Jag vilar under molnen. Gläds åt solstrålarna som då och då tränger sig igenom det himmelska täcket. Ibland är det skönt att sitta i skuggan av livet, att sjunka ner i sin egen litenhet och obetydlighet, att bara vara människa utan några anspråk på att lösa klimatkriser och stoppa krig. Jag tror att det är en god plats att vara på. Här vill jag varken erövra världen eller bära den på mina axlar. Här är det möjligt att leva med rimliga förväntningar på både mig själv och andra.
Det är inte en plats där jag avskärmat mig från människor eller slutat bry mig om vad som sker i vår värld. Det är en plats där jag utan varsel kan passa mitt barnbarn en timme och lyssna till en granne som behöver prata av sig för han oroar sig väldigt mycket för sitt barn. Det är en plats där hundarna slipper vara inlåsta och ensamma hela dagen medan deras matte är på jobb för att passa andras barn. Det är en fridfull och grönskande plats som andra människor får ta del av när de stannar till eller passerar förbi.
Jag har inte tänkt på det förrän en vän påpekade det för mig, att jag förundras över tillvaron. Över att ekarna längs gatan burit fröstänger som liknar strassörhängen. Att det nu på deras grenar växer fram små huvuden med baskrar på. Att jag blev så glad över de små blommor jag fann på en promenad igår att jag ville visa dem för Lina.
Jag förundras över livet som ett barn. Den förundran låg dold i mitt sanna själv och vaknade upp när hela min tillvaro brast och jag befann mig mitt i livet utan ett skyddande skal.
The inner self is precisely that self which cannot be tricked or manipulated by anyone, even by the devil. He is like a very wild animal that never appears at all whenever an alien presence is at hand, and comes out only when all is perfectly peaceful, in silence, when he is untroubled and alone. He cannot be lured by anyone or anything, because he responds to no lure except that of the divine freedom.
Thomas Merton, The Inner Experience: Notes on Contemplation
Jag gläds när jag läser trappistmunken Thomas Mertons ord om det inre/sanna självet. Jag gläds för att jag vet exakt vad han menar. Vi delar samma upplevelse. Jag har i likhet med honom mött mitt inre sanna själv. Det är helt olikt mitt falska egoistiska själv. Det är, precis som han beskriver det, som ett vilt skyggt djur.
Men detta skygga vilda själv har jag erfarit ett par gånger ihop med en annan människa. Vi befann oss ute i en vacker skog. Jag var vid tidpunkten så väldigt väldigt skör och sårbar, ja helt skyddslös och utan något försvar. Jag hade valt att lita på just denna människa, att i en viss mån lägga mitt liv i dens händer, för jag var för svag att bära mitt liv helt på egen hand.
Då steg detta väsenslika skygga själv fram. Jag kände det i min kropp. Min blick förändrades. Jag såg med förundran på naturen på ett nytt sätt. Som om jag kunde tränga in i den, som om jag var ett med den, som om jag var en självklar del av den. I den förundran finns också en djup kärlek för allt liv samt en naturlig varsamhet och ömhet.
Mitt falska själv är duktig på att argumentera. Nästan alltid ställer den frågor om pengar. Och svarar jag inte an, utan bara ignorerar den sidan av mig, då bombarderar den mig med vad jag "borde" göra, vad som "man faktiskt kan förvänta sig av en vuxen människa".
Det är djupt tragiskt att en del av mig som människa är så obotligt rädd för allt och alla. Att en del av människan tycks oförmögen att lämna det mörker som rädslan består av. Att det enda och det bästa jag kan göra för den delen av mig är att inte styras av de rädslor den bär på och inte agera när den anser att jag "borde" göra både det ena och det andra.
Det går inte att döda egot och jag vill inte göra det. Det är en del av att vara människa. Utan den delen skulle jag inte förstå mig på andra människor och varför de ibland gör som de gör.
Vad jag kan göra är att välja om jag vill låta mitt falska jag breda ut sig eller om jag ska begränsa dess utrymme i mitt liv till förmån för det växande sanna självet som kommer med kärlek, ljus och frid, också till den falska delen av mig. Valet är enkelt i tanken, men ibland en utmaning i handling.
Jag ska läsa hela boken av Thomas Merton. Vem vet, kanske har jag finnit ännu en favoritförfattare. Jag har boken Vägen till kontemplation och läser i den lite då och då. Det är ingen roman jag plöjer igenom på ett par dagar. Orden är mättade och mättande. Det går inte att inta mer en små portioner i taget. Men jag älskar den sortens litteratur som inte är vattning och smaklös, utan tvingar mina smaklökar att vara närvarande och alerta.
Jag vandrar fram och tillbaka mellan hem och tvättstuga. I eftermiddag och kväll ska jag passa mina barnbarn när dottern och sambon ska kolla på fotbollsmatch. På kinden har jag en liten bula som jag orsakat själv genom att trycka alltför hårt på en liten plida.
Hundarna njuter av solen som filtreras genom det fluffiga vårtäcket i skyn. Jag sitter och dagdrömmer om ett hem med en stor trädgård där jag kan få sköta om både ätbara och vackra växter. En plats där familj och vänner finner ett andrum i sin ibland hektiska tillvaro. Och jag drömmer om ett kapell där jag får duka fram både mina goda smörgåsar och Jesu kropp och blod. En plats för vila och andlig fördjupning där Gud alltid är närvarande för de som önskar hans sällskap. Och jag drömmer om att ge mina barnbarn och världens barn den vänskap med Anden som Sötnosen så fint berättar om. Det sanna självet dagdrömmer om rum för Guds godhet.
Kram,
留言