När jag imorse satt i det soliga hörnet av uteplatsen och det var tyst omkring mig, dvs endast naturen gjorde något väsen av sig. Då slöt jag ögonen och bara lyssnade till vinden och fåglarna. Jag förflyttades till en plats som liknade en stuga i en skog. Idylliskt, tänkte jag. Men i nästa stund slog det mig att det inte alls var något idylliskt. Det är ju det naturliga. Det normala. Så det borde vara. Inte något ouppnåeligt, utan det mest självklara. Det ursprungliga.
Sedan körde en bil förbi på gatan utanför uteplatsen och rakt igenom den lilla inre skogstomten drogs plötsligt en väg. Jag öppnade ögonen och satt åter där i den mänskliga verklighet vi skapat som skiljer sig så mycket från den verklighet Gud en gång gav oss.
Men jag hade fått syn på något under den korta täta stunden av stillhet och vila. Vad som hör världen till och vad som därför inte längre har en röst i mitt inre.
Nu har det hunnit bli eftermiddag. Jag satt nyss och läste igenom SVT:s valkompass. Den hittar du här --> https://valkompass.svt.se/eu-2024/
Jag bröt ihop efteråt. Mitt hjärta gick i tusen bitar. När jag läste de politiska förslagen och de olika partiernas svar var det som att se rakt in i ett växande mörker med väldigt få verkliga ljuspunkter. Jag kände hur jag puttades så långt ut åt vänster av de svar partierna gav att jag tänkte att jag snart trillar ut över kanten.
När jag en stund senare klev in i The Sacred Santuary Writing Space i Andrea Hylen's The Incubator och fick frågan vad jag tänkte jobba med idag under vår timme ihop började jag gråta igen och förklarade varför. Jag avslutade med att säga att jag måste be Jesus komma och hämta mig för att bära mig hem till sig.
Jag klev därför in i Markusevangeliet 8:22-26 och fann en text jag nu sitter och funderar över.
Då de kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?« Mannen öppnade ögonen och sade: »Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.« En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt. Jesus skickade hem honom med orden: »Gå inte ens in i byn!«
Jesus försöker berätta något för mig. Men vad? Varför tar Jesus mannen ut ur byn innan han helar honom? Varför helas han inte direkt så som det brukar ske? Varför behöver Jesus lägga händerna på mannen två gånger? Och varför säger Jesus till mannen att inte gå in i byn?
Sker det stegvis? När människan går från blind till seende, när Gud öppnar hjärtats ögon på en människa? Det jag ser när jag öppnar de nya ögonen första gången, är den bilden något förvrängd, otydlig, skev? Måste Jesus behandla mig mer än en gång för att jag ska se klart? Säger Jesus åt mannen att hålla sig borta från byn för att mannen annars riskerar att bli helt överväldigad av alla intryck som hans nya syn medför? Är det vad Jesus säger till mig med: Gå hem. Gå inte in i byn.
Kan jag ens gå in i byn med dessa nya ögon utan att mitt hjärta går i tusen bitar? Är det ett seende som lämpar sig endast för att riktas mot Jesus? Är det vad Mästaren kallar mig till?
Jag vet inte. Jag har frågor men ännu inga svar. Kanske går jag inte bara till EU-val. Kanske handlar detta om ett djupare val. Kanske behöver jag den där putten från högervingen som gör att jag hamnar så långt ut till vänster att jag faller över och tar en helt ny riktning i livet. Tillsammans med Jesus. Utanför byn.
Kram,
Comments