Från kloster till kök

Vilken bra titel på en bok, "Från kloster till kök". Den summerar mina tio senaste år. Jag skulle nog vilja skriva en sådan bok, försöka sätta ord på allt jag varit med om och alla de ovanliga erfarenheter jag gjort. Men jag är inte säker på att jag skulle kunna göra det. Dessa år har varit så mättade, så täta, så kompakta på ett väldigt speciellt sätt. Men jag skulle vilja skriva om den ofrivilliga fattigdomen. Den ofrivilliga ensamheten. Den ofrivilliga hemlösheten. Den ofrivilliga avskildheten. Jag valde dem inte. Jag valde ett liv med Gud, men jag valde inte detaljerna som uppstod längs med den vägen. Det är viktigt för mig att lyfta fram, i synnerhet i denna andliga tid då vi människor påstås kunna skapa våra egna liv om vi bara tänker på rätt sätt. Men jag är inte Gud, jag är människa. Jag styr inte över livet, jag försöker endast efter bästa förmåga att göra det bästa av de situationer som uppstår.

Wilfrid Stinissen skriver i min bok, Idag är Guds dag, denna morgon om två avgrunder. Lite lustigt med tanke på att jag skrev om min egen avgrund förra veckan. "Gud kanske placerar dig i en situation som fullständigt förstör all den säkerhet och trygghet du dittills levt i. Då drivs du till att söka en ny säkerhet, ett djupare fundament, en klarare insikt i Gud." Gud kanske placerar dig i en situation, de orden ger mig upprättelse. Jag valde inte min avgrund.

Min livshistoria är intressant av två skäl. Ett, den rymmer några av människans största rädslor: att förlora sitt hem, att hamna i fattigdom och skuld, att stängas ute ur familjegemenskapen, att bli allvarligt sjuk och att bli bortvald av den man älskar. Två, Jesus som är med mig i allt detta, som tröstar och hjälper när ingen människa och samhället inte räcker till.

Jag är inget offer för omständigheter, men jag är heller inte den som bär skulden till att jag tvingats leva mig igenom så mycket lidande och svåra händelser. Jag kan bara hitta ett enda vettigt skäl till de tio senaste årens händelser, och alla de andra traumatiska erfarenheter jag gjort sedan barnsben, att Gud velat använda mitt liv till att visa sin barmhärtighet.

Jag känner inte mig utnyttjad av Gud. Gud är inte en elak Skapare som velat visa sin allmakt genom att låta mig lida helvetets kval för att själv bli synlig. Gud är kärlek. Det är kanske det enda jag verkligen vet om livet.

Någonstans längs med vägen sade jag "Gud, använd mitt liv till något som hjälper människan" för jag såg tidigt i min egen familj, bland vännerna i skolan, hos arbetskamraterna, lärarna och cheferna att människan behöver hjälp. Jag såg att ett människoliv rymmer missbruk, fattigdom, övergivenhet, sjukdom, ensamhet, hopplöshet, utsatthet, övergrepp, mobbing och död. Jag insåg att människan är fylld av skuld, skam, sorg, ensamhet, längtan och saknad.

Jag kände mig maktlös redan som barn och jag upplevde mig ännu mer maktlös som vuxen för jag hade ingenstans att skicka alla dessa behövande människor. Hemmet var inte alltid en trygg plats. Skolan var inte trygg för några. Idrottföreningen var inte trygg för en del andra. Inte arbetsplatsen heller. Och när jag insåg att människor också for illa i kyrkan fanns det inte längre någon trygg plats kvar att hänvisa till. Jag försökte vara en sådan, en trygg famn, men insåg att hur mycket jag än försökte så skulle jag ändå också i slutänden sålla mig till skaran av svikare som lämnar eller överger.

Idag kan jag säga att det finns en. En enda jag kan sända alla människor till oavsett vad problemet är och vad än det är som orsakar lidande. Den ende är Jesus. Jesus har upplevt allt vad en människa kan uppleva och just därför kan han möta oss i allt och hjälpa oss hantera det svåra och leda oss genom det. Han trollar sällan bort det onda. Det sker då och då, men oftast vandrar han vid vår sida, en dag i taget, tills vi kan andas ut och livet sakta återvänder.

"Du kommer att få lön denna månad, det har jag sett till", sade min chef igår med ett leende. Jag började nästan skratta så komiskt det lät. Lön, vad är det? Och friskvårdsbidraget tänker jag också nyttja. Igår snörade jag på mig dansskorna efter ett långt uppehåll över hela sommaren. Men kroppen mindes dansen.

Jag har lämnat klosterlivet och klivit in i ett kök där jag får betalt för sådant jag i hela mitt liv gjort gratis. Ganska lustigt faktiskt. Omställningen är stor, från stillhet och kreativitet till aktivitet och mycket utförande. Två år hos min äldsta dotter har jag behövt för att långsamt vänja mig vid att vara bland människor, mycket ljud och många intryck. Utan denna tid hos henne hade det inte varit möjligt att återinträda till den tillvaro de flesta av er lever i.

Jag insåg igår att jag kallas ut, men inte ut ur mig själv. Jag kallas ut bland människor av skäl som endast Gud känner till, utan att överge mig själv.

Jag tvingades av livets svåra omständigheter att söka något annat och därför fann jag det Stinissen skriver om. "Då drivs du till att söka en ny säkerhet, ett djupare fundament, en klarare insikt i Gud." Det är tyvärr inte så många som har den säkerhet, det djupare fundament och den klarare insikten i Gud, för vi människor uppmuntras från barnsben till att vara så självständiga att vi i slutänden blir självtillräckliga. Och vi söker i vuxen ålder efter ett självförverkligande som leder till att vi förminskar Gud till en vanlig god människa och gör oss själva till gud.

Varsam är jag om mig själv i denna nya övergång. Allt som jag en gång värderade så högt - mitt liv, min hälsa, ett hem, egen ekonomi, familj och vänner och en partner, men då av fel skäl, återvänder sakta till mig med ett nytt djupare värde som inte längre utesluter Gud, utan som grundar sig i Jesus. Jag tar emot allt som gåvor till mig från Honom som älskar mig mer än någon annan. Och han är med mig i köket när jag arbetar. Vi samtalar när jag står och skalar potatis. Jag ber till honom, Herre förbarma dig, när tiden pressar på. Det finns en ständigt längtan inom mig att vara i hans närhet för att finna vila, samtala om vad som sker i och omkring mig, be tillsammans och lära känna honom djupare.

Jag hoppas att jag kan bära med mig samma sorts tillit, kärlek och nyfikenhet som jag har till Jesus in i en framtida relation till en man och andra människor. Jag tror det är nyckeln till framgång i alla relationer och det är så jag önskar att andra möter mig - med tillit, nyfikenhet och kärlek.

Nu när jag tillbringar så mycket tid stående och gående i köket i församlingshemmet kommer jag ofta på mig själv med att längta efter att få sitta ner och skriva. Kärleken till skrivandet förstärks nu när jag inte kan skriva lika mycket. De skrivna orden är min väg till tystnad och stillhet. Orden leder mig hem till Gud där jag också finner mig själv ihop med Jesus. Orden är min stav och min käpp. De leder mig och slå bort sådant som jag inte behöver bära med mig när jag vandrar genom livet. Jag har tillit till och kärlek för orden. Inte de tomma och vilseledande, men de mättade och vägledande. De är mina vänner. Likt massor av gulliga ulliga lamm är de som Sötnosen sover hos, sjunger för, kramas med, tvättar rena, plåstrar om, vallar och leder till bete.

Vilken underbar bild hon just målade upp i mitt sinne, sötnosiga Sötnosen. Hon är bara alldeles ljuvlig. Ord som liknar små lamm. Jag blir alldeles varm i hela hjärtat. Det är bara Sötnosen som kan tänka så roligt och underfundigt. Hur kan man inte älska henne när man känner henne?

Kram,