Jag vilar i mitt eget ansikte. Det som möter mig när jag slår upp datorn och går in på min hemsida. Kanske låter det märkligt. Men det är som om min äldsta dotter fångat mig på det där fotot från förra sensommaren. Ljusstrålen tänker jag är Gud som står bakom mig och är mitt stöd. En självklar närvaro jag inte alltid ser själv men som ändå finns där och som jag bara kan hoppas att andra ser i mötet med mig.
"När din tro och din erfarenhet tycks motsäga varandra ska du om och om igen ställa dig på tron sida."
Läser jag i min Stinissenbok denna morgon. Det var det bästa och mest konkreta råd jag fått.
Stinissen talar om tron som ett sinne utöver de fem naturliga sinnena vi har. Tron övergår vårt rationella förstånd.
Många kanske tänker på magkänsla eller intuition som ett sjätte sinne. Den där inre vissheten eller aningen vi kan få. Ibland tror jag det är en instinkt. En igenkänning vi inte alltid kan sätta ord på, framför allt när magkänslan signalerar fara. Kanske är det så att de olika sinnena samarbetar utan att vi är direkt medvetna om det. De olika intrycken summeras och hjärnan drar en snabb slutsats om att något inte står rätt till. Den har en tidigare erfarenhet som påminner om det som sker nu och varnar med en känsla i magen som säger: "Stopp, ta en annan väg!"
Intuitionen är mer viskande: "Hmmm, det känns som att jag nog ska prova att göra så här." Kanske intuitionen är lite av en själens röst. Men kropp och själ är inte separerade, de är ett, så jag tänker att magkänslan eller intuitionen också är ett naturligt mänskligt sinne som vi kan bli mer medvetna om och lära oss att förstå. Det är begripligt.
Tron blir därmed ett sjunde sinne.
Tron kan visserligen erfaras genom de fem sinnena och det sjätte, men inte alltid. Det är nog så att tron oftast inte går att erfara. Och min egen erfarenhet är att ibland står tron helt ensam på ena sidan och resten av livet på andra sidan. Som två vitt skilda världar. Där alla mina känslor, tankar, upplevelser av min omvärld och egna erfarenheter säger att det inte kan finnas någon Gud som bryr sig om mig, eller någon annan människa heller för den delen. Det är i de stunderna jag står inför det stora valet, att tro på Gud eller tro på hela den samlade känslan och uppfattning som just då inte förmår tro. Vid det vägskälet kan det vara bra att stanna upp och be påminner Stinissen mig om:
"Jag tror. Hjälp min otro!"
Stinissen beskriver tron som ett litet frö i ditt hjärta. "Detta frö måste vårdas och kultiveras för att kunna växa upp och slå ut i blom", skriver han. Lyckliga mig att Gud ritat ett ansikte på det lilla fröet så att jag inte kan överge henne om så alla mina tankar, känslor, erfarenheter och hela omvärlden står som en samlad kraft redo att förneka henne.
Idag ett det lilla fröets dag. Det är fredag. Fridens dag. Sötnosens dag. Om ni tror att jag inte brottas med jämna mellanrum huruvida hon är det där Gudsfröet eller ej, då har ni fel. Om ni tänker att det är enkelt att alltid stå kvar vid hennes sida, då tar ni miste. Om ni visste vilka anfäktelser jag emellanåt tvingas uthärda, tror jag att många av er skulle bli förvånade.
Tron tycks stå under nästan ständiga angrepp. I synnerhet inifrån mig själv. Tankar av misstro. Känslor av misströstan och ensamhet. Men också utifrån. Jag har erfarenheter av att min tro inte "passar in" eller är "rumsren". Jag ombeds indirekt att söka mig någon annanstans än dit Gud sänt mig, till mer karismatiska kretsar där jag bättre skulle passa in. Och det där är verkligen allvarligt. Inte alls bra. Det förkunnar splittring mellan kristna. En uppdelning efter personlighet. Och för mig leder det till enfald, istället för mångfald.
Mycket förvånande har det varit att upptäcka att jag ofta kommit att tvivla på min kristna tro i mötet med andra kristna. Det kan vara när jag ser hur exempelvis en del kristna amerikaner beter sig mot kvinnor som vill göra abort. Eller när jag nyligen såg ett program om en munk som skrev en hel bok full av lögn, vilken fick till följd att judar dödades. Eller när jag råkar lämna kommentarsfältet öppet på Youtube till en video med Söndagarna med Jesus och någon kristen fanatiker ska läxa upp mig med långa haranger av bibelverser. Och faktiskt var ett av skälen till att jag hoppade av Svenska kyrkans grundkurs "Tro och liv" att jag kände att den sådde tvivel snarare än stärkte min tro. Vilket jag berättade om för min mentor innan jag slutade.
Lyckliga mig som har hittat Stinissen som på ett magiskt sätt lyckas vara ett motgift mot all den där religiösa galenskapen. "Min morfar", kallar Sötnosen honom för. Hon är trygg med honom. Han håller sig till sanningen även om han såklart inte har förstått hela sanningen.
Att världen är full av krig och elände är dock inte ett hot mot min tro. Jag ser inte det som ett resultat av Guds vilja eller frånvaro utan människors egenvilja och motvilja mot Gud. Om inte Gud fanns hade vi redan utrotat oss själva.
Så idag är jag tacksam för att det är Sötnosens dag. Det behöver jag. Natten har varit märklig. Konstiga hotfulla drömmar jag inte ens vill försöka tolka. Magkänslan säger till mig att inte gå dit. Gå till Sötnosen istället.
Veckans teckning ur Sötnosen och Anden läsare Psaltaren ska läggas upp på hennes Sötblogg, Instagram och Facebook. Eftersom det var så pass länge sedan jag ritade dem blir jag alltid förvånad när jag upptäcker att de tycks vara mitt i prick för vad som just nu pågår i mitt liv. Det ska bli spännande att se vad de små vännerna har att berätta för mig. Och dig.
Jag ska göra lite gröt och lyssna på podden där min fina vän Charlotte intervjuade mig för nästan exakt tre år sedan. För att bli påmind om hur det kändes när jag var helt övertygad om att Sötnosen var Guds eget barn som jag har fått äran att älska och fostra efter bästa ofullkomliga förmåga. Jag behöver det. Någon som stärker min tro. En väns ögon som ser ljusstrålen bakom min rygg och berättar om de förändringar hon kan se efter alla år av vänskap. En ickekristen blick. Men en kärlekskrigares ögon. En sann väns bemötande. Det ger näring åt mitt lilla frö.
Klicka på bilden så kommer du till Charlotte Cronqvists sida där du också kan läsa kort om vad programmet innehåller. Jag kan varmt rekommendera hennes poddar där hon intervjuat olika sorters människor. Charlotte har minst 35 års erfarenhet av journalistik. Hon är författare, redaktör, spökskrivare, coach och kursledare. Hennes senaste bok heter Lekfull tantra. Hon brinner för relationer och sexualitet. Med sin långa erfarenhet på området och sin mognad är hon verkligen rätt kvinna att tala om dessa ofta såriga och tabubelagda ämnen. Hon bidrar till helande i vår värld och är en av de kvinnor jag känner som verkligen gör det inre arbetet med sig själv för att kunna vara en god ledare åt andra.
Jag har dessutom haft den stora glädjen att ha samarbetat med henne när jag drev bokprojekten för kvinnor i Heal My Voice Sweden. Charlotte är smart och snäll. En underbar kombo. Och jag har fått se en liten ljuvlig tjej i hennes allra innersta. En blyg, men strålande flicka. Utan tvekan ett litet frö Gud nedlagt i henne. Ett som tro på Kärleken.
Vill du gå direkt till programmet kan du lyssna här:
Gud, bevara mig från "fromma" efterkonstruktioner.
Gud, lär mig att alltid stå kvar i din sanning och förkunna den.
Gud, bevara mig från att fabricera något "för din skull".
Gud, tvätta bort alla former av otro.
Gud, ge mig all den tro jag behöver för att tro i både goda oh svåra tider.
Kram,
Comments