Det skaver och gnisslar och känns trångt inombords. Tankarna vandrar än hit och än dit. Sökande. Undrande. Funderande. Känslorna är obekväma och påträngande. Jag vaknar tidigt. Det maler i kroppen. Jag kryper ihop i fosterställning, känner mig som en nykläckt fågelunge utan fjäderskrud och hoppas somna om. Men det går inte. Jag stiger upp.
Jag vandrar en stund i barnets fotspår. Publicerar fredagens Sötnosen och förundras över hur väl illustrationen överensstämmer med vad som pågår inom mig. Sedan tillbringar jag en stund med hennes dröm om en Sötnosendocka. Jag googlar och samlar några bilder i en mapp. Hennes dröm är en sammansmältning av min egen barndoms upplevelser och Guds kärlek för sina favoriter; de fattiga, faderlösa, änkorna och främlingarna.
Detta är barnets dröm
Att ge arbete åt änkor med barn som flytt från sina länder och kommit till Sverige med en önskan om att ge sig själv och sina barn en ny framtid och ett hopp.
Arbetet är sömnad; att sy handgjorda Sötnosendockor. Kläderna sys och stickas av återvunna tyger och garner. Anden följer såklart med varje Sötnosendocka.
Enkel idé. Fullt genomförbar. Tyger till kläder har jag börjat samla. Waldorfmodellen på dockan gillar jag. Jag pratar om drömmen med vänner och berättar om den här för er, detta för att öppna dörrar för alla de olika samarbeten som krävs för att denna idé en dag ska bli till verklighet.
Detta är inte ämnat att vara ett projekt under en kort period utan ett socialt företagande med en god hållbar ekonomi som inte är beroende av donationer utan är lönsamt av sig själv. Drivkraften i ett socialt företag är samhällsnytta, att lösa en utmaning i samhället. Denna dröm ger de arbetande kvinnorna en försörjning, ett sammanhang och grunden för ett nytt liv. Det kommer deras barn och vänner till nytta.
Barnen som får en Sötnosendocka får en leksak fylld av kärlek, mening och ett möte med Anden som kan få bli deras bästa vän.
Men de starkaste känslorna rör inte barnet utan kvinnan i mig. Jag bär på frustation, osäkerhet, motstridiga tankar, uppdämd kärlek, frihetslängtan och kvinnans dröm om ett vackert hem, självförsörjande och en livskamrat att njuta av.
Kvinnan i mig vill hjälpa barnet att förverkliga hennes dröm, men saknar själv allt det barnet vill ge åt andra kvinnor. Jag är faderlös. Jag är fattig. Jag har ingen man. Jag känner mig som en främling i min egen familj, i den stora världen och i kyrkan. Så hur skapar jag för mig själv det jag sedan önskar ge vidare till andra kvinnor?
Jag är estet. Jag behöver skapa för att känna mig levande. Jag behöver skönhet och ett vackert hem. Jag behöver kärlek och närhet. Men just nu känner jag mig bara instängd. Det enda som ryms i min tillvaro är orden.
Sedan 2011 har jag medvetet arbetat både med det inre barnet och kvinnan i mig. Barnet bär kärleken, att vara älskad och att älska. Kvinnan bär drivkraften och det sociala företagandet. De hänger ihop. Barnet är fröet nere i jorden och kvinnan är växten ovan jord.
Detta är kvinnans dröm
Just nu samtalar jag och Andrea Hylen i USA om att samarbeta igen. Vi använder båda skrivandet för att läka trauman, också de ärvda trauman vi bär med oss från våra släktträd. Vi använder skrivandet för att stärka oss själva och ge röst åt all den erfarenhet och visdom vi bär inom oss. Vi använder skrivandet för att informera, upplysa och utforska sanningen. Vi använder skrivandet för att stärka och lyfta fram andra kvinnor. Vi använder skrivandet som ett verktyg för personligt ledarskap. Vi använder skrivandet för att skriva oss in i historien så att kvinnors liv och berättelser tar en större plats än vad de gjort i historien.
Så vi funderar såklart kring skrivkurser, skrivworkshops, skrivprogram och Heal My Voice-processen. Hur kan vi paketera våra gåvor så att andra kvinnor kan använda dem efter sina egna personliga behov?
Så känslan av frustration och att vara instängd är inte alls konstig. Den handlar till en viss del om att jag inte har samma klarhet och detaljrikedom kring kvinnans dröm som kring barnets. Som alltid vet jag alltid mer om vad jag vill göra för andra människor än vad jag önskar göra för min egen del. Det är så jag kom att formas som barn och det är okej. Jag ignorerar inte kvinnan längre. Jag vet att hon är en förutsättning för att barnets dröm ska bli till verklighet.
Kram,
Comentarios