Det är här vi väver våra trådar, livet och jag, där jag sitter under det stora grå molntäcket och känner spindelnätet under cafébordet som rör vid mina nakna knän. Jag vet att skrivande för en del människor är ångestladdat, kravfyllt eller kanske en tråkig syssla som arbetet kräver. För mig är skrivandet som en oas jag ständigt längtar till. Något som fyller mig med frid. Ett meditativt tillstånd där jag släpper taget om allt och villkorslöst ger mig hän.
Att skriva är som att sätta mig vid en vävstol och plocka upp de remsor stunden bjuder mig. Tunga gråa moln. Ett spindelnät. Ekollonen som tynger ner grenarna på eken utanför. Stora vattendroppar på hortensians varmt gröna blad. Solglimtar som passerar förbi.
Livet i sig själv är fridfullt. Livet i sig själv är rikt och mångfaldigt. Det är vi människor som reducerar det till något annat.
Jag väver med det rasslande ljudet från mitt älskade träd alldeles utanför. Jag väver med grannens hej när han cyklar förbi. Jag väver med hundarna som vilar tryggt och lugnt i trädgårdssoffan. Jag väver med mina händer den väv Gud i varje ögonblick så frikostigt skänker mig ur sin hand.
Jag väver med dropparna som faller på tangentbordet. Jag väver med stegen jag tar när jag reser mig upp och går in under tak. Jag väver med den fuktiga luften jag känner mot mina bara ben. Jag väver med värmen jag unnar mig från den påslagna terassvärmaren.
En murgröna klättar på en pinne som förut var en gren på syrenbusken. Lavendelns långa blomstängslar sträcker sig mot ljuset under molntäcket. Den konstgjorda värmen breder ut sig över min rygg. Den nästan svarta basilikan trivs ihop med den svarta chiliplantan. Tomaterna slingrar sig i alla riktningar medan de gröna klasarna blir allt fylligare och långsamt skiftar färg. Duvor kuttrar och kråkor kraxar från trädtopparna i allén.
Idag är en sådan dag då mitt liv kan få ett nytt innehåll. Det vet jag om några timmar. Vad andra väljer kan påverka innehållet och riktningen i mitt liv. Vad jag väljer kan påverka riktningen och innehållet i andra människors liv. Det är stort att vara människa, fyllt av mer ansvar än vad vi som barn och unga vuxna först tänker på och känner till.
Imorgon är också en sådan dag då mitt livs innehåll och riktning kan påverkas av någon annan människas val och beslut. Jag vet bara att jag är redo att fyllas upp till bredden av Guds ande och låta mitt liv blandas med andras liv för att bli till något mycket mer än vi på egen hand kan vara.
Det känns som att låta Gud i andra människor strömma till och berika mitt liv i Gud. Det är som om jag öppnat två påfarter till min väg för de människor som rör sig åt samma håll som jag. De som funnit samma mening och mål i Gud.
Kyrkklockan ringer borta i Strandkyrkans klockstapel. Gud kallar på oss: "Kom!"
Jag svarade "Ja, jag kommer" när Jesus kallade 2009. Jag svarade "Ja, jag kommer" när kyrkan kallade mig 2013. Jag svarade "Ja, jag kommer" när Anden kallade mig 2014. Precis på samma sätt som jag svarade "Ja, jag kommer" när mamma ropade att maten var klar när jag var ett barn.
Jag kom och satte mig och åt inte en gång utan varje kväll runt klockan sex när middagen stod på bordet. Allra snabbast kom jag till bordet runt den 27:e i varje månad för då hade min mamma fått lön. Det innebar att vi åt lövbiff, pommes frites och sky. Det gillade jag. Den maten spottade jag inte ut i någon serviett inte.
Jag svarade ja när jag häromdagen blev tillfrågad om jag kunde komma på en intervju. Jag svarade ja när jag tidigare i år blev tillfrågad om att illustrera en barnbok. Gud fortsätter att kalla mig och jag fortsätter att svara ja. Endast mitt eget ja ansvarar jag för.
Jag har klivit in i husvärmen och slagit mig ned vid köksbordet. Om en stund ska jag byta klänning mot byxor. Det blev lite väl ruggigt där ute för min kropp. Men bakom molnen vet jag att solen alltid lyser.
Sommaren går mot sitt slut och jag vill som så många andra svenskar hålla henne kvar ett tag till. Ljuset och värmen är mina vänner. Havsbaden och den grönskande uteplatsen likaså.
Jag har denna sommar funnit att björnbären är mina bröder och att taggarna inte finns där för att stänga mig ute och riva mig på armarna, utan för att skydda en bit skörd så att jag kan njuta av den goda sylten på min morgongröt.
Jag har denna sommar insett hur stort livet är och hur liten jag som människa är, men ändå passar vi så bra ihop. Det är som om vi är skapta för varandra, att det mellan oss strömmar en helt naturlig och självklar ömsesidig kärlek och respekt. Vi är så mycket mer tillsammans än vi kan vara var för sig.
Ett rikt, frodigt och fridfullt liv vill Gud för sin människa. För mig och för dig.
Kram,
Comments