Jag sitter här vid det runda glasbordet och blickar ut mot gården där en liten tunn blodek står. Hon har två runda trästavar som stöd och runt foten en påse fylld av vatten. Det är som att se mig själv i trädformat. Det dröjer ännu en tid innan det unga trädet är kraftfullt nog att stå där i det öppna landskapet utan stöd. De mörkröda bladen har fått sin färg av vårt blod. Jesus och mitt. I tio års tid har jag tagit emot det varje gång jag deltagit i en mässa. Han är min blodgivare.
Jag välkomnar ljuset som flödar in genom den öppna franska balkongen. Fåglarna pickar i gräsmattan efter mat. Andra bevingade vänner rör sig ledigt på olika höjder i vår mänskliga atmosfär. Jag läser Stinissen, Eggehorn, dagens text enligt bibelläsningsplanen och ser på Ett år med Gud #52 - Att bära sitt eget kors inspelat den 23 juli 2017. Läsningen och lyssnandet leder fram till flertalet frågor?
Vilken är den välsignelse som vilar över mitt eget liv?
Vem väntar sig något särskilt av mig, en kvinna med ett osynligt handikapp som passerat 55?
Finns det en skillnad mellan självförverkligande och att förneka sig själv?
Vad identifierar jag mig med idag som jag håller fast i och har svårt att släppa?
När har jag prövat klart min egen vilja så att jag helt kan lägga mitt liv Guds händer?
Är mina behov de jag tror att de är och som jag ständigt bär fram inför Gud?
Vad menar Jesus egentligen med "Utan mig kan ni ingenting göra"?
Går jag i Jesu fotspår eller vandrar jag i cirklar?
"Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?"
Jag får syn på något intressant hos mig själv. Redan igår på Maria Magdalenas helgondag skymtade jag det. Att göra ännu Ett år med Gud, oavsett vad det året hade haft för tema, skulle i dagsläget vara ett sätt att hålla fast i en längtan/rädsla. 2017 när jag spelade in serien var det ett djärvt steg av tillit till Gud. Nu skulle det vara ett sätt att gömma mig i Gud, men det såg jag först igår när Maria från Magdala stod där med Jesus vid sin sida och jag kände en sådan djup samhörighet med henne.
När jag talar om Gud är det som att stå vid ett par öppna himmelska dubbeldörrar och välkomna människor in. Det är vackert. Det är fint. Det är gott. Där har jag stått sedan jag valde att lämna mitt äktenskap för att istället ge Gud den platsen i mitt liv.
Sedan 2007 har Gud och jag bott ihop. Vårt hem har varit öppet för hans barn och jag har föröskt vara en så god andlig mor till dem som jag har kunnat. Genom att efterlikna Maria, Jesu mor, i tro, vilja och handling och med Anden som vägledare.
Liksom i äktenskapet med mannen har jag i relationen till Gud lagt alla mina krafter, min erfarenhet, mitt engagemang och min tid på det liv som är hans, inte mitt. Lika länge som jag var tillsammans med mannen, har jag nu varit sambo med Gud. I 17 år.
Jag står nu vid en annan dörr. En dörr som finns en bra bit innanför Guds vida portar. Bakom den dörren finns ett liv som inte enbart är ett med min himmelska pappa. Jag förstår att jag lämnar barndomen bakom mig när jag stiger in genom den smala vackra trädörren. Om jag hade varit en fullvuxen blodek hade jag inte kommit in. Porten är för trång. Att jag är tunn och rangling och behöver stöd på båda sidor är märkligt nog det som gör att jag kan komma in till Jesus. Självtillräcklighet hade hindrat mig.
Längtan jag talar om som har rädsla på andra sidan av samma mynt är den som rör gemenskap. Så länge jag talar om Gud i ett vidare perspektiv är mitt budskap tilltalande för en större mängd människor. När jag talar om Jesus krymper åhörarskaran drastiskt. Det blir en väldigt ensam tillvaro. I familjen. I systerskapet. Bland vännerna. Ute i samhället. Ja också i kyrkan. Inte under själva mässan och framme vid nattvardsbordet, men efteråt vid församlingsfikat när världen åter sköljer in och tar över samtalet. Jag trivs inte i de kontrasterna. Först närhet och gemenskap, sedan en ocean mellan oss. Därför älskade jag mässorna vi firade i mitt hem. Där närheten bestod också när våra egna liv tog plats i samtalet. En dag ska hemmässan återuppstå. Där är bladen vi delar med varandra som blodekens, Jesu blod strömmande i vårt eget blod. Hans liv i vårt liv. Det finns ingen ocean som skiljer oss som samlats från varandra. Vattnet är ihopsamlat i en säck runt varje liten svajjig stam.
Det är inte Ett år med Gud som ligger framför mig. Det är Ett år med Jesus. Han som är Vägen, sanningen och livet. Namnet har jag gett den tavla som binder samman min kollektion Jesus (tidigare Kärt barn har många namn) med den som heter Liv.
(Tavlan finns HÄR -->)
Där är öppningen. Precis intill den pelare som håller upp himmel och jord. Ett upplyst liv. Där stridigheterna i världen inte längre har makt över min själ. Där hemlösheten, fattigdomen och ensamheten inte längre säger något om vem jag är som människa. Min identitet finns där i ljuset som utplånar alla världsliga måttstockar. För vad hjälper det mig som människa om jag vinner hela världen men måste betala med mitt liv? Med vad skall jag köpa tillbaka mitt liv?"
Jag vet inte hur Ett år med Jesus kommer att ta form, men det kommer inte att ske i offentligheten. Inte som en serie på Youtube eller som öppna inlägg på min blogg. Det blir ett år i dold nära gemenskap, såsom mina meditationsgrupper en gång var i mitt hem eller bokprojekten i Heal My Voice Sweden på nätet.
Jag kommer själv att kliva in genom den dörren nu och vandra runt i det som finns där innanför och utforska innan jag bjuder in er andra. Jag vill ha ett hum om vad jag kallar er till, ni som känner er kallade, troligtvs redan nu när jag berättar utan att egentligen veta så mycket. Om ni vill kan ni skriva ett mejl till mig, bara som en intresseanmälan. Jag själv är sådan att jag behöver säga ja utan dröjsmål när jag känner att Jesus kallar på mig. Det är för mig som att säga till Anden att jag lyssnat och mottagit budskapet.
Mitt ja är inte en intresseanmälan. Mitt är "Ja, må det ske med mig som Herren sagt." Något sådant ja behöver jag inte från er i dagsläget. Det kommer lite längre fram. Jag lär inte öppna dörren förrän i september. Jag behöver tid att i lugn och ro vara där själv först. Jag känner ju att Jesus ber mig ro ut på djupt vatten och kasta i nätet där. Därför är det bra om jag sitter lugnt i båten och ror först innan jag låter andra kliva i den båten med mig.
Innan jag somnade igår satt jag och tecknade Madame Ooh la la. Jag var för trött för att färdigställa och färglägga henne. Jag trodde att dörren hon hade fått nycklar till var en annan än den som idag har uppenbarat sig. Men det förklarar varför hon ser lite smått chill ut. Jag trodde enbart det var Sötnosen som hade en profetisk gåva. Men tydligen är Madame Ooh la la också ett steg före mig i Guds plan för mitt och Jesu liv. Skönt att veta. Jag gissar att förlåtelse är nyckeln som låser upp dörren till ett evangeliskt liv.
Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna nästa. Man måste lämna de stora allmäna ytorna för att leva och verka i de mindre sammanhangen. Det finns en tid för allt. Jag ser framemot att kliva in genom honom, Jesus, som är den där smala men vackra gamla dörren. Vem är han i avskildheten? Med den lilla skaran? Inför dem som inte bara följer honom utan som han kallar för sina vänner? Svaren på de frågorna anar jag finns bakom den dörren. Jesu liv kan vi läsa om i Evangeliet. Vem han är där i sitt liv och sin tid. Men vem är Jesus i mitt liv, i min tid, bland mina vänner, i mitt enkla men genuina sammanhang? Vem är han i era liv och era sammanhang?
Frågor som får svar leder oss ofta till nya djupare frågor. Det förvarande Gud mig om redan inför mina första steg med Jesus. Därför är livet med Jesus en vandring. Slår vi oss till ro för länge missar vi möjligheten att lära känna mer av Jesus och vem han verkligen är. Det vore ju trist, måste jag erkänna. Vem vill inte veta allt som går att veta om denne underbare man?
Var rädd om dig
Commenti