullarna i parken som har klätt sig i grönt. Nässlor och mynta växer vilt lite överallt.
Våren är här precis som utlovat. Dagarna blir längre och varmare. Livet får ny fart. Allt det goda vill breda ut sig och föröka sig. Vi ges ännu en chans att vara förvaltare av Skapelsen och medarbetare i Guds trädgård där allt det goda från Honom växer.
Jag undrar var Han gör just denna vår. Vilka träd beskär Han? Vad sår och planterar Han? Hur vet Han när allt ska bevattnas? Hur hinner Han med att ta hand om allt och alla? Växter, djur och människor.
Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.
(1 Mosebok 2:8-9)
Det är lätt att tänka att Eden är en trädgård som en gång fanns och som nu är försvunnen. Men jag ser alla slags träd när jag tittar mig omkring. De är ljuvliga att se på och en del kommer senare i år att ge mig goda frukter att äta.
Det finns mycket att lära av och i relation till andra människor, men det är en bitterljuv upplevelse att stå där vid trädet som skänker mig kunskap om gott och ont. Jag får ständigt erfara och se vad som bygger upp och vad som river ner, vad som får mig att växa och vad som bryter ned mig, vad som är kärlek och vad som är frånvaron av det, av vad som ger liv och vad som kommer med död.
Att vistas vid det trädet leder till att jag ständigt måste urskilja och processa vad som är gott och ont, för mig, för andra och för skapelsen. Det leder inte till någon djupare vila, endast korta andrum då jag får pusta ut i min ensamhet.
Vid livets träd är jag aldrig ensam. Där är sällskapet den trädgårdsmästare som Gud satt att sköta om oss alla, Jesus. Om jag upptäcker något ont kan det inte komma från någon annan än mig själv, för Han är godheten själv. Jag behöver inte processa mitt eget elände utan kan genast överlåta det i Hans händer. Min skit tar Jesus gärna emot. Den är bra att gödsla med. Det finns ingenting som inte Han kan använda i det godas tjänst. Allt går att använda när man är Gud.
I närvaron av Jesus finns den djupa friden. Jag vilar också när jag arbetar sida vid sida om honom. Ingenting som växer här tvingas fram, allt får den tid det behöver. Smått som stort. Allt levande har sin egen naturliga rytm, också jag som människa. Det tar tid att återvända till den och vänja sig vid den långsamhet som råder i den organiska tillväxten där ingenting manipuleras fram.
När jag är med Honom blir jag alltmer lik Honom. Hans tankar läcker över i mig. Hans frid smittar av sig på mig. Hans kärlek breder ut sig i mig. Jag fylls av Hans liv. Det doftar annorlunda. Det har djupare smaker. Det är näringsrikt. Det liknar inget annat jag upplevt. Det är helt unikt. Det finns endast hos Honom.
När jag tittar bort mot trädet med kunskap om gott och ont ser jag att det i sig själv inte är ett dåligt träd, men frukterna är svårsmälta för oss människor. Lite giftiga. Liksom det finns svampar som är ätbara och andra som inte är det. Det betyder inte att alla levande väsen blir sjuka av att äta röd flugsvamp, men vi människor gör bäst i att avstå från dem.
Det går aldrig att som människa se och förstå Guds helhet, därför är vi oförmögna att egentligen avgöra vad som är gott och ont. Kanske hänger ormen just i det trädet för att Gud har placerat den där av ett skäl. Inte att för att ormen var satt till att lura människan till att gömma sig för Gud, skämmas för sin egen nakenhet och kasta skuld på varandra som kvinna och man.
Kanske är det så att när tiden är inne då ska ormen få kunskap om gott och ont, och därmed insikt om sig själv och konsekvenserna av sin bortvändhet mot Gud.
Gud älskar alla sina skapelser, också de vi människor inte förmår älska. Gud har evighetens tålamod. Han ger inte upp en enda av sina skapelser. Inte ens den värsta av dem alla. Med oändlig kärlek kommer också ormen att slutligen kapitulera och återvända till sin Skapare. Det vågar jag sätta mitt liv på. För ingenting är större än Guds kärlek. Ingenting. Det är både ormens och min räddning.
Kram,
Comments