Ett dovt bakgrundsljud från elementet under köksfönstret. Glödande vekar på de vita stearinljusen. Ljuslågor som bjuder in till stillhet. Likt två änglar som kommit till mig med det vänliga tröstande budskapet: "Var inte rädd!"
Nedanför de vackra mässingsljusstakarna sitter hon med barnet i sin famn. Stor som min handflata, ansiktslös och kall, ändå så oändligt vacker och fridfull.
"I´m fair trade", står det i botten av Maria. Det är du verkligen Maria, rättvis i ditt handlande. Hon är mjuk och len, men i sten, handtillverkad i Indien och inköpt på en second hand i Trelleborg.
En fredskalla utan några blommor. De gröna bladen gungar lätt. Tydligen drar det något lite från köksfönstren. Två amaryllis. En som aldrig kom att blomma. Den andra kommer att vara en "late bloomer". Kanske gäller det också mig.
Det krasar i nacken när jag tittar mig omkring i köket. När handflatorna rör vid varandra frasar det. Fötterna svettas i de fluffiga innetofflorna. Min vänstra kroppshalva känns nedkyld och frusen. Jag reser mig upp, hämtar en röd fleecefilt i vardagsrummet och slår mig ned på andra sidan köksbordet där väggen skyddar mig från det nästan omärkbara draget som letar sig in via hallen och ytterdörren. Jag drar in fötterna under benen, sitter i skräddarställning på den klädda köksstolen, och andas ett djupt andetag. Min kropp har det tufft. Jag behöver vara snäll mot den.
Frusenheten sitter djupt. När jag lyssnar till min kropp talar den om trauma och traumarespons. Jag noterar att jag skyggar något. Blir lite orolig. De två vita änglarna viskar åter med en vänlig och värmande stämma: "Var inte rädd".
Gud är du där? Här? Jag vrider Maria och Jesus så att de tittar på mig. Sveper filten tätare om mig. Tar ännu ett djupt andetag och andas långsamt ut.
Lymfkörtlarna i ljumskarna arbetar. Infektionen i kroppen vill inte riktigt ge med sig. Hosta och snor som hänger sig kvar. Molande skenben efter tre dagar på benen i församlingens kök. Stelhet i mina leder. Ständig värk i mitt vänstra knä och en försvagad vänsterarm. Det gör mig trött att ha ont. Den djupa frusenheten gör mig nedstämd. Jag känner inte igen mig själv och min kropp.
Endast orden är fria i smärtan och frusenheten, allt annat i mitt skapande, målandet och tecknandet, påverkas markant av hur min kropp mår. Det är som tjäle i jorden om vintern. Endast livet långt under ytan är i rörelse. Där i djupet bortom kroppens begränsningar finns orden, för där finner jag Ordet (Jesus). Skrivandet är en respons på hans kärlek för mig. Jag skriver kärleksfullt om mig själv. Hans varsamhet om mig blir till varsamhet för mig själv. Vi utväxlar kärlek. Vi älskar med hjälp av orden. Han håller mig vid liv genom att tala liv in i mig. Inte utifrån, genom den nakna marken och tjälen i min jord. Utan inifrån, från en plats långt nere i den mörka myllan som ännu är varm. För han är där med sin värmande kärlek. Och den besvarar jag genom att skriva om hans kärlek som blir min kärlek.
Min kropp talar om ett trauma. Jag tror (vet) att det rör sig om flera trauman som överlappat varandra i vuxen ålder de senaste 13 åren. Vi talar alltså inte längre om barndomens sår, utan om en rad svåra händelser jag tänker började i Hököpinge kyrkby våren 2011.
Googlar jag traumarespons ser jag att jag har många av de tecken som finns på listan över fysiska, mentala och känslomässiga reaktioner. Det gör ont.
"Var inte rädd", säger de två vitklädda änglarna på bordet. "Bortom det mentala, känslomässiga och fysiska finns det friska, en kärleksrespons."
Om jag bara vilar i kärleksresponesen som finns i djupet av mig själv. Jag är älskad. Jag älskar. Då förmår jag vara kvar med min kropp och allt det traumatiska jag har varit med om. En viktig detalj jag får syn på är att vad som skapat dessa trauman är sådant som hänt mig, sådant jag inte haft kontroll över, sådant som inte varit verkningar av mina egna handlingar, sådant som kommit utifrån, hur andra människor behandlat mig.
En annan viktig detalj är skillnaden jag får syn på mellan sår och trauma. Vad som har sårat mig djupt och vad som traumatiserat mig. Och det som avgör vad utgången ska bli är den andres intention. En människa kan ha velat mig väl och försökt göra gott, men ändå sårat mig djupt. Men de människor som agerat utifrån girighet, självupptagenhet, egoism och endast sitt eget bästa har skapat trauman i mig. Deras avsaknad av empati och medkänsla. Deras ovilja att tänka hur deras val, beslut och agerande påverkar mig. När min välvilja mötts med elakhet. Det har skadat mig på många olika sätt.
Jag har inte gjort mig förtjänt av den sortens behandling som jag har fått utstå. Och eftersom jag under samma tidsperiod bearbetat och läkt sådant jag var med om som barn och ung kvinna, var jag ännu mer sårbar för andra människors agerande mot mig. Så viktigt det är att vara sann i detta. Inte för att skuldbelägga någon, allra minst mig själv. Utan för att älska varsamt fram den jag är i relationer och omgivningar där vi tänker på varandras bästa.
Jag vet inte om jag föddes högkänslig eller om det är ett resultat av tidiga trauman och senare trauman. Det är som med hönan och ägget. Det finns inget säkert svar, annat än att jag nu är högkänslig. Mitt nervsystem har helt enkelt inte fått en möjlighet att slappna av på över ett årtionde. Det har inte varit inbillade yttre hot. De har varit på riktigt. Ovan på det har världen inte heller varit så trygg.
Men mitt överkänsliga jag har försökt att använda dessa signaler för att kunna förbereda mig på det som ska komma. Det är som att känna när ett frö sätts i jorden och veta att vad det var kommer en dag att visa sig på ytan om några år. Då kommer andra att se vad jag såg och känna vad jag kände.
Jag får tidigt indikationer på vart något är på väg. Det är som en klok person någon gång sade, en kvinna jag inte minns namnet på, "tankar läcker och känslor smittar". Jag snappar upp dem.
Förr försökte jag påverka utgången av vad som såddes. Det fungerade aldrig i de nära och vardagliga reationerna. För den andre trodde inte på mig. Ännu har jag inte mött en människa, bortsett från mina kunder, som svarat: "Jag tror dig även om jag inte kan känna igen detta du beskriver i mig själv. Men jag litar på din högkänsliga kropp, att du söker och vill sanningen inte bara om dig själv men också om mig och att din kropp är inställd på kärlek, enhet och hälsa."
Endast kärleken kan hela det som skadats. Det gäller i mig och i relationer. Vi människor gör misstag och vi skadar varandra, men när vi vill det bästa inte bara för oss själva utan också för alla andra, då traumatiserar vi inte någon. Vi kanske sårar, men sår kan läka och det finns en väg tillbaka till försoning om man vill varandra väl.
När vi däremot endast ser till oss själva och struntar i vilka följder våra val och handlingar får för andra, då uppstår trauman och stora djupa klyftor som blir omöjliga att överbrygga. Omöjliga för att det saknas kärlek. Omöjliga för att girighet, egoism och egenvinning styr den ena parten.
Utan kärlek för andra människor och ett kollektivt ansvarstagande finns det ingen väg till fred och försoning. Det enda som sker är att klyftan blir djupare och bredare ju längre tid som förlöper.
Det finns en plats för min högkänslighet, i de grupper jag själv leder. Där skapar jag den trygga plats som krävs för att sanningen ska kunna ge sig själv tillkänna. Där finns den sårbarhet och den vilja att utvecklas som människa som behövs för att min högkänslighet ska vara till en välsignelse för oss alla.
Tillit till kärleken bygger mitt ledarskap på. Den kärlek som tror på sanningen som en väg att vandra, också när den är snårig och igenväxt. Den sanning i vilken en människa växer, som gör att vi vågar omfamna både vårt ljus och vårt mörker, våra sår och trauman, samtidigt som vi ger näring åt det friska och heliga i oss.
I mina grupper har deltagarna tillit till de signaler jag uppfattar som de inte noterar och är villiga att tillsammans med mig utforska vad det är som vill visa sig. De känner min kropp genom alla kramar vi delat, den goda maten jag dukat fram, tårarna vi gråtit ihop och skratten vi delat med varandra. De vet att min vilja är att de helt ska vara sig själva. Därför saknar jag mina grupper och alla de underbara människor som deltagit i dem geom åren.
Men min högkänslighet fungerar inte enbart som ett varningssystem som berättar när något orent frö blivit sått eller vi är på väg ifrån kärleken. Det känner också av de goda frön som Gud sår och därför vet jag redan nu att när jag åter har ett eget hem då har också alla de som vill ledas av mig en plats de kan kalla för sitt församlingshem. När jag får sätta tonen i ett hem, då vet jag att jag kan erbjuda trygghet, kärlek, frid, värme och omsorg. Men liksom jag inte försöker styra över det onda gör jag det inte heller med det goda. Jag låter det ske inifrån och ut, utifrån och in. Våren i naturen är en spegling av den inre vår som Gud framkallar i mig. De möts halvvägs. Liksom kärleken inom mig blommar när den möts upp av kärlek utifrån. Och när tjälen går ur marken och frusenheten övergår i värme, då gror också allt det som Gud under alla år sått i mig. Min uppgift är inte att forcera utan enbart att älska och vårda vad jag får upptäcka att han nedlagt i mig. Så som Skapelsen älskar både sin fauna och sin flora utan att jämföra något med det andra.
Imorgon ska jag på min första lägenhetsvisning. Jag har plats 22 i kön. Den är alldeles för dyr. Men när jag körde förbi där igår kände jag mig hemma. "Här kan jag tänka mig att bo", sade min kropp. Imorgon vet jag om detsamma gäller när jag kliver in i bostaden.
Det är inte mina tankar eller mitt hjärta som kommer att ha en utslagsröst om jag erbjuds lägenheten. Det är min kropp. Hon är inställd på kärlek, hållbarhet och gemenskap mer än någon annan del i mig. Kroppen är också mer skadad än någon annan del i mig och just därför är hon i sin brustenhet allra närmast Gud. Om kroppen säger "jag vill", då svarar jag "må det ske".
Vi strävar ofta efter att var hela och kompletta, men min erfarenhet av mig själv och andra människor är att den bästa versionen av oss visar sig när vi är brustna och sårbara, i behov av andra. Ingenting är så förödande för det sanna jaget som självtillräcklighet. Istället för att söka oberoende borde vi försöka bevara vårt behov av andra människor och låta den sårbarheten vara den dörr vilken Gud går in och ut genom.
Jag behöver mina grupper. Jag behöver vara en ledare. Jag behöver vara tillsammans med de människor som ägnar sig åt självrannsakan och att söka svaren i sitt inre hos Gud. Jag blir en bättre människa när jag lever på det sättet.
När jag leder andra öppnar jag mig för så väl mina egna som andras behov. När jag följer dem på nära håll kan jag ofta ana vad som ligger i vägen för dem, och baserat på vad jag då vet om den väg de vandrat kan jag gå till Jesus såsom Maria en gång gjorde vid det berömda bröllopet i Kana. "De har inget vin."
När jag som ledare ser att något väsentligt saknas för en människa där hon befinner sig försöker jag i först hand att avhjälpa det själv, det är vad Jesus lärt mig. Men har jag inte vad som saknas, berättar jag för Gud att vinet är slut och så kan vi ju inte ha det på en bröllopsfest. På det sättet kom mina grupper att utvecklas under alla år, så uppkom program, kurser och annat, för att de jag ledde behövde det. Och eftersom vi alla hänger ihop innerst inne så hjälper jag också mig själv när jag hjälper en annan person. Att samtidigt ta hand om mig själv på bästa sätt är också det att avhjälpa det kollektiva, den gemensamma upplevelsen av att vara människa.
Må Gud välsigna och överraska oss alla,
Comments