Det är när jag vandrar i mitt inre som jag stöter på mig själv. Jag vill inte likna det vid meditation längre. Det är mer en livshållning än det är en teknik för att komma till stillhet.
När jag sjunker ner vid korset och lutar mig mot det vindpinade träet gör jag det oftast med en suck. Där andas jag ut sorgen över allt skräp jag ser i naturen som är mer än jag förmår plocka upp. Där pustar jag ut när tyngden av livet får mig att krokna. Där sitter jag vänd mot världen och skakar på huvudet när jag blickar ut över den galenskap som råder på så många platser. Jag andas ut alla mina oroliga tankar och känslor inför vårt globala tillstånd. "Jesus, de har ingen mat. De har inget rent vatten. De har inget hem. De har ingen frid och fred. De har inget arbete. De har inga pengar. De har ingen familj. De har inga vänner. De har ingenting av allt det en människa behöver."
Mitt bidrag till en bättre värld är försvinnande litet. Vare sig det gäller att plocka skräp i bostadsområdet där jag bor eller att komma med frid och kärlek till mänskligheten. Men om jag inte gör det lilla jag kan står jag inte ut med mig själv som människa. Då kan jag inte leva med mig själv.
När jag har lagt av världen omkring mig, där vid foten av Jesu kors, då brukar jag resa mig upp och gå runt till den andra sidan. Vänd inåt mot den värld Gud har skapat i mig finns allt det jag önskar fanns också i min omvärld.
Här är rent. Inga plastpåsar flyger omkring, bara fåglar. Här är tyst och stilla, fridfullt och lugnt. Endast naturens ljud omger mig. Här råder ordning och mångfald. I prydliga rader står det Gud har odlat i mig. Gyllene vete som vajar i vinden. Blommande väldoftande lavendel. Magnifika pioner i rosa nyanser. Ett lågt snår av blåbärsris som dignar av de goda bären. Och en rad av vackert högt gräs där vinden böljar vipporna fram och tillbaka.
Jag har endast varit en öppen och villig jord. Inte ens fröna är mina. Gud har sått. Gud har vattnat. Gud har lyst med sitt ljus över den stora odlingslotten som växt fram i skuggan av Jesu kors. Där på baksidan, i mitt inre där jag stöter på mig själv.
Jag kommer att få skörda trots att jag själv inte har sått. Men skörden är till för att delas. Det är den gyllene regel som råder i Guds värld. Skörden ska räcka både till mig och till er.
Ännu har jag inte helt förstått symboliken och därför heller inte hur jag till fullo ska omvandla det som finns i mitt inre till något jag kan dela i det yttre med er.
Är Sötnosen vetet? Är hon den som omvandlar vetekornen till bröd när hon klär Guds ord i Andens bilder? Jag vet inte. Det kan vara så.
Här är Sötnosen i det helt nya numret av On Purpose Woman Magazine som nyss utkom. Vad säger den illustrationen? Korgen vet jag symboliserar bröstkorgen, alltså vad som finns i hennes hjärta. Jag kan se att hon varit ute och fiskat, men jag vet inte om hon fick någon fångst. Hon har kommit med bröd, men det är Anden som bryter brödet. Vad menas med det? De två vännerna lockar till sig Andens ungar. Vilka är de små? Sötnosen är iklädd en vit särk. Vad betyder den? Det är vår på bilden. Gräset och busken är limegrön. Nytt liv spirar. De små är hungriga och har kommit för att mättas. Kanske äter du just nu av smulorna som faller till marken. Men vem har kommit för att få en stor brödbit? Jag ser ingen.
Kram,
コメント