Jag njuter av vädret. Vila kommer det med. Septembersolen som ligger lägre på himlen. Strålar som inte svider i skinnet. Naturen som ännu är grön men långsamt börja klä om till varmare toner. "Min frid ger jag er", säger han med hela naturens ömsinta röst.
Den smekande värmen väcker längtan till liv i mitt bröst.
Mina läppar vill kyssas.
Min kropp krypa in i min älskades famn.
Kärleken vill leva.
Den vill utge sig själv.
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:27)
När tappar jag modet? Kanske när det kommer till kärleken från en man.
Läs gärna vidare. Efter 16 års bloggande har jag nu valt att sätta en avgift på 20 kronor för dig som tar del av mitt liv med Gud.
Jag tror det var i maj 2011 jag bad honom flytta ut. Det gick inte längre, hur mycket jag än ville få det att fungera. Jag kände fortfarande kärlek för honom, jag åtrådde honom och hade varit inställd på att dela resten av mitt liv med honom. Men det inre barnet i mig uthärdade inte längre. Jag var tvungen att välja mellan henne eller mannens inre barn som var lika sårat och skadat som mitt. Jag valde mitt barn och lyfte oss ur den relation som kunde ha fungerat och mognat om vi båda hade varit lika villiga att göra det inre arbetet med oss själv.
Senare samma år flyttade också jag, tillsammans med mina tre barn, ut ur huset vi hyrde i den lilla byn där vi hade kyrkan på framsidan av bostaden och kyrkogården alldeles vid sidan om. Mannen och jag behöll kontakten. Vi hade svårt att släppa taget om varandra. Det fanns känslor kvar. Fina minnen. Sådant som var vackert. En ömsesidig välvilja. Ingen av oss önskade den andre något ont.
Jag gav inte upp relationen. Jag vägrade ge upp det oskyldiga barnet inom mig. Jag vägrade nöja mig med en värld där vi vuxna lever på den yta av tillvaron vi själva är med och skapar och som lägger locket på för det heliga och rena i oss själva. Jag vägrade acceptera att livet måste vara sådant det en gång presenterades för oss som barn till våra föräldrar och den samtid vi växte upp i.
Jag bröt upp från den gudlösa tillvaron. Den vi så ofta envisas med att leva i när vi hävdar vår självtillräcklighet och vårt oberoende av kärleken från både Gud och människor. Uppbrottet ledde fram till att jag en kort tid senare överlät det sargade inre barnet i Guds händer, för jag förstod att jag själv inte kunde hela mig och min barndom.
En kort tid passerade, sedan rämnade marken under mina fötter. Hela mitt liv och hela den tillvaro jag hade byggt upp började rasa samman. Det är ingen överdrift. Jag miste de följande åren både mig själv, mina tillgångar, företag, relationer och hälsa.
När jag blickar tillbaka ser jag att det var i grevens tid jag fick ut det inre barnet inom mig och överlät henne till Gud. Det räddade livet på mig.
Jag är tacksam för att Gud sedan sände mig in i kyrkan för att ta emot "första hjälpen" där. Fem år efter överlåtelsen var det ett förvandlat barn Gud lade i mina händer. Sötnosen känner ni henne som. Ett barn vars far är Gud och vars mor är Liv. Ett barn med ett himmelskt arv och en biblisk barndom.
I believe that the heart of an unconditionally loved child can heal our wounded souls and our broken world.
Så skriver jag i On Purpose Woman Magazine om Sötnosen och varför hon finns i den amerikanska tidningen: Jag tror att hjärtat hos ett villkorslöst barn kan hela våra sargade själar och vår brustna värld.
Genom min vägran att acceptera en gudlös tillvaro och genom min villighet att överlåta mitt liv i Guds händer har jag fått en ny chans i livet. Jag har nu mina rötter i himmelen. Släktträdet är Guds folk. Men jag förnekar inte mina biologiska relationer.
Liksom det sargade barnet en gång kom att forma mig till den människa och den kvinna jag blev, formar nu Sötnosen den människa och den kvinna jag är på väg att bli.
När det villkorslöst älskade barnet växer upp och mognar till en vuxen människa, vem är jag då? Vem är jag när mitt kvinnohjärta är genomsyrat av villkorslös kärlek? Vilka möjligheter öppnar sig då för mig att bidra till formandet av nya himlar och en ny jord?
Barn blir vi i relation till föräldrar. Kvinna och man blir vi i relation till varandra. Jag påbörjade överlåtelsen av den sargade kvinna jag förut var, för nio år sedan. Jag lade henne bit för bit i en mans händer. Inte en man jag själv valde ut, utan en som Gud utvalde åt mig. En som i sitt djup hade Kristus som sitt centrum och nu gavs möjligheten att bli en ny människa och en ny man också han.
Jag stötte på samma hinder i honom som finns i oss alla. Rädslan för att mista allt det vi byggt upp och som vi håller av, oviljan att åter bli som barn inför Gud och Livet, ovilligheten att hela de sår vi omedvetet och medvetet sårar andra med. Till sist klev Jesus fram och lyfte upp mig ur mannens händer och bar iväg med mig hem till sig.
En dag får jag också henne tillbaka. Kvinnan som trots sina gamla erfarenheter hade modet att lägga sitt liv i en människas, en mans händer. Kvinnan som valde tillit och kärlek fastän allt hon kände till var mannens svek. Kvinnan som ville göra Guds vilja och följa Guds vägledning för hon såg något i barnaskapets glädje hon önskade för sig själv. Kvinnan som vägrade acceptera att hon var oälskad. Kvinnan som vägrade ge upp sin längtan efter kärleken och föreningen. Kvinnan som vägrade nöja sig med att vara sargad. Kvinnan som djupt nere i sin egen kropp förstod att det inte räcker med det inre barnets upprättelse. Hela människan måste återuppstå.
Himlen är grå och vinden kylig.
Mina händer är kalla och kroppen stel.
Septembersolen har gått i moln.
Värmen avtar långsamt.
Ändå lever längtan kvar i mitt bröst.
Mina läppar vill kyssas.
Min kropp krypa in i min älskades famn.
Kärleken vill leva.
Jag vill utge mig själv.
Och ta emot min älskades kärlek och liv.
Ljuset i mig vill möta ljuset i mannen.
Så alstras den värme som aldrig går i moln.
Den kärleken knastrar som en brasa om vintern.
Den lyser upp varje morgonen som gryr.
Om natten vilar den tryggt hud mot hud.
Jag ser små sprickor i molntäcket.
Likt nakna tår sticker ljusglimtarna fram.
De älskande älskar med varandra.
Än så länge på en undanskymd plats.
Så tänker Gud sina nya tankar för mig.
Jag blickar upp mot Guds sänghimmel.
De älskande ger liv åt en ny människa.
I denna stund blir han till.
För Gud skapar oss i par.
Så att kärleken kan föröka sig.
Jag har inte tappat modet. Friden Gud lämnat kvar i mig är den frid jag också bjuder in mannen till. Den vill jag dela med honom. Den frid Gud nedlagt i mannen vill jag att han delar med mig. Den friden rymmer vänskap och samhörighet, kärlek och åtrå, närhet och ömhet, intimitet och förening. En djup vila infinner sig när två människor återbördas till varandra för att sammanfogas till en hel människa i Gud.
Swisha 20 kr till 0703 – 624260 eller betala till mitt Paypal innan du går.
Tack för ditt besök här hos mig och välkommen åter!
Comments