En kedja som pryder min hals

Jag läser en underbar bok av Thomas Merton just nu. Den lyser upp den smala stig jag vandrar på. Jag vet vart jag är på väg, hem till Eden, till Guds paradis. Kanske är det därför det är så fuktigt och fullt med mygg just nu, för att jag vandrar i den frodiga grönskan.

Det känns lite ensamt med jämna mellanrum och jag ställer mig frågor som: "Stöter jag bort människor med min tro? Är jag på flykt undan världen?" Det är viktigt att då och då fråga sig själv varför man gör som man gör.

Min avsikt är inte att vara frånstötande, men jag kan se att de uppoffringar som krävs för att vandra på denna snåriga smala stig som nästan tycks igenväxt på vissa dagsrutter stöter bort den människa som kanske sätter bekvämlighet framför Gud.

Inte heller är jag på flykt undan världen och den mänskliga tillvaron. Jag är på vandring för att finna den värld Gud gav åt oss en gång där alla människor har allt vad de behöver. Några ord imorse av Ylva Eggehorn satte ljuset på det. Då förstod jag plötsligt att jag inte är här för att bygga en kyrka och bryta brödet, det är andras uppgift. Min är att vara med och ge liv åt nya himlar och en ny jord och "bryta" den nya jorden så den räcker åt oss alla. Det är vad illustrationen av Själaglad berättar (se gårdagens inlägg). Det är vad mitt halsband profeterar om. Det som är tillverkat enbart till mig av min dåvarande kund Maria Brookes, för över ett årtionde sedan.

Lyssna till din fars förmaningar, min son,

förkasta inte din mors undervisning.

De är en skön krans för ditt huvud

och en kedja som pryder din hals.

(Ordspråksboken 1:8-9)

Min son, glöm inte vad jag har lärt dig,

bevara mina bud i ditt hjärta.

Hög ålder och ett långt liv,

frid och välgång skall de ge dig.

Låt godhet och sanning förbli hos dig.

Bind dem kring din hals,

skriv dem på ditt hjärtas tavla.

(Ordspråksboken 3:1-3)

Jag gick där förbi och såg dig sprattla i ditt blod. »Du skall leva«, sade jag till dig, där du låg i ditt blod. Jag lät dig växa upp som en blomma på marken. Du växte upp och blev stor, du blev strålande vacker. Dina bröst blev fasta och du fick hår. Men du var naken. Jag gick där förbi och såg att din tid var kommen, tiden för kärlek. Då svepte jag min mantel om dig och skylde din nakna kropp. Jag svor dig trohet och ingick förbund med dig, säger Herren Gud. Så blev du min. Jag tvättade dig med vatten, sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. Sedan klädde jag dig i färggranna kläder och sandaler av delfinskinn, virade fint linne om ditt huvud och gav dig en slöja av skiraste väv. Jag prydde dig med smycken, jag satte armband om dina handleder och hängde en kedja kring din hals.

(Hesekiel 16:6-11)

Jag ska inte glömma vem som uttalade orden "Du skall leva" över mig när livet hade runnit ur mig. Jag överger inte den som lät mig växa upp och som svepte mig i sin kärlek när själen låg blottlagt i vår smutsiga nedbrytande värld. Jag vet vem det var som svor mig trohet och vem som inte gjorde det. Jag minns vem som tvättade mig, smorde och smyckade mig. Gud, min Gud, gjorde allt det.

Jag lyssnar till min Himmelske fars förmaningar och jag tar vara på undervisningen från Moder Jord. Godhet och sanning bär jag runt min hals och har inskrivet i mitt hjärta.

Pax et Bonum - Frid och Allt Gott!

(Franciskus av Assisis hälsning till människor han mötte under sina pilgrimsvandringar)