En beskyddare utan skydd

Bakom den unga flickans varma glittrande ögon finns något ingen annan ser. Som ung tonåring bär jag på en hemlighet som gjorde sig tillkänna idag under högmässan då temat var Guds barn.

Jag grät mig igenom högmässan idag då jag stod ansikte mot ansikte med min stora livssmärta och vägrade se den i ögonen.

När jag och min dotter fikade efteråt här hemma talade vi om barns värnlöshet och utsatthet, om våra egna upplevelser som barn och Guds närvaro med oss människor i vår smärta. Vi delade både tårar och viktiga insikter med varandra.

Nu när min dotter gett sig iväg med sin syster för att införskaffa raketer till nyår når jag till det dolda lagret i mig själv. Hemligheten jag burit i hela mitt liv, det jag aldrig förmått avslöja för någon annan om mig själv och som förklarar varför smärtan vägrar ge vika.

Min upplevelse som ung flicka i de tidiga tonåren var att jag inte hade någon beskyddare. Det fanns ingen som kunde ge mig skydd, som förmådde stå upp för mig, försvara mig, bevara min sårbarhet och känslighet i denna omvälvande ålder då vi ska lämna barndomen för att vandra genom ungdomen ut i vuxenlivet.

Istället blev jag beskyddaren. Den som försökte försvara och stå upp för klasskompisar som var utsatta. Den som försökte vara en god dotter genom att inte ge mamma mer bekymmer än hon redan hade. Den som sade ifrån när jag tyckte något var orättvist. Den som kastade ut pappa när han var full så vi fick lugn och ro; mamma, min storebror och jag.

Den där sista händelsen har etsat sig fast i mig. När jag puttar ut pappa ur vårt hem och han säger "hur kan du göra så mot din egen pappa" är det som om något materialiseras och förkroppsligas. Jag blir beskyddaren. Den som framöver slåss mot den ande som är destruktiv och självcentrerad vare sig den visar sig i familjen, skolan, på arbetsplatsen, i äktenskapet, hos mina barn eller i andra sammanhang. Jag växer upp till en vuxen kvinna som använder sin röst mot orättvisor och girighet, och jag ser till att den lilla människans röst blir hörd.

Inget av detta är någon hemlighet. Alla som känner mig vet detta om mig, att jag är beredd att gå emellan i en konflikt eller ta smällen för någon annan som är svagare än jag, att jag höjer rösten om jag måste även om det är kungen jag talar med, och att jag lämnar de sammanhang där jag inte längre ser någon ljusning.

Allt detta är en styrka som syns som en glöd i mina ögon redan när jag är ung tonåring. Den elden har flammat upp och svett ögonbrynen på en hel del människor sedan jag blev vuxen. Jag skäms inte för min längtan efter en rättvis, jämlik, fredlig och trygg värld. Jag skäms inte för att att jag vill se förändring där det motsatta existerar. Jag skäms inte, för det är kärleken i mig som brinner på detta sätt.

Smärtan jag bär bakom de glittriga ögonen är att jag alltid önskat att någon kunde vara min beskyddare, att också jag var fredad någonstans i relationen till andra människor. Att det fanns en eller flera personer som kunde känna så stor kärlek till mig att den/de ville ge mig skydd så att också jag fick vila en stund från min beskyddarroll.

Min djupaste hemlighet är den att det aldrig funnits någon som förmått skydda mig, värna mig, stå upp för mig och bevara den elden som brinner i mig. Inte mina föräldrar, inte någon vän eller någon man, inte lärare eller chefer. Ingen har klarat av att sitta eldvakt.

Det har däremot funnits släktingar, lärare och chefer som velat krypa in i den elden och få del av den glöden eller använda den för sina egna egoistiska behov. Som kvinna hällde jag därför till slut vatten på den elden för jag orkade inte att ständigt vara på min vakt och hålla människor på behörigt avstånd.

Av de skälen har jag aldrig sökt skydd hos någon människa även om jag längtat hela livet efter en sådan fredad plats. Jag har beskyddat och skyddat andra, men själv stått skyddslös.

En dag för x antal år sedan kröp jag ut ur mitt gömställe. Jag hade inget annat val. Det var på liv och död. Jag sökte skydd hos en annan människa. Det var det modigaste jag någonsin gjort i mitt liv. Och till en början fann jag allt det jag sökte och behövde. En trygg plats när jag inte kunde skydda mig själv för jag var lika värnlös och försvarslös som ett barn. Men personen förmådde inte sitta eldvakt och se flamman växa sig allt starkare. Den steg in i elden, tog en bit av veden och lämnade mig sedan utan tillsyn. Om och om igen upprepade detta sig tills det inte fanns något mer att ta. Jag kunde inte skydda mig själv från det som hände, för jag hade ju kommit för att få beskydd.

Mina ögon är numera livlösa och har varit det länge. Jag har inget skydd att ge åt någon, inte ens åt mig själv. Jag vågade lämna mitt gömställe. Jag vågade avslöja min djupaste hemlighet för en annan människa, att jag inte hade någon som såg till mina behov av skydd och trygghet. Jag vågade visa den kärlekseld som brann i mig och vidden av dess inneboende styrka. Jag vågade visa hur sårbar den elden gör mig, hur värnlös jag kan vara, hur känslig jag är bakom den styrka alla ser och känner i denna flammande kärlek.

Det jag allra minst behövde var det som hände. Personen i fråga tog av min eld när den egna elden hade börjat falna och gav den åt andra som vore den allmän egendom. Min beskyddare förvandlades till en tjuv och stal det jag hade bett den att förvalta och vakta.

Det gör ont. Det gör så in i helvetes ont. Att be om skydd var den största kärleks- och tillitshandling jag någonsin uttryckt i ord och handling. Jag har gråtit floder och jag gråter än. Jag bad om beskydd, inte att bli bestulen.

Det handlar inte om förlåtelse. Jag har förlåtit personen i fråga för länge sedan. Det handlar om att sluta ljuga för mig själv om vad det gjorde med mig. Jag måste våga se konsekvenserna av att jag inte kunna putta ut och försvara mig mot den människa som tog av det den var satt att beskydda. Jag behöver sluta ha förståelse för den andre och urskulda dens beteende och istället förstå vad det skadat hos mig och ge mig själv upprättelse. Jag bär inte skulden för vad andra gör mot mig. Jag blir inte medskyldig för att jag ber om hjälp. Det oskuldsfulla i mig har skadats. Det djupaste och renaste. Det finaste i mig. Elden. Jag vill inte förneka det längre. Den härliga flickan på bilden, Lilla Marie, hon är förkrossad. Hon har gått i tusen bitar. Hon är stöldgodset. Hon är den som bit för bit togs ifrån mig. Beskyddaren. Hon, min egen inre eldvakt.

Gud, ta tillbaka och ge åt mig det som tillhör mig. Den eld du gett mig. Den eldvakt du format mig som. Och ge mig också det beskydd jag behöver kring min känsliga person så att jag rätt kan vakta din kärleks eld.

God fortsättning,