Har du mött Jesus?

Två maratondagar i köket. Inatt hade jag svårt att somna. Det värkte i skenbenen. Jag funderar på vilka sorts skor jag behöver inhandla. Mina Birkenstock räcker inte till. Jag behöver bättre dämpning.

Nu sitter jag vid köksbordet och har lagt upp benen på stolen mittemot. Jag är väldigt trött, men att slå mig ned för att skriva en stund är som att ta en skön paus, landa och återvända hem igen.

I bilen på hemresan bad jag en lång stund. Jag behöver det. Världen behöver det. Eftersom jag var för trött för att be med en massa ord tog jag den enkla Jesusbönen till hjälp, men passade på att be bönen i vi-form för att inkludera hela världen i dessa tider. Herre, förbarma dig över oss!

Under den sista biten hem funderade jag över mina tavlor. Vilka jag ska hänga i församlingen och hur jag ska presentera det hela under sopplunchen. Jag tänkte att jag kanske skulle inleda med att fråga hur många som har mött Jesus, för det är i mötet med Jesus som konstnären i mig växte fram. Jag har ju inte gått några kurser eller utbildningar som inspirerat mig till att måla, det bara ville ske en dag och jag lät det hända.

Jag undrar hur mycket inom mig som Gud egentligen har nedlagt, sådant som aldrig fått eller kanske aldrig kommer att få gro och visa sig? Så sorgligt. För tänk om det bästa av Gud i mig ännu inte har sett världens ljus?

En längtan jag burit i många herrans år är att kunna erbjuda människor ett arbete. Inte bidrag. Inte gåvor. Inte välgörenhet. Utan ett arbete. Hjälp till självhjälp, till självstyre, till självständighet. Men jag kan inte se mig själv som en företagsledare med anställda. Jag har ju absolut ingen kompetens för det och ingen erfarenhet och inga pengar, ändå tänker jag på det med jämna mellanrum. Hur kan jag erbjuda arbete åt människor som av något skäl har det svårt, samtidigt som jag helst också gör något gott för Moder Jord?

Nyligen såg jag ett inslag om The Poppy Factory i England. Major George Howson MC som startade företaget ville erbjuda arbete åt krigsveteraner efter första världskriget. Och företaget finns än i dag och fortsätter att erbjuda anställning och stöd åt de som kommer hem skadade från krig. Läs mer här: https://www.poppyfactory.org/history-timeline/

Major Howson began with modest expectations. In May 1922, after receiving £2,000 from the British Legion to open a poppy-making factory, he wrote to his parents: “If the experiment is successful it will be the start of an industry to employ 150 men. I do not think it can be a great success, but it is worth trying.”

That modesty was misplaced. The Poppy Factory was an immediate success. By 1931, the factory was making nearly 30 million poppies a year. A community of 320 men, women and children lived on the estate in Richmond-upon-Thames, where veterans in our production team still produce Remembrance wreaths by hand today.

Jag blir så imponerad över människor som hjälper andra människor på detta sätt. Jag skulle vilja hjälpa kvinnor. Tänk att kunna öppna en Sötnosen-fabrik där man syr Sötnosen-dockor för hand av återvunna tyger. Det vore något. För hon är ju både blomman och frukten av mitt möte med Jesus. En riktig lillasyster till Jesus. Jag tror världen behöver Sötnosendockor att krama och hålla om. Om jag inte vore en sådan fegis skulle jag vilja tro på löftet från Jesus.

Då sade Petrus till honom: »Vi har ju lämnat allt och följt dig.« Jesus svarade: »Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.« (Markusevangeliet 10:28-31)

Hundrafalt igen! Det vore något det. Och många av de sista ska bli först. Som jag då, alltså. Längst bak i kön, kan jag bli först? Och få tillbaka allt jag lämnade för att följa Jesus och lära känna hans evangelium.

Gud, kan du då ge 100 människor arbete, hundraen med mig? Och lika många ett hem. Och föräldrar, syskon, barn och vänner till de som mist sina kära. Gud, kan du det? Vill du det? Se till att de som mist så väldigt mycket och nu står längst bak i kön får komma först, för de behöver det. Det skulle jag tycka mycket om.

Har du mött Jesus? Vad har du fått syn på hos dig själv som du inte kände till innan du mötte honom?

Kram,