En pilgrimsvandring

Hela morgonen har jag längtat efter att sätta mig vid datorn och blogga. Nu befinner vi oss i lunchtimmen och jag får äntligen sjunka ner här med er. Skrivandet är som en vandring där varje bokstav är ett steg. Hur många miljoner steg har jag inte tagit sedan måndagen den 27 augusti 2007 när jag inledde min pilgrimsresa, min vandring i sanning och med siktet inställt på kärleken.

Ibland har jag haltat. Ibland har jag fallit. Ibland har jag slagit följe med andra. Ibland har jag vandrat ensam. Ibland har jag stegat mig fram ett steg i taget med huvudet böjt och ryggen krökt. Ibland har jag färdats om dagen och ibland med stjärnorna som mitt ljus. Ibland fylld av smärtor och ibland med lätta hopplasteg. Ibland full av kärlek som svämmat över alla kanter. Ibland tom och tömd på allt mänskligt liv. Ibland med sorgband knuten runt mitt hjärta. Ibland med förälskelse glittrande i mina ögon. Ett enda ångrar jag, att jag under årens gång suddade ut mina fotspår när jag slängde alla blogginlägg för jag tänkte att de inte var aktuella och inte speglade vem jag nu var. Men trots att jag själv sopat bort bevisen för majoriteten av de steg jag vandrat har jag aldrig slutat att gå. Det är inte meningen med mitt liv, att slå mig till ro. Min uppgift i livet är att gå, djupare och djupare in i sanningen och så lära känna kärlekens krokiga och slingrande väg.

Jag tackar Gud av hela mitt hjärta för att jag formades för denna vandring och att jag rustas allt eftersom jag går min fortsatta pilgrimsresa. Det är nåd. Verklig nåd.

Jag har under min resa fått uppleva det största som finns att erfara som människa. Om mitt liv tog slut idag skulle jag därför känna att jag fått smaka på det bästa som det mänskliga livet har att ge. Jag har fått möta Gud där Gud är och erfara den villkorslösa kärlek som endast finns hos Gud. Jag har fått växa upp med en snäll mamma, syskon och syskonbarn. Jag har fått bära liv, amma liv och uppfostra barn och med det erfara den unika och gudslika kärlek som finns i att vara förälder. Jag har fått se mina egna barn ge liv åt en ny generation barn. Jag har fått leva med Jesus och stå inför den blick som inte värderar mig, utan älskar mig trots att jag är allt det jag är, med både ljus och mörker. Jag har fått uppleva äkta vänskap och äta mig mätt på allt vad en sådan vänskap har att erbjuda, utan rädsla för att frukterna ska ta slut. Jag har fått dela min tro och de mystiska oförklarliga erfarenheterna med en själasyster och känna glädjen i det delandet. Jag har fått älska en man med den kärlek som endast Jesus har för en människa och så fått insikt om att den kärleken kan gå genom stänga dörrar och återuppväcka det som är dött i människan. Jag har fått upptäcka att naturen inte bara är ett som ett stort skafferi utan även full av liv och visdom som hon gärna delar med sig av. Jag har fått se in i Guds verklighet och likt ett barn upptäckt att livet inte alls är vad vi tror att det är. Det är mer. Oändligt mycket mer. Jag har fått uppleva försoning och återförening där det varit splittring, helande där det funnits djupa sår, förlåtelse där det onda och orätta har begåtts, nåd när ingenting annat har hjälpt. Jag har stått naken, sårbar och älskande inför en annan människa, till kropp, själ, sinne och hjärta, utan minsta tvivel eller rädsla för att inte bli mottagen och älskad tillbaka. Frihet kallas det. Jag har mist all yttre trygghet som vi människor lär oss att bygga upp och förlita oss på, och fallit fritt mellan samhällets alla stolar och bortom andra människors förmåga att hjälpa mig. Därför vet jag att när allt rämnar i en människas liv då landar man till slut i armarna på Jesus. Det är skälet till att han behövde dö. För att stå där och ta emot den människa som ingen annan människa kan fånga upp, och till den människans ge sitt liv eller evigt liv.

Vad mer kan jag begära av livet än just det? Att veta inte bara med mitt huvud eller genom mitt hjärtas tro, utan med hela min kropp och mitt liv att jag är älskad bortom alla mänskliga gränser. Och att en del av den villkorslösa kärleken med sin icke värderande blick är nedlagd i andra människor och i djupet av mig själv.

Allting som sker framöver i mitt liv är en bonus. Grädden på moset. Det är nåd. Verklig nåd.

Jag har alltid varit vackrast när jag går, i sanden, på stranden, där Jesus går före mig.

Kram,