Jag vaknar en dryga timme innan jag satt telefonen på väckning. Jag stiger upp istället för att somna om. Zumo hör mig och kommer tassande. Tyst viskar jag "gå du och lägg dig igen". Han som vakar över mig återvänder till sin varma bädd i dotterns sovrum.
Insvept i min röda fleecemorgonrock sätter jag på en kopp kaffe och tänder de två ljusen på köksbordet. Det är mörkt ute när jag läser vad Wilfrid Stinissen skriver om den strålande stjärnan på vinterhimlen. Alldeles tyst är det här i köket, inte ens elementet vill förstöra stillheten i tystnaden.
Jag tänker på några ord i en bok jag läste häromdagen. Stärkande ord för mitt hjärtas kompass så att jag inte går vilse. Varken om dagen eller natten. Jag tänker att du också kan ha nytta av denna själens färdkost. Författarinnan Liselotte J Andersson berättar i Vårt enda hem är kärleken, en bok jag verkligen kan rekommendera, att hon själv försöker följa detta råd av kyrkofadern Evagrios av Pontos:
Om ett krus med vin får stå länge på samma plats får du ett ogrumlat, väl moget och aromatiskt vin. Men om vinet flyttas runt blir det uddlöst och blaskigt, helt igenom härsket av bottensatsen. På motsvarande sätt skall även du förbli på samma plats; du kommer att märka hur välgörande det är för dig. Inled inte relationer med för många människor, det oroar bara sinnet och hindrar dig från att gå stillhetens väg.
Gör allt du kan för att finna stillhet och bli fri från distraktioner. Likna en smart affärsman: låt stillheten vara det kriterium utifrån vilket du prövar varje saks värde, och välj alltid det som befrämjar den.
De där sista orden om att pröva alltings värde utifrån att det befrämjar stillheten gör lite ont i mig. För om morgonen när himlen ljusnar och jag sitter här med dig, då njuter jag av stillheten och sjunker ned i den. Ingen tid och ingen plats är så fridfull som den med dig varje morgon här i mitt kök. Kanske tänker du inte så mycket på det, kanske har du vant dig vid min närvaro och mina ord, men jag delar med dig mina tankar och känslor som vore du en vän jag litar på och har kär. När jag inte får denna morgonstund med dig, saknas mig något. Jag vill inleda varje dag så här med dig.
När jag tänker tillbaka på min mormor Johanna, ser jag henne i sitt kök i lägenheten i Vollsjö. Hon satt alltid där vid fönstret när vi kom på besök. Hennes säng stod också i köket. Som barn tyckte jag inte det var konstigt. Nu undrar jag varför hon inte sov inne i vardagsrummet.
Jag hade önskat att mormor använde all den där tiden hon tillbringade vid köksbordet med att skriva och berätta om sitt liv. Om sin uppväxt, sina föräldrar och syskon, om drömmar, längtan, om livet hon en gång hade levt på gården ihop med morfar, och hur det var att ha sju barn och jag tror 21 barnbarn. För jag är yngst av dem och vet inte så mycket.
Min mamma har också alltid suttit mycket vid köksbordet. Sedan barnsben har jag sett henne lägga patiens, lösa korsord och sitta vid symaskinen i sitt kök. Och fastän jag lovade mig själv som ung att aldrig bli som någon av dem, fast vid mitt köksbord, så är det just här jag trivs allra bäst.
På något märkligt sätt har jag blivit en mix av min mormor och mamma. Köksbordet har blivit den utsikts- och insiktsplats jag tror den var för min mormor, och samtidigt den kreativa arbetsplats den var för min mamma. Från mitt köksbord färdas jag numera hela vägen över till Amerika, dit min mormor tänkte fara om hon inte hade blivit gravid. Det har jag läst i ett av de brev hon lämnade efter sig. Och jag färdas inte ensam, utan även mitt kreativa arbete lämnar denna min ö i stillhetens hav och når fram till människor på platser jag aldrig besökt. Mina ord och teckningar reser tillsammans med mig hem till dig.
Jag har suttit vid ett bord i ett hem och skrivit om både utsikterna och insikterna i snart 18 år. Under de åren har bloggens innhåll förvandlats från vatten till vin. Orden är mindre grumlade. Smaken mer aromatisk. Doften alltmer mogen. Innehållet är inte längre för barn och tonåringar. Kruset med vin är för vuxna, för er som vill vandra stillhetens väg och ta hand om det egna barnet och tonåringen som lever inom er.
Jag har dig kär, du medvandrare på denna livets väg som har stillheten som kriterium. Att vara inställd på att söka frid och fred kan tyckas som en självklarhet för alla människor. Innerst inne vet vi ju att det är det vi alla längtar efter. Ett liv i frid och fred. En värld i frid och fred. Men det är inte helt enkelt att välja bort de ständiga distraktioner som vill locka oss på villovägar och omvägar. Det finns människor som är så vilse att de inget hellre vill än att ha sällskap på den förrvirrade väg de vandrar. De lockar med världsliga ting. Pengar, makt, berömmelse, bekvämlighet och privilegier på andra människors bekostnad. Något annat har de inte att sälja. Och säljer gör de, för ingenting delar de ut gratis, inte ens när det ser ut som att de gör det.
Hur vandrar jag genom livet med stillheten ljudande från min stämgaffel när jag samtidigt bär en inre hunger och en djup längtan som är i ständig rörelse och vill plöja ny mark?
Jag skäms aldrig för min längtan efter stillhet, men ibland över den otillfredställelse jag känner i min rastlöshet. Den som kommer ur min önskan att få ut mer av livet. Mer passion, romantik och intimitet. Mer utveckling och känsla av meningsfullhet. Mer att ge vidare till mina efterkommande släktled.
Ibland känner jag mig girig på liv och kärlek, på mening och mål. Jag skäms lite för att jag inte är nöjd med det jag har. Men att säga att jag är nöjd vore att ljuga. Att säga att det liv jag lever är gott nog för mig är en lögn. Det vore att förneka den person jag är under rollerna som dotter, mamma, mormor, syster och vän. Jag vill ha mer, och jag borde inte vara rädd, för jag ser hos mig själv att tacksamheten över det lilla i livet lever kvar i mig. Den är mitt ankare.
Kanske handlar rädslan inte om mig själv. Kanske handlar den om andra. Vad de ska tycka om mig. Eller snarare vad de ska känna inför mina val. Kan det vara så att det ännu spelar en central, kanske avgörande roll i mitt liv? Ja, så är det nog.
Vad ska mamma känna om jag bara ger mig av och tar för mig av livet när hon behöver min hjälp, min kärlek och omsorg? Tänk om hon går bort medan jag är iväg och lever mitt liv.
Vad ska barnen och barnbarnen känna om jag inte längre är den fasta punkt de alltid kan komma till när de behöver moderlig kärlek och omsorg? Tänk om något svårt drabbar dem medan jag är upptagen med mitt eget liv.
Varifrån kommer detta djupa ansvarstagande för släktleden både innan och efter mig? Gud, kan du förvandla min djupa känsla av ansvar så att det inte fortsätter att vara till priset av mitt liv och det som skänker mig glädje och mening? Gud, kan du använda och vända det ansvaret mot mig själv så att även jag mättas och känner mig tillfreds med det enda liv jag har getts?
Jag är någon mer än den min mamma eller mina syskon förmår se. Det har jag vetat och känt sedan jag var barn och upplevde en känsla av att aldrig riktigt passa in i min familj just för att jag ville mer med mitt liv än vad de andra uttryckte kring sina liv.
Jag är någon mer än den mina barn och barnbarn kan se. Det har jag vetat sedan barnen var små och jag förstod att det inte räckte med att vara mamma och att älska mina barn. Jag bar på en hemlig längtan, den att få ha mitt eget liv, utanför familjen och äktenskapet.
Jag är någon mer än den kvinna som männen har sett och känt. Deras åtrå efter min kropp har aldrig kunnat fylla själens väldiga djup i mig. Deras blickar har fastnat på min yta, osedd som den jag innerst inne är har jag lämnat våra möten.
Jag är någon mer än den syster och vän som syskon och vänner har mött. Min inre värld har varit för dem som ett främmande land. Varken språket, kulturen eller landskapet har de känts sig hemma i, hur kommunikativ jag än kommit att bli med åren.
Jag längtar hem. Till dem som talar samma språk, som delar samma kultur och som känner landskapet som sitt eget. Var finns ni? Vem är ni? Ni, mina landsmän och kvinnor där jag inte är ett främmande inslag, utan någon välbekant som ni saknat och väntat på länge.
Må Gud välsigna och överraska dig,
Comentários