Några nätta droppar från himmelen kallar mig in under tak. Jag är kvar på uteplatsen i det stillsamma vädret denna molniga augustidag. Terassvärmaren är påslagen eftersom fuktig luft leder till värk i min kropp. Mina morgonmöten med Stinissen och Eggehorn är avklarade och jag noterade något intressant idag när jag läste.
Eggehorn berättar om de torra höstlöven från i fjor som ligger kvar i lekstugan ingen använder längre. Hon delar med sig av en text i en bok hon läser som plötsligt öppnar en rymd i henne. Hos Ylva får vi kliva in och ta del av hennes liv, hennes tankar och känslor. Mitt i det livet finns Gud.
Stinissen däremot skriver ofta i du-form. Jag som läsare är hans du. Han tycks tala direkt till mig. Förstår du vad jag menar?
Också i Wilfrids texter finner man hänvisningar till andra böcker och författare, men han själv figurerar ingenstans. Jag lär inte känna Stinissen eller omgivningarna han vistas i, men han talar om människan och om personer i Bibelns värld och låter oss så lära känna Gud.
Tillsammans utgör de för mig en god andlig frukt som mättar. Den ene är mer kärna och den andra är mer fruktkött. Jag behöver båda.
Jag älskar också min ena bok av Thomas Merton. Den skulle jag vilja beskriva som en handbok i hur man finner kärnan och låter den kärnan kläs i både fruktkött och skal så att tro och vardagsliv blir ett.
Mina böcker är mina goda vänner. De är mitt härliga resesällskap. Stinissen, Eggehorn och Merton är mina arbetskamrater och mentorer. Författare jag älskar att lära av. Grenar på Livets träd som bär mogna, mättande och välsmakande frukter. Människor jag vill efterlikna, samtidigt som jag förblir mig själv. Och det är just det jag känner när jag läser dessa tre, att de önskar att jag ska vara den Marie som Gud format mig som. Därför kan jag läsa deras böcker med ett öppet och hungrande hjärta för jag vet vad de dukar fram åt mig. De är mina förtrogna, människor jag litar på.
Sötnosens dag
Det har blivit fredag. Det är Sötnosens dag. Jag undrar för mig själv varför jag endast berättat om henne på hennes egen hemsida, www.sotnosen.se, varje vecka under alla dessa år när hon kan finnas både där och här. Så idag tänker jag föra in henne här på bloggen, det finns ju rum för oss båda två.
Sötnosen skriver jag om i tredje person. Jag skriver alltså inte i jag-form och berättar om mitt liv. Inte heller i du-form där jag riktar mig direkt till dig. Jag skriver om henne och i den berättelsen ryms på något mystiskt sätt vi alla - du, jag och Gud. Hon är en mumsig liten frukt. Svår att motstå. Man får lust att bita i både hennes små fingrar och tår.
Vad som är härligt med Sötnosen är att hon låter sina bilder tala för sig själv. Därför kan en teckning berätta lika många historier som det finns människor som tittar på den. Vi tolkar bilder utifrån våra egna liv och erfarenheter. Vi leter efter mönster. Vi söker igenkänning, oss själva, något vi kan spegla oss i och likhet med den andre. Därför finns det inte en berättelse till denna bild, inte ens för mig som tecknat den och känner Sötnosen väl. Också för mig kan dess innebörd skifta beroende på när jag tar fram och tittar på den, men en sak är bestående, den berättar alltid om Gud.
Sötnosen vill att lär känna Gud genom hennes bilder. Hon vill att vi kommer nära den Himlapappa som älskar oss. Hon vill att vi tar emot den storebror Jesus är, som alltid kommer till vår undsättning när vi behöver det. Hon vill att vi blir bästa vän med Anden så att vi kan bära Andens frukter som är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Frukter som andra människor behöver.
Alla dessa frukter kan ingen människa bära, men någon eller några klarar vi alla av.
Jag tror att kärlek är en av de frukter som Sötnosen bär på sin gren. Den som sticker ut ur hennes hjärta. Den berättar vad Jesus har sagt och visar att Sötnosen har gjort som han sagt. "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra." (Joh 15:5)
Sötnosen vet att hon inte kan göra någonting utan Jesus, men hon vet också att med Jesus kan hon göra mer än hon någonsin hade kunnat drömma om. Och på den grenen trivs Anden, där har den sin givna plats.
När Sötnosen fick den där vita "kjolen" hon har på sig vet jag inte, men jag vet att hon i likhet med alla andra barn tycker om superhjältar och att klä ut sig. För henne är Jesus en superhjälte och "kjolen" är likadan som den Jesus har på korset. Det har hon sett på krucifixet som hänger i köket.
Ljusringen runt Anden berättat om ett ljus som aldrig kan dö. Till och med solen kommer en dag att slockna, men det ljus som utgår från Anden kan inte utsläckas.
Som så ofta är Andens blick vänd mot Sötnosen. När Anden ser något får Sötnosen syn på det, så kan jag nog bäst beskriva det. Om Sötnosen upptäcker något nytt så är det för att Anden redan sett det och nu lyser upp det för henne. Så när vi människor får syn på något nytt i oss själva, hos Gud eller om livet, så är det för att Anden vill att vi ska se det. Anden uppenbarar det för oss, av oss själva skulle vi inte finna något av det som är heligt och gudomligt.
Röret som tycks upplyst inuti har jag ingen aning om vad det är. Så är det ofta med Sötnosens teckningar. Plötsligt nedtecknas något nytt och jag har lärt mig att tids nog får jag veta vad det där röret är. Vad jag däremot kan se är att det tycks rotat i jorden och att det måste ha stått där en tid eftersom livet frodas kring det. Det spirar av liv både i luften och på marken. Så liv kommer det med.
Jag kan alltså berätta om detaljerna i teckningarna och ibland deras ursprung, men vad bilden vill bära fram för budskap till dig vet bara Gud. Du behöver bara vara öppen för att Gud kan tala till dig genom ett litet barn och hennes teckning. Resten sköter Anden som ser till att du ser det Gud önskar visa dig.
Kram,
Comments