Jag hör Ernst tala i bakgrunden. Han är i Toscana och tillverkar just nu en tallrik. Jag själv sitter uppkrupen i soffan med en filt om benen efter ett kvällsdopp på Sibbarp. Mina skrivblock fylls med tankar och reflektioner, frågor och insikter i min ensamhet. Jag släcker ljudet på teven och lyssnar istället till fåglarna utanför.
Enkelhet talade Ernst om i början av programmet. Enkelhet har kommit att bli ett ledord för mig. Min längtan efter det enkla livet vaknade när jag var på semester i Makedonien när barnen var små, i slutet av 90-talet. Ju äldre jag blivit desto viktigare har enkelheten kommit att bli. Och efter två år i kappsäck inser jag hur lite jag behöver och hur illa jag tycker om att ha en massa onödiga prylar som jag ska förvalta. Vad jag också insett om mig själv är att jag har ett stort behov av ensamhet och rymd. Jag behöver en stor boyta som är avskalad och vilsam, och jag behöver mycket tom tid i min vardag. Under de omständigheterna blir jag som mest produktiv och kreativ. Enkelhet, ensamhet och rymd är alltså basen för ett hållbart och friskt liv för min del.
Det är av allra största vikt att jag hittar "mitt Makedonien" så att den Marie jag fick syn på där får ha sin egen plats här och nu. Ett enkelt liv. Ett rymlig hem. Med mycket tid för mig själv och det som fyller mitt hjärta med kärlek och liv. För jag trivs allra bäst med att vara skapande och produktiv och att ta hand om ett hem så att det är vackert och välkomnande. Jag vill inte längre kompromissa med vem jag är som kvinna. Jag vill inte längre vänta på att vara allt det jag är och få slippa vara allt det jag inte är. Livet är för kort för sådant slöseri.
Två av mina barn har vittnat om att Gud finns i mina händer. Jag tror dem.
Min son var nio år gammal när han skrev dessa ord i sanden på en strand i Grekland när jag var i Sverige.
Under tio års tid var min äldsta dotter arg på mig efter ett bråk vi hade haft. En dag satt hon i mitt vardagsrum. Plötsligt såg hon på mina händer och sade något om dem som jag inte minns vad det var, men muren omkring henne rämnade och för första gången såg hon vem jag var bortom moderrollen och kunde lyssna till mina ord.
Det är samma dotter som tog fotot ovan för ca 13 år sedan. Och idag när vi tog ett kvällsdopp ihop berättade hon att hon pratat med sin lillasyster som är i Makedonien med sin familj. Jag fick veta att ett av mina barnbarn hade drömt att jag och han var i ett hus som började brinna. Jag frågade vilken natt han hade haft den drömmen. Det visade sig att det var samma natt som brandlarmet satte igång klockan fyra på natten här i deras lägenhet där jag semestrar just nu. Intressant!
Vi hänger alla ihop trots avstånden.
Var rädd om dig!
Commenti