Om kvällen när solen ligger på går det inte att sitta här på balkongen. Det blir som ett växthus. Nu om morgonen denna soliga varma dag i slutet av juni är här skönt. Vyn är väldigt annorlunda mot den jag är van vid och jag ser därför livet ur ett annat perspektiv. Människorna är som små kryp där nere på marken.
Jag saknar marken under mina fötter, att blicka rakt in i stammen på den lilla eken och upp mot hennes trädkronas blad. Nu blickar jag ner över den stora staden Malmö och träden ser ut som mossa mellan husen.
Det blir så tydligt vad som är dött och vad som lever. Om husen och gatorna skulle tömmas på människor hade naturen tagit över och brett ut sig överallt. Vi är intet, inser jag. Moder Jord är allt. Vad är det som gör henne överlägsen oss människor? Naturen är ett. Var och en sin egen art men en enda Moder Jord. Alla arter gör hennes vilja, som är Guds vilja. Människan är som ett kluvet barn som vill tömma ut både sin Himmelske Far och sin Moder Jord på alla deras krafter. Slippa ta hand om dem. Slippa växa upp. Men vad mänskligheten gör med den inställningen till livet är att suga ut sig själv och den livskraft som upprätterhåller varje människas och mänsklighetens liv.
Fadern kan inte dö. Inte Modern heller. Hon återvänder till sin Skapare. Vad hon är uppbyggd av blir till en ny byggsten i det eviga Universum om än i en annan sorts himlakropp. Människan är blott en fis i rymden, ändå ser Gud och Moder Jord på oss med en kärlek vi omöjligt kan förtjäna.
När jag nu sitter högt ovanför hustaken denna morgon och skriver är det träden, gräset, blommorna, fjärilarna, fåglarna, havet, stranden, ja hela Skapelsen jag saknar allra mest. Hon står där som en mamma som ger skugga och svalka i sommarhettan. Hon står stilla och fullt levande medan den lilla människan ilar fram i sina plåtskal på svarta döda vägar och längs smutsiga motorvägarna uppe i den slöjtäckta skyn. Det är omöjligt att inte ställa sig frågan: Vad håller vi egentligen på med? Vad är det vi försöker uppnå med en sådan destruktiv livsstil?
Min mamma vilar ännu i sin säng. Jag stod i duschen när hemtjänsten kom strax efter klockan åtta. Vi har tillbringat första natten i mammas hem efter 2,5 månad på ett korttidsboende efter stroken. Det går inte att kontrollera livet. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag praktiserar den gyllene regeln.
Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”
(Matteusevangeliet 7:12)
När vi frågar Jesus om råd för hur vi ska leva våra liv svarar han ofta med att vi ska handla på ett visst sätt. "Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig."
Jag ber Gud om kärlek för min mamma. Inte för att jag inte redan älskar henne, men för att jag ska kunna vara här en tid och se till hennes behov med kärlek och vår tid tillsammans också som en gåva till mig. Det är inte en naturlig tanke längre, men det är en ursprunglig tanke. Jag tror vi måste förändra vår syn på moderskap. Vi behöver ta hand om våra mammor och ta hand om vår Moder Jord. Se till hennes behov och tillgodose dem. Inte överlämna all omvårdnad till andra som ska få betalt för att visa omsorg. Vi behöver sluta tömma Skapelsen och mödrar på allt det som Gud nedlagt i henne. Se henne. Lära känna känna. Visa henne kärlek. För en dag kan hon vara borta.
Innan jag åkte till mamma hann jag spela in ännu ett poddavsnitt med Andrea Hylen i serien Unfolding the Gift from God. Jag har själv ännu inte hunnit titta på det men vi samtalar om Meditation. Vilket för mig är mer än en verktyg i min andliga verktygslåda. Meditation är den jag är. Min människa.
Du kan också lyssna på avsnittet här på Spotify:
Var rädd om dig!
Comentarios